Söndagen före Björns födelsedag, vilken inföll på en tisdag i år, hade jag och Adrian “egen dag” tillsammans. Jag cyklade med honom till MOS, vi åt lunch och gick på bio.
Adrian på bio, Babybossen 2.
Adrian stortrivdes. Han är inte främmande för att gå i affärer, faktum är att det var hans idé att gå och titta på saker. Det han vill titta på är förstås leksaker, och det slutar alltid med en klar förlängning av önskelistan när vi varit runt.
Adrian går i affärer. Han deltar ganska aktivt i tittandet, om vi säger så.
Den här gången hade vi ett annat mål också, så jag lovade honom en glass om han hjälpte mig att hitta ett par nya badshorts till pappa i födelsedagspresent. Adrian var helt med. Han sprang före och pekade hit och dit vart vi skulle gå, entusiastisk över både present och glass, men trots att vi var in på en hel del ställen så slutade det med att vi bara tog ett par för att ha nåt att slå in. Istället valde vi ett par badshorts online, och Adrian var helt färdig när han satt med sin välförtjänta glass och trötta fötter på glasstället. Jag var också trött. Man blir trött på ett alldeles särskilt sätt när man gått omkring i affärer en längre stund, det är lite som att gå på museum.
Födelsedagsfirande
“Vad vill du ha till frukost imorgon?”
“Svampomelett.”
Den morgonen väckte vi Björn i vanlig ordning med skrålande skönsång och, enligt beställning, svampomelett. Och paket. Badshortsen vi hade köpt som nåt slags placeholder för de vi beställt online visade sig vara på tok för små, och i skrivande stund vet jag inte ens var de är så det kanske blir nåt pojkarna får växa i – eller sälja dem, om de nånsin dyker upp.
Efter väckning drog vi morgonrutinen som vanligt, Björn bakade tårta under dagen och på kvällen åt vi den som efterrätt. Inte hela, för den var enorm.
På lördagen, alltså ett par dar senare, föll det sig så att vi hade barnvakt så jag möblerade om i planen lite och lyckades hitta en tid för duomassage, på ett ställe helt nära där vi bodde innan vi flyttade till huset, innan middan. Det är precis den sortens saker vi gör alldeles för sällan; saker som vi inte brukar göra alltså. Vi behöver bli bättre på att tänka utanför lådan ibland.
Dagen därpå kom våra mödrar på middag. Björn grillade och tårtan, som var så stor att den lugnt kunnat stå i kylen ända till helgen, både räckte och blev över som efterrätt.
Det var besvärligt att få till Björns födelsedagsfirande i år, men nu är det i alla fall gjort. Två veckor efter Björns faktiska födelsedag fick jag äntligen möjlighet att ge honom min present, så för snart två veckor sen tog jag med mig honom till Gimo Herrgård*. Jag hade bokat hela paketet med afternoon tea vid ankomst, cava, tid i spa-sjöstugan med bubbelpool vid sjön och mera cava, fyrarätters middag med tillhörande vinpaket på kvällen, och ett rum med – håll i dig – både egen bastu och jacuzzi. Drömmen.
Vi fick en fantastiskt fin och mysig kväll tillsammans, bara vi, med bonuspromenad i kvällssolen i Gimos historiska omgivning och jag är själv väldigt nöjd med hur det hela blev.
Födelsedagsfirande med familjen
Förra helgen blev även firandet med mamma och Jonas & Emma av, vi grillade och åt tårta såklart – ingen riktig födelsedag utan tårta, som Björn säger. Han fick med andra ord anledning att baka en andra födelsedagstårta – jo, han bakar nästan alltid sin egen tårta, han föredrar det – och den här gången blev (“blev”) det en sachertårta, efter viss sedvanlig dramatik kring bakbordet. Inte för att barnen lägger sig i, så man skulle kunna tro, men för att Björn undantagslöst under sitt utövande av kokkonsten alltid vid minst ett tillfälle under arbetets gång hojtar “hel-ve-te!!” och gastar om att det är fel på receptet. Tårtan blev bra i alla fall.
Som du ser, så är det bara jag som bryr mig om att dokumentera hans tårtor och här var jag inte tillräckligt snabb. Du får helt enkelt låtsas att det inte sitter en lilleman i den.
Björn fyller jämnt i år, precis som jag, och vi har alltid tänkt att det året vi fyller jämnt ska vi fira genom att vara ifred. Vi skulle resa bort, kanske till en stad i Europa som ingen av oss besökt förr, och vara borta 3-4 dagar.
