Öland och bilresan hem

Öland

Vi funderade först lite på hur vi skulle ordna med sovplatser, men det gick lika bra för Simon att sova i det lilla gästrummet inne i farmors hus medan vi andra sov i Hangaren*, dvs gäststugan, som det gjorde förra året.

Det var kallare och blåsigare än det har varit, så trots att vi var på stranden några gånger så blev det inget badande. Vi gick däremot till campingen intill och badade lite i deras pool i fredags, och det kändes nästan lite vemodigt, som om det definitivt var årets sista riktiga sommardag för oss. Jag menar, nu imorgon ska jag till skolan, barnen ska till föris och Björn ska till jobbet … Alltså det kommer ju bli bra men du vet, slutet på semestern osv.

Hursomhelst, här kommer lite bilder. Vi har verkligen haft det jättefint.

Tomatodling i växthuset
Godaste pyttipannan ever

Resan hem

Vi startade kl 8 som planerat (!!!), körde till Oskarshamn och hämtade skötväskan på McDonald’s där vi glömde den i tisdags på vägen ner. Sen åkte vi 2 min därifrån till … Wait for it …

Badhuset.

Det enda som gick att hitta på hemvägen som låg på rätt avstånd från start var badhus och eftersom vi ändå skulle till Oskarshamn så valde vi Arenan Äventyrsbad som finns där. Att vi valde badhus är spektakulärt av 2 anledningar; 1) Björn tål inte klor, och 2) jag fryser. Men vad gör man inte för sina barn – dvs vad gör man inte för att få lugn och ro i bilen? Dessutom är badhus energidränerande som få andra ställen och vi behöver jobba på vattenvanan.

Det gick så bra att jag var lite lyrisk när vi gick därifrån. Barnen hade jättekul och eftersom det var fint väder och alltså inte så mycket folk så var det helt tomt i den varma bubbelpoolen. Utan att sätta igång bubblorna så höll vi på där ett bra tag och båda barnen lärde sig lite på flytkuddarna.

Det var ett jättebra ställe att stanna på, minst lika bra som Busfabriken – ur energidräneringssynpunkt i alla fall – och de försökte somna den korta körsträckan till pizzerian längre bort på gatan (Nino’s hade den godaste glutenfria pizzabotten jag ätit hittills).

Sen körde vi på hela vägen hem, med ett mindre stopp på dryga halvtimmen i en vanlig lekpark i Nyköping.

Det jag lärde mig på badhuset var att jag måste åka och bada med pojkarna, och för att fixa det måste jag skaffa en våtdräkt.


*Namnet “Hangaren” hör ihop med resten av stället. Det var såhär (enligt Björn):

En gång i tiden köpte Arne och Märta huset. Arne och Märta gillade ordlekar. Av den anledningen allena kallade de stället för Arnlanda i Märtsta, och gäststugan fick därför namnet Hangaren.

Vår bilresa till Öland gick nästan som planerat

bilresaPlanen

Om man kör till Löttorp, Öland utan att stanna en enda gång ska det enligt Google ta ungefär 6 timmar.

Planen var INTE att köra så långt vi kunde och göra pauser när vi kände att vi måste, som vi tidigare har gjort. Att köra långt utan attackplan kommer inte fungera igen på många år, är jag rädd, men det gör inte så mycket egentligen eftersom detta ger anledning till att se sig omkring längs vägen.

Planen var att göra 2 långa pauser för energidränerande aktiviteter under dagen, en mellan kl 10 och över lunch, dvs typ kl 13, och en mellan kl 16 och över middag. Tanken var att låta dagen handla om pauserna, istället för att fokusera på bilåkandet.

Det var rimligt, det var trovärdigt, det var en jättebra plan.

Utförandet

Jag har hittat en sida (OBS ej sponsrat av Barnsemester.se) som jag använde både under planeringen och längs vägen, som listar barnaktiviteter i vald stad – jag har inte helt koll på hur sidan fungerar om jag ska vara ärlig men den är inte svårhanterad och jag tror den kommer bli en trogen bundsförvant inför även nästa bilresa. Jag hade räknat ut att om vi åkte kl 8 så skulle vi vara i Norrköping runt kl 10, så vad kan man göra i Norrköping?

bilresa

Busfabriken

Björn lyckades koppla paddans ljud till bilens blåtand, så Bamse och Tjuvstaden på paddans lilla skärm hade vägts upp av ljudkvalitén. Tack vare Bamse rullade vi in på Busfabrikens parkering kl 10:07 efter en förhållandevis smärtfri morgon.