Hej småbarnslivet, och hej corona. Vi får se hur det blir med den mystiska europeiska staden till hösten, kanske är det rimligt att resa då, och liksom corona är småbarnslivet något som man helt enkelt måste vänta ut.
Själva Björns födelsedag hade jag ändå planerat bra, för att vara mig. Han fyllde en måndag, och vi skulle åka bort och övernatta på ett ställe. Dagen innan, på söndagen, skulle en liten del av släkten komma och uppvakta honom och äta tårta.
Antiklimax
Söndag morgon kom Simon aldrig upp ur sängen, och det händer bara när han är sjuk – magsjuk, för att vara precis. Vi fick ställa in fikat, liksom utflykten med övernattningen dagen därpå.
Det som grämer mig är att jag inte hade nån plan B där. Men som Björn sa, sånt är livet med eller utan barn. Magsjukan bryr sig icke.
Vi firade ändå
Simon är oftast bara sjuk fram till kl 14 när det är sådär på morgonen, men det dröjde ända till 15:30 innan han var på benen och röjde i studsmattan som vanligt igen. Det blev hursomhelst lite uppvaktning av Björn måndag morgon med nästan unison skönsång och frulle till alla utom mig i vår säng, och barnen verkade gilla att få ge sina presenter.
Jag hade nämligen tagit med mig pojkarna en i taget till H&M redan på lördagen (planeringsgeni, jag vet) där de fått välja varsin present till pappa OCH – jag hade tänkt längre än så – redan under veckan hade jag gett dem varsitt hemligt uppdrag; att ta reda på vad pappa önskade sig. Så Simon gick runt och letade efter nåt med katter på (“Pappa, vad tycker du om?” – “Katter.”), och fastnade vid strumphyllan där han valde 3 par; pokémon, schackmönster och småmonster. Adrian hade frågat sin far vad han önskade sig, och fadern hade svarat “en tröja med dragkedja”, så Adrian sprang in i affären som en spårhund och letade upp en tröja som jag själv inte skulle ha hittat. Riktigt snygg, dessutom.
Spårhunden tog vägen förbi de enorma mössorna på herravdelningen.
Uppskjutning
Utflykten blev framflyttad en vecka. Jag bokade om och tänkte att på en vecka hinner vi alla antagligen bli både sjuka och friska igen, om det Simon fick skulle smitta. Det gjorde det inte – det gör sällan det när det gäller honom – men istället blev jag förkyld. Det är sannolikt den förkylning som härjar på förskolan och som pojkarna nu också börja låta som att de fått. Utflykten blev framflyttad en vecka till och jag hoppas innerligt att alla är friska nästa vecka … men vi vet ju hur det är med förkylningar; du ska se att även om vi andra blivit bra så är det väl Björns tur lagom tills dess. Ta i trä.
Jag hade naturligtvis en lös plan för Björns födelsedag här i förra veckan, vilken involverade två presenter; en från mig och en från mamma och bror.
Som vanligt går våra födelsedagar numera ut på att få egen tid tillsammans, dvs ordna barnvakt, och sen gå hemifrån. En restaurang är i princip alltid involverad, liksom nån sorts present, men det viktiga är tid tillsammans utan barnen.
Min plan var inte mer avancerad än så. Men sen, två kvällar före Dagen, frågade jag Simon i hemlighet om det fanns nånting som han ville ge sin pappa i present.
”Nånting som han tycker om …” funderade Simon, helt med på tåget.
”Jaa, fast vi VET ju vad pappa tycker om, eller hur?” viskade jag entusiastiskt leende och tänkte på kakor, tårta och kanske en teckning. Simons fiktiva glödlampa tändes och han sken upp:
”Mig!”
Ibland gör man klokt i att hämta sig snabbt som bara den:
”Ja! Såklart, ska vi slå in dig i ett paket?”
”Ja-a!”
”Ok, men vet du, om du vill göra det så vill Adrian också, det är ju rättvist. I så fall så blir det trångt och ni måste sitta stilla en stund också,” sa jag som försökte avstyra idén men Simon ville inte höra på det örat.
”Mamma vet du det gör inget. Adrian får sitta med mig.”
Sagt och gjort. Adrian var lika entusiastisk som Simon, trots att jag upprepade gånger sa till dem båda att det gör ingenting om man ändrar sig sen när det är dags, det är ok att gå bredvid mig och sjunga också.