Det var ungefär som Leo’s Lekland men med lite fler olika saker att göra, inget ont om Leo’s men jag tyckte det här var bättre.

Barnen klättrade och klättrade, och hoppade studsmatta och åkte pulka på rullband och körde elbil (ok, jag körde, de satt bredvid) och red på cirkuskarusellhästar och åkte rutchkana och badade i bollhavet och gjorde illa sig (det hör till). Allt de gjorde, gjorde vi med. Såklart. Jag hade jättekul.

lekland

Vi åt lunch där, sjukt mycket bättre mat än på Leo’s dessutom. Adrian åt korv med bokstavspommes och Simon valde nuggets med likadana pommes, damen i kassan hade imponerande svårt att få grepp om beställningen men hon var kanske ny. Barnen kastade i sig varenda smula, och sen lite från min tallrik, och sen skulle vi leka lite till men de var helt klart lite loja efter maten så vi åkte vidare redan 12:30.

Regnet

Adrian somnade när vi körde ut från parkeringen, och strax eftar att Simon stängt ner kom regnet, och strax efter det gick vindrutetorkaren framför ratten sönder. Vi stannade, rättade till, körde vidare, stannade, pillade, körde vidare men då fastnade den i högläge utanför rutan och hängde liksom ner och kikade in genom sidorutan. Vi gav upp, och jag körde i ösregnet ändå. Höger torkare fungerade bra, så jag hängde lite nonchalant med armbågen mot mittenstödet så att jag kunde ha huvet i mitten.

Det gick jättebra, om än något ansträngande för nacken. Man vill inte gärna stanna på en verkstad när allt gått enligt planerna och båda barnen sover och man har 2 timmars ostörd väg framför sig. Och som sagt, det gick ju bra att köra.

I oskarshamn hade de vaknat igen, så vi svängde in på en mack för att äta mellis. Passade på att klättra i McDonald’s klätterställning intill. Passade även på att glömma skötväskan där.

Planen var att åka till en 4H-gård i Kalmar och sen ordna middag på lämpligt ställe i närheten, men när vi kom dit var det bara en dryg timme kvar och som Björn sa: “Om vi kör på nu kommer vi lagom till middan.”

När det var 20 min kvar upptäckte jag att vi glömt skötväskan, men jag ringde till MacDonald’s och de lovade att spara den till på lördag när vi åker hem igen. Det enda vi hade där som behövdes var Adrians haklapp och nappar, men eftersom jag är smart på det sättet så hade jag packat en reserv i väskan med sängkläder.

Framme

Annette och CJ bjöd på 23-timmars sous-vide fläskkarré (CJ gör ingenting halvhjärtat), och vin såklart. Ungarna var jättestimmiga; innan vi hunnit sätta oss till bords hade de hittat och rensat allt som de inte får pilla på inom räckhåll (glasögon, fjärrkontroller, tidningar, ved, tandpetare m.m.). På golvet lång remsor av förra veckans tidning överallt, och själva kadavret hade kollapsat under brandsläckaren. Allt löst hade samlats på spiselhyllan eller ovanpå olika skåp, och CJ mest bara skrattade förtjust åt det hela.

“Ja tänk Annette, igår hade vi det lugnt och skönt!” sa han med sitt breda leende och höjde glaset mot henne. Hon suckade åt honom, sådär som hon kan göra när hon oroar sig för att hans ord kan ha missuppfattats, men skrattade hon också.

Nu håller Björn på att försöka ordna med vindrutetorkaren, men det verkar som att det inte ska bli så mycket regn på lördag så vi hoppas det stämmer.

Varsin fläskläpp och vägen hem

Jag skrev detta tidigare idag, men det fanns inte möjlighet att lägga upp eftersom Simon upptäcke både Bamse och Alfons på Björns mobil under resans gång.

Vi är på väg hem från Öland. Björn kör, Simon kollar på tecknat på Björns mobil, Adrian tvärsover och jag har ganska tråkigt. Så jag sitter med datorn i knät, trots åksjukeillamående. Det går ganska bra än så länge.