På födelsedagsmorgonen var pojkarna uppe en timme tidigare än vanligt, så taggade var de. Vi gick ner till köket tillsammans och gjorde frukost till pappa (och till pojkarna, annars får pappa inte äta sin frulle), jag hämtade julpapper från ateljén och pojkarnas skottkärra från trädgården, och så bar vi upp alltsammans i Adrians rum och stängde dörren.
De fick sitta på ett ihopvikt lakan i skottkärran, och så började jag vira in dem. De fick varsitt kuvert med present i att ge till pappa också – Björn skulle få ett par formgjutna öronproppar för förskolemiljö, så de fick ge en bild på en propp var – och båda två, som annars brukar slåss så fort de måste samsas på liten yta, satt som små stela ljus och flinade vartefter jag tejpade in dem i rött papper.
Jag hann inte lägga tid på att fota ordentligt, då det var vingligt på flera plan att få till detta. Att låta pojkarna vänta medan jag tog bilder skulle mycket väl kunna sabba allt.
Jag drog dem ostadigt på den lilla skottkärran, som för övrigt inte alls är konstruerad för den vikten, genom allrummet och in i vårt sovrum där Björn halvsov. Sen sprang jag tillbaka för att hämta brickan och sjöng för full hals samtidigt.
”Åååå!” sa Björn teatraliskt. ”Var är pojkarna?”
”De sover fortfarande,” sa jag medan jag ställde ner frukostbrickan och mimade frenetiskt att han skulle öppna presenten illa kvickt.
Barnens leenden, när Björn rev undan pappret, var så breda att mungiporna nästan försvann bakom öronen på dem. Björn skrattade, barnen studsade upp i sängen och kramades och tjoade över överraskningen, och jag stod och var sjukt nöjd med mig själv. Det här är definitivt ett prisvinnande presenttips-till-förälder-påhitt.
Resten av dagen
Vid ett tillfälle vid lunch tjurade Adrian ihop över nåt oklart och sa saker som ”pappa får inte va med mig”, men då sa Björn att vaddå, jag har ju fått er i present. Jag vill ju leka med min födelsedagspresent. Detta avväpnade vår lille trotsåring så totalt att morgonens leende kröp fram över ansiktet och han blev nästan lite glad mitt i allt jag-ska.minsann-vara-arg-nu-trots-att-jag-inte-vet-varför.
Mamma och Jonas kom på fika på eftermiddagen, där de fick ge Björn den present och jag föreslagit och skrivit ut; en timmes massagebehandling för två. Hehe.
Jag hade bakat en vanilj- och hjortrontårta – för Björn är det ingen riktig födelsedag utan en födelsedagstårta – som blev oväntat god. Ingen bra bild på den heller tyvärr, men den innehöll bland annat vaniljkräm, hjortron, hjortronsylt och maränger.
Sen stannade min mor och bror kvar hemma med pojkarna medan jag och Björn åkte in till stan för att hitta nånstans att hänga fram till bordsbokningen på restaurangen kl 18:30.
Det märks så oerhört tydligt på Stockholm att allt inte är som vanligt. Dels var många ställen såklart stängda, men så folktomt som det var på Drottninggatan när vi passerade strax efter 17 är det inte ens under ljusa sommarnätter i vanliga fall.
Restaurangen, ett ställe vi tidigare varit på men då på ”bakfickan”, var trevlig (men bakfickan var bättre) men med hög musik, så när vi åkte taxi hem var vi så trötta båda två att det kändes som att klockan var efter midnatt.
Jag har velat berätta om hur jag valde att fira Björn på hans födelsedag förra fredagen länge nu. Det har dröjt, för jag har mycket på tallriken fortfarande; exjobbet har presenterats, lämnats in och godkänts men vi har fortfarande kvar att presentera det för företaget och sen var det nån tävling som en klasskompis och tillika gruppmedlem anmält oss till så det var ju det också. Ända in i kaklet!
Men nog om det. Björns födelsedag var det.
Morgonfirandet
Vi startade dagen med att sjunga för pappa och ge honom frukost på sängen. Eller, i sanningens namn, JAG gjorde det – även om jag startade min egen dag en timme tidigare för att i lugn och ro hinna slå in paketet (ett litet växthus) och äta frukost, vilket jag inte riktigt fick eftersom båda sönerna kom upptrippande för tidigt utan lov. Adrian satt på min höft och vägrade yppa minsta ljud samt förflytta sig för egen maskin när jag öppnade dörren till sovrummet och sjöng med hög och falsk morgonröst för att överrösta Simon, som samtidigt utövade ett regelrätt raseriutbrott à la härdsmälta i hallen där han öppnade presenten som han själv hade gjort för att ge till sin far.
Sen lugnade de ner sig. Björn öppnade sitt paket medan Adrian tuggade i sig pappas frukost och Simon kom in med sin målning på ensidig well som han gjort på förskolan dagen innan. Den var så stor att han inte kunde hålla upp den ordentligt.
Senare sa Björn att vi måste hitta en lösning på hur vi ska exponera pojkarnas konst på ett bra sätt som passar alla. Det är ju en present, inte vill vi rulla ihop den i en låda nånstans, men inte heller vill vi sätta upp den med nålar direkt på väggen …
Överraskning
Förra året överraskade jag honom med en övernattning på Haymarket, så överraskningsmomentet i själva övernattningen var inget jag egentligen försökte ro iland i år. Men jag sa inget. Istället jobbade jag hemifrån den dagen, packade en övernattningsväska och gömde den i bilen, bäddade rent för mamma i sovrummet och planerade (och strök) både hans och mina kläder.
Jag skulle in till stan på föreläsning på Gillet, så när vi sen sammanstrålade hemma var det bara att byta kläder och kasta sig i bilen medan mamma och min bror var kvar hemma med pojkarna.
Görvälns slott
Vi bor inte odrägligt långt från Görvälns slott, ändå har vi aldrig varit där förut. Björn hade inte ens koll på att det fanns, så destinationen förblev en överraskning i alla fall – han hade såklart hunnit notera den renbäddade sängen hemma och fråga om inte jag skulle dricka vin eftersom vi tog bilen.
Slottet är från 1673 och inrett med känsla och eftertanke – och en hel del mjuk-kitch. Det kändes speciellt att komma in genom entrén och få en traditionell nyckel, med strass på, istället för ett nyckelkort.
Jag hade valt ett dubbelrum, och när vi öppnade dörren fick jag en känsla av att det skulle bli lite kallt – jag är ju så frusen – men icke. Badrummet med marockanskt golvklinker bjöd på golvvärme, och det drog minsann inte kallt nånstans.
Fjädrarna gick som en röd tråd genom inredningen, och eftersom fjädrar absolut inte ingår (frivilligt) i vår hemmiljö så förstärkte de semesterkänslan. Vi lämnade bara av våra saker på rummet, eftersom jag bokat bord tidigt.
De 2 tillgängliga menyerna sammanslagna till en på tavlan. Vi valde gösfilén, och kan meddela att allt smakade bra.fördrink
Efter maten tog vi med oss våra vinglas en trappa upp och myste på balkongen med sagolik utsikt, men sen orkade Björn inte med ljudet av nån kompressor som var igång så vi gick in och spelade biljard …
… och sen tog vi en kvällspromenad.
Flygeln där vi hade rummet.
Vi stannade en stund på bryggan, tagna av utsikten, och bara stod där och lyssnade på vattnet och några ankor som gled förbi.
Frukosten, som bjöd på samma goda glutenfria fröknäcke som kvällen innan, hade allt man förväntar sig på buffén, däremot saknade vi lite skyltar. Det var inte överdrivet pedagogiskt upplagt så det tog några extra varv innan vi hittade allt vi ville ha, men det gjorde väl inget.
Godaste glutenfria fröknäcket någonsin.
Allt som allt blev det en riktig semesterpaus, och vi är så nöjda. Jag kan varmt rekommendera Görvälns slott, kanske inte tillsammans med barnen dock.
P.S. Glöm inte läsarundersökningen! Det går fort, du hittar den här. Tack på förhand, snälla fina du 😉
Björns födelsedag; Norges nationaldag, och i år en torsdag. Vad kan (läs ”orkar”) man göra en torsdagkväll? Inget megakomplicerat i alla fall.
Intro
På morgonen gick vi upp, jag och Simon, och gjorde frukost till pappa. Två smörgåsar skulle han få.
”Ska jag göra en till dig också, Simon?”
”Nej, jag vill inte ha macka.”
Så jag gjorde tre, satte ett tårtljus i en av dem, slog in en present och dribblade med mig Simon tillbaka uppför trappan. Sen gick vi in och sjöng för far i huset; vi skulle ju göra detta till tradition, som sagt.
Jag lämnade far och son tillsammans i 2 minuter, för att gå och väcka Adrian, och när vi kom tillbaka var Simon halvvägs genom en av smörgåsarna.
På kvällen
På kvällen kom Björns mamma, min mamma och Jonas på middag och tårta. Vi åt fiskgratäng (som jag kommer lägga upp receptet på eftersom den är så himla god) och potatis tillsammans med ett sagolikt gott vin.