Vi har varit 4 hela dagar hos Annette, barnens farmor, och CJ på Öland. Det känns som 2 dagar. Mest beror det på att barnen har så olika rytm; Adrian sover på förmiddan, sen är det lunch, sen sover Simon, och sen sover Adrian igen och sen är klockan 16:30. Men lite har vi gjort i alla fall.

Igår, till exempel, investerade båda barnen i varsin fläskläpp. I Simons fall (pun intended) var det så att vi skulle gå och titta på korna i hagen. Våran tvillingparaplyvagn klarar färisten lika bra som korna så vi måste bära över den, vilket är ett tvåmansjobb. Simon stod kvar i sina foppatofflor på människosidan och väntade. Sen kom en 6-hjuling, 400m bort, och skrämde livet ur Simon som gjorde en panikrusning mot oss. Han kom en halvmeter innan han stöp och blev liggande med en arm och ett ben under marknivå. Han tog emot sig med läppen, visade det sig när Björn lyfte upp honom. Förvånansvärt i sammanhanget var att båda tofflorna satt kvar på fötterna.

Adrian var inte lika dramatisk. Han stod vid soffbordet och tränade knäböj (som vanligt), och sen blev han entusiastisk och böjde extra fort på knäna och slog därmed läppen i bordskanten. Inte för första gången, vill jag tillägga.

Det är verkligen annorlunda att ha semester nu jämfört med innan man hade barn, sa Björn precis. Det är mer stressande nu, innan man har lagt upp rutiner där man är, plockat undan, tagit tillbaka saker från Simon som plockar allt nytt både inom och utom räckhåll. Det är lugnare att vara hemma.

Jag håller med, för det är precis så det är. Semester är inte vila så som det var förr, tvärtom, men semester är fortfarande roligt och skönt, i och med att man umgås mer med varandra.

Nu ville Björn precis att jag skulle högläsa vad jag har skrivit, vilket jag gjorde och han säger att han inte har nåt att tillägga.

Vi kommer INTE stanna på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem – barnen är för små kom vi på – och inte heller på Kolmården. Vi åker hellre hem.

Dagen då jag valde att ta bilen till barnläkaren

I onsdags förra veckan var vi på besök hos barnläkaren på Alva barnklinik. Anledningen var Simons never ending hosta och Adrians tendenser att ta efter den.

Vi hade tid kl 08:30 på Sabbatsberg. Sabbatsberg ligger på andra sidan Brommaplan från oss.

Korsningen från Helvetet

Låt mig berätta, för dig som inte känner till den delen av Stockholmsområdet – eller för dig som inte är från Stockholm kort och gott, för Brommarondellen är ÖKÄND för sin förmåga att driva trafikanter till vansinne på rekordkort tid – om Brommarondellen, även känd som Korsningen vid Brommaplan, alternativt Korsningen Från Helvetet.

Den ser kanske oskyldig ut, men här kuggar folk sina uppkörningar på löpande band. Jag kan inte redogöra för VARFÖR det är så svårt, men jag är säker på att bilden (källa: Google Earth) är tagen kl tidigt, på sommaren, och det är ändå trafik.

Det är en fantastisk flaskhals. Alla som ska till och från Ekerö måste åka där. Alla som ska från vårt håll in mot eller från stan måste åka där. Och sen har vi alla andra som också bara MÅSTE hänga där.

Så svårt är det inte att köra i en rondell, ändå, men Brommarondellen har troligen en magisk vägspärr på varenda ansluten väg som får en att glömma hur man gör, tappa tålamodet med alla andra som drabbats av samma tillfälliga amnesi och chansa vårdslöst på allt som förefaller förkorta tiden som man måste befinna sig på området.

Under rusningen är det katastrof. VARJE DAG.

3 alternativ

  1. Jag tar bilen hela vägen till Alva. Jag kommer få sitta i rusningen vid Brommaplan, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste åka 07:15 senast.
  2. Jag åker kommunalt; buss och pendel. Jag kanske inte får plats på bussen med tvillingvagnen, och pendeln kanske inte kommer i tid, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste gå 07:10.
  3. Jag tar bilen till pendeln. Fördelar: jag behöver inte oroa mig för bussen, och slipper vänta på den på väg till föris efter läkarbesöket. Nackdelar: mycket meck med barnvagn och barn i och ur bilen, samt mycket folk på pendeln. Och pendelns oberäknelighet förstås. Jag måste åka 07:10 senast.

Bilen vann

Bilen vann tävlingen med knapp marginal, eftersom bilen går när vi sätter oss i den, och eftersom eventuella härdsmältor, utbrott och annat kul är mindre stressande om man slipper hantera dem i rusningen på tåget.

Jag sov jättedåligt på natten, det kändes som att den var mer ansträngande än vilsam så morgonen bjöd inte på så mycket humörbuffert från min sida. Jag vägrade acceptera att det skulle ta en (1) timme (!!?) att köra till Sabbatsberg, när det i vanliga fall skulle ta max 30 min, så vi åkte hemifrån kl 07:37.

Kl 08:14, efter mycket svordomar, otålig kökörning och frenetiskt tedrickande, satte Simon i halsen där bak. Trodde jag.

”Mammaaa…?” hulkande kvälj-ljud. ”Mammaa…! MAMMMMAAAA!!”

Jag tittade i backspegeln och såg honom kräkas i fontänstil rakt mot spegeln.

Det måste vara jobbigt att spy när man sitter fastspänd i ett 5-punktsbälte, omöjligt som det är att böja sig framåt. Det lät jättejobbigt. Lukten som genast spred sig i bilen var också jättejobbig.

Vi stannade, jag torkade tills vi inte hade några handdukar kvar, och valde sedan att inte koppla loss honom. Vi skulle ändå snart kliva ur.

Kl 08:22 ringde jag barnläkaren och meddelade en viss försening.

Kl 08:29 (!!!) parkerade vi utanför huvudentrén. Plus tiden det tog att fixa parkeringsbiljett, torka vidare på Simon, inse att det var singelvagnen som låg i bakluckan och att Adrian nog inte borde sitta i Simons nedspydda knä, springa vilse inne på bottenplan, samt hitta rätt, allt med Adrian (103 kg spaghettibebis) på armen, så var vi bara 10 min sena när vi med vagnen som plog knuffade upp dörren till mottagningen och sympatiskt fyllde den med den vassa doften av svettigt söndagsdike.

Hos läkaren

Simon är lite rädd för läkare och han var lite skakad av sin frulleförlust, så det var bara för mig att plocka fram den moderliga ”nu gör vi det här”-attityden ur skåpet, ta min kräkkladdiga son i famnen och nästan höra plaskandet när hans blöjklädda, kräkvåta rumpa landade på mina lår.

Läkaren såg ut att ha passerat sina 65, och talade som en sann veteran. Jag hade svårt att inte se honom i en högryggad karmfåtölj med ena foten på knät och en cognac i handen framför en öppen spis, dvs jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa. Särskilt som Simon klättrade runt i mitt knä, nu hemvan vid rummet, tog mitt ansikte i sina kalla våta händer och ropade ”Mamma! Maammmaaa!” och pekade på tavlorna på väggen samtidigt. Jag småbrottades med min tvååring och försökte lyssna på veteranens utläggning om astmans historia och aktuella statistik. Det var inte lätt att sila ut den info som jag var där för, faktum är att jag misslyckades helt. Däremot kan jag berätta att det ENDA som INTE finns i barndomen är hudförändringar.

Summan av besöket var 4 fina friska lungor, och uppmaningen att ”invänta våren med tillförsikt”.

Mot föris

Det gick bättre på hemvägen. Bilen stank, Simon stank, JAG stank, men rusningen var över och efter ett internt rådslag åkte vi direkt till föris utan att stanna hemma för sanering.

På föris är man allergisk mot kräk, dvs man tror gärna att alla barn som kräks har kräksjukan och åtgärder vidtas. Hade stället haft en bakdörr hade jag ålat oss in där, men nu fanns bara den vanliga dörren att välja på.

Vi var där strax efter 10. Jag föste in Simon i kapprummet och hämtade en plastpåse samt rena innekläder från hans hylla. Klädbytet var stressigt, jag var rädd att det skulle komma in personal och känna kräkdoften och säga att Simon måste vara hemma*, och jag var för trött. Det kändes som att klockan var 5 på eftermiddan. Men det gick bra, när han sprang ut där till de andra doftade han fortfarande spya på halsen men i övrigt var mörkläggningen framgångsrik. Tror jag. Det blev i alla fall inga kommentarer på det.