Björns present från mamma och Jonas var barnvakt kvällen och natten därpå (fredag), och min var planerandet och överraskningen med övernattning på hotell.
Jag berättar mer senare, dels om restaurangen Rianns Krog på Lilla Essingen som jag varmt kan rekommendera, och om Scandic Haymarket där vi sov över.
En gång när jag var liten så fick vi en uppgift i skolan: vi skulle intervjua någon med ett gäng frågor vi fått. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en märklig uppgift, för det var intima frågor man skulle ställa.
Jag valde att ringa farmor. Hon ställde glatt upp med att hjälpa mig att göra mina läxor, men så kom jag till den där konstiga frågan ”vilken var den värsta stunden i ditt liv?”.
Farmor blev tyst för en sekund, sedan sa hon:
”Det var nog när mina föräldrar dog.”
Björn fyllde år igår
Björn fyllde år igår, och imorse åkte han för att vara borta till på söndag.
Jag hade lämnat ett paket och en liten lapp framme på köksbordet till honom på morgonen. På eftermiddagen hade jag stora planer; för en gångs skull visste jag vad han önskade sig.
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Strax efter lunch, när Simon somnat, ringde mamma och sa med grunda andetag:
”Nu har det hänt en grej. Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen och de sa att jag ska åka in akut. Om jag inte har nån som kan skjutsa mig så får jag ringa efter ambulans. Kan du köra mig tror du?”
Blodet isade sig i ådrorna, allt jag ville var att kasta mig i bilen men ändå sa jag:
”Jag måste vara realistisk: det tar mig en kvart att få in bägge barnen i bilen och minst 5 min att köra till dig.”
”Ok, ja, jag ska gå in och se om grannen kanske kan köra mig. Jag ringer tillbaka.”
Hennes grannar är pensionerade och mycket trevliga, och gubben ställde naturligtvis upp. Mamma ringde tillbaka och meddelade mig, och på frågan hur det var fatt sa hon att hon hade ett enormt tryck över bröstet, hon hade mycket svårt att andas, och hon hade börjat domna i ena armen.
Jag hörde hennes rädsla, orden dröp av den och jag blev lika rädd som hon. När vi lagt på blev jag vettskrämd.
Jag ringde min bror och beskrev situationen, sen sjukhuset jag gissade att hon åkt till för att kolla att hon kommit fram för HON SVARADE INTE PÅ SMS. Paniken släppte när hon hörde av sig och sa att de höll på att ta prover och grejer, och att hon nog skulle få stanna över natten.
Med den kalla rädslan dansande i bakhuvudet under eftermiddan, som den envisaste låten du nånsin fått på hjärnan, var jag disträ, känslig och otålig. Björn kom hem tidigare som avtalat, men jag kunde inte tänka på nåt annat än min mamma.
Efter middan åkte jag hem till henne och hämtade lite saker innan jag körde till sjukhuset. Jonas var redan där, han hade åkt direkt från jobbet.
”Hej gumman,” sa mamma, såg min blick och fortsatte med ett nöjt litet flin i mungipan: ”du behöver inte skälla på mig. Det har din bror redan gjort.”
Det är nämligen så att min älskade mor har typ 2 lägen: på och av. Hon har med andra ord svårt att ta det lugnt, svårt att ta till sig vad det innebär för henne att ta det lugnt när vår husläkare sagt åt henne att göra det. Så för oss är det liksom inte oväntat att nånting händer till slut.
Den dagen kommer
Alltså vi ska alla förlora våra föräldrar en dag, det är naturligt, jag vet! Men min mor är 63 år gammal, det är ingen ålder. Hon ska leva MINST 10 år till, helst 20. Bara vid tanken på att behöva leva resten av mina dagar utan henne känns det som att jag inte får luft. Som att det öppnas ett stort hål inuti mig, så att det bara är skalet av mig kvar.
”Man vänjer sig aldrig,” sa Björn innan han åkte i morse.
”Nej, det är klart, men jag skulle hellre veta att det var på väg. Hinna säga det man vill ha sagt, hinna ta farväl, hinna prata om det. Även om sorgen är densamma så kanske man klarar av det lite bättre. Jag vet inte hur jag skulle klara att hon bara försvann. Nu.”
Sensmoral
Jag inser, till slut, efter nästan 36 år i livet, hur oerhört hårt bunden man är till sin mamma. Det är läskigt, på så många plan att jag inte ens vill tänka närmare på det. Så jag förstår farmor. Verkligen. Den värsta stunden i livet måste vara när upphoven till det rycks bort.