Bilstädning i övertrött tillstånd

Man vill inte låta kräk och kräklukt få fäste i bilen, så det där med att sova var bara att stryka. Jag städade bilen i 3,5 timmar istället.

Adrian satt på första parkett i kanske 15 min innan han blev akut hungrig och trött, så jag fick göra nästan rubbet ensam. Där var ett svagt ögonblick av hulkande tröttgråt i baksätet när jag skulle demontera Simons bilbarnstol, som stank som bara den, och inte förstod anvisningarna i instruktionsboken, men det löste sig.

Klädseln tvättades. Skumplastdynan torkades efter bästa förmåga. Det visade sig att stolen är ganska tung, och piper om den inte har tillräckligt med tyngd på fotstödet – det sitter alltså en elektrisk pipsak i stolen. Sätesskyddet tvättades. Jag putsade till och med babyspegeln.

Det doftade svagt av citron i bilen när det var klart. Det höll i sig i en dag ungefär, nu doftar den svagt av kräk istället men jag tror det kommer gå över.

Det var helt klart rätt val att ta bilen till barnläkaren i alla fall.

Resten av dagen

Det kändes som om dagen led mot sitt slut när jag lämnade Simon på föris. Det kändes som att en ny dag började när jag skulle gå och hämta honom, och som att nån stulit natten däremellan. Jag talade om det för Adrian, men han hörde nog inte för han verkade väldigt upptagen av att sprättbåga i vagnen, göra snabba rumplyft, vråla och träna på olika ansiktsfärger. 50 nyanser av rosa russin, typ. Jag tyckte bäst om den då han vred sig som en månskära (magen utåt), tryckte ansiktet mot nätet i vagnens färdriktning och vrålade framåt. Som ett signalhorn på äldre bilar tillkännagjorde han på så sätt vår framfart på gångvägen.

Jag kände bara att det var bäst att ransonera energin som var kvar, och han gav upp precis när vi kom fram. I övrigt gick det bra, tror jag. Det är lite suddigt.

Jag hade i alla fall tur med vädret. Haha! Föreställ dig om det hade isregnat hela dan.

 


*Självklart skickar jag bara mitt barn till föris om jag är bekväm med att andra föräldrar hade gjort samma sak i min situation, men det vet inte andra föräldrar och inte heller personalen.

 

We made it

Vi åkte hemifrån prick kl 9 igår, som planerat (!!!).

Det skulle ta 2 timmar, drygt, att köra till Norrköping där pappas tåg skulle anlända kl 11:22. Det tog exakt 2 timmar och 3 minuter att köra, Simon småsov och Adrian tupplurade, och pappas tåg rullade in på stationen kl 11:22 (hundraelva utropstecken).

Vi åt lunch på Max, eftersom jag vet att de har klätterställning på sin lekplats. Sen körde jag nån timme till innan pappa körderesten av vägen. Vi gjorde ett stopp till, för att mata Adrian och ge Simon mellis. Där fanns en gunga som han hängde lite i, sen hittade han en pinne som han hoppade runt med ett tag och sen var det bra.

Björn hade varit snäll och laddat min dator med Shaun the Sheep för Simon att kolla på, men det gjorde han kanske 10 min på hela resan. Han skötte sig långt bättre än jag minns att jag någonsin gjorde under hela min barndom – och vi har bilade en hel del då.

Resan tog 9 timmar totalt, dörr till dörr. Den kändes kortare. Över lag var den genuint trevlig, och trots att barnen fått sova precis hursomhelst under dagen så var de båda två helt slut vid läggdags.

Jag hade inte behövt oroa mig inför att köra ner utan Björn, och jag hade inte behövt gå upp en halvtimme tidigare än vanligt… men jag är övertygad om att om jag inte hade gjort det så hade det inte gått lika smidigt.

Vi drar till Skåne

Jag pratade med pappa för nån vecka sen om hur trött jag är, och han tyckte vi skulle komma ner och hälsa på. Så då gör vi det. Jag är inte böjd att tacka nej till avlastning, och att den befinner sig i andra änden av landet känns lika relevant som färgen på bilen vi åker i.

Idag kör jag själv med barnen till Norrköping, det tar ungefär 2 timmar. Där möter vi upp pappa, äter lunch, vallar Simon och så åker han med oss vidare. Jag skulle inte orka köra hela vägen själv.

Björn tar tåget ner efter jobbet på fredag, och så åker vi hem igen tillsammans på måndag (han har tagit en dag ledigt).

Vi hjälptes åt att packa bilen igår kväll, och idag hoppas jag bara att Adrian somnar som förväntat och sover fram till lunch.

Jag är lite nervös, måste jag säga. Och glad att vi kommer iväg och att jag inte bara ”neeej, det tar för mycket energiiii, tänk om pappas tåg blir inställt och jag måste köra hela vägen själv med 2 vrålande galningar i bilen”.

Jag är nog mest nervös just nu.

 

Grillkväll (äntligen) och bilresan till Skåne

Grillkväll

I lördags hade vi grillkväll hemma hos oss. Ingen av oss är grillmästare – jag kan inte grilla alls – men vi hoppades att kanske nån av gästerna skulle veta vad de höll på med.

Det är så svårt att hitta datum som passar alla när man är flera, du vet hur det blir, man måste boka flera månader i förväg för att lyckas och sen hålla tummarna för att ingen blir sjuk. Vi var 7 vuxna, och så Simon och lilla Embla som är ett år äldre. Björn skötte grillningen, det blev jättebra (och ingen minimänniska brände sig).

grillkväll

Simon la beslag på tremännings-Anna först, och jobbade sig sedan vidare via Niclas till Markus och sen Johanna. Tess tillhör honom redan. Han försökte charma Embla också, men hon var lite svårflörtad så han får jobba på sin teknik där. Att följa efter henne, ta leksaker från henne och försöka pussa henne på magen uppskattades inte helt och hållet.

Anna och Niclas var kvar efter att de andra åkt och vi satt uppe och tog igen förlorad tid ganska länge.

Bilresan till Skåne

I söndags morse tog vi hand om disken som var kvar, packade bilen och påbörjade vägen mot pappa och Pia i Skåne. Vi kom iväg kl 09:40, tidigare än vi hade vågat hoppas, och hela vägen gick ganska bra. Simon hade problem att hålla sig vaken sista timmen innan lunch, dvs från en timme efter avfärd, så vi svängde av vid Max och tillbringade lite tid efter maten på deras lekplats där. Sen sov han sin middagsvila, efter det fick vi stanna igen, återigen vid Max, och klättra runt på deras lekplats i en timme innan vi kunde köra sista 2 timmarna till Helsingborg och äta middag där.

Jag hade inte trott att vi skulle komma fram samma dag ens. Jag hade trott att vi skulle bli tvungna att stanna typ varannan timme och sen lyssna på skrik övrig tid, men icke.

Simon möttes i dörren av en marmor med en låda leksaker. Dagen därpå, dvs igår, kom det fram ytterligare ett gäng på baksidan av huset, däribland en gräsklippare. Simon älskar gräsklippare.

gräsklippning

Morfar drillade honom i trädgårdsarbete hela förmiddagen.

hur man sopar

trädgårdsarbete

uppblåsbar babypool

Och sen blev det klädbad i babypoolen som tack för besväret.

Idag har vi varit på Ängelholms Hembygdspark och tittat på djuren och tävlat i vem som gapar störst (morfar vann).

Simon och morfar skräms

Sen är det bara imorgon kvar här för på torsdag åker vi hemåt igen. Vi får se om vi åker raka vägen hem eller om vi stannar och övernattar på vägen.

Världens kortaste semestervecka känns det som, men bättre än att inte åka alls så får man verkligen lov att klaga där…?

Roadtrip mot Skåne

Nu sitter vi i bilen på väg mot pappa och Pia i Skåne, vi kom iväg efter 1,5 timmes strulande i vanlig ordning vid kl 8:30 imorse.

Simon skrek i 10 minuter innan han somnade, sen vaknade han och vrålade en stund till efter en dryg timme så då stannade vi på en mack och köpte godis. Sen skrek ungen oavbrutet i 40 minuter under vilka tiden gick hälften så fort som normalt, sen somnade han om och vaknade missnöjt strax innan vi stannade på ett väghak för lunch.

roadtrip med bebisNu sover han mot min hand och vi har bara en timme kvar. Jag roade mig med att pumpa ut mjölk och hälla på flaska, så att jag är beredd när han vaknar. Bröstmjölk ska ju klara sig 3-6 timmar i rumstemperatur utan problem, vilket är bra för då slipper vi stanna för att jag ska amma.