Har du hört talas om denna? Väntar ni eller nån släkting/vän/bekant barn inom en överskådlig framtid? Detta är den ultimata presenten*! Oj, så vi använde den när pojkarna var små! Starkt tips, från hjärtat.
*Ej sponsrat.
Jag har livlig fantasi, på gott och ont. Det är inte den där jag- har-livlig-fantasi-jag-hittar-på-berättelser-till-mina-barn-stup-i-kvarten-fantasin som jag ÖNSKAR att det var. Nix. Det är den där fastna-i-en-tanke-som-leder-till-en-tänk-om-grej-som-lämnar-känslor-efter-sig-fantasin.
Förr var det katastroftankar, men det är lite lugnare på den fronten nu. Katastroferna har lämnat plats för olika känslor som min hjärna entusiastiskt dramatiserar för mig. Typ när jag gör mellis till pojkarna eller nåt.
Känslorna är oftast de där jag ogillar – rädsla, sorg och ensamhet brukar generellt inte vara så populära – men det börjar inte med att jag står och mår som en bruten kvinna. Jag gör mellis, liksom. Allt är väl.
Härom dagen var det så. Jag gjorde mellis. Det var lugnt. Tankarna vandrade stilla och så från ingenstans började jag nynna på Byssan lull. Kanske för att jag sjungit den på order från Adrian kvällen innan, vem vet. Jag gillar melodin.
Jag tänkte på hur jag brukade sjunga den för honom när han var bebis, och då utropade min hjärna plötsligt självstyre och spelade upp en film för mig:
Jag befann mig långt bak i tiden, kanske för 60000 år sen. Tänk Grottbjörnens folk. Jag hade oförklarligt kommit dit, tänk Narnia, utan att kunna hitta tillbaka. Till slut hade jag bildat mig ett nytt liv på plats, fått ett nytt barn och sjöng Byssan lull för honom som enda påminnelse om mitt gamla liv. Där zoomade filmen in på sången, den resonerade som i en tunnel och även om orden numera tillhörde ett nästan glömt språk och tappat sin betydelse, så blev tonerna i melodin så tyngda av sorg, vemod och saknad att axlarna sjönk och nynnandet där vid mellisbestyren stannade av.
Det var en stark kortfilm. För min familj här i nutid skulle det vara som om jag dött. Och jag skulle ha förlorat dem, men de skulle ändå vara trygga och i det fanns en tröst och en oerhörd sorg på samma gång.
Adrian band, som nyfödd, visan Byssan lull till ett kärleksintensivt ögonblick för mig. Känslominnet av det dansar när jag nynnar den melodin, och jag var väl inte uppmärksam där i köket. Så då blev min hjärna visuell. Hade inte det funkat hade den kanske skickat en brevduva. Eller snigelpost. Eller röksignaler, om inget annat; det är kanske så enkelt som att jag på ett känslomässigt plan saknar bebistidens intensiva närhet, och väl medveten om att vi inte kommer få fler barn så finns det tydligen en del av mig som sörjer den.
Jag, mina känslor och min hjärna är som olika avdelningar i ett dysfunktionellt företag. Över lag går det rätt bra för företaget – oklart hur – men internt är det fan rörigt.
Men, misströsta icke: jag har tagit in en konsult. Dvs min terapeut. Det blir stadigt värre sedan hon kom in i bilden, men det måste det bli innan det kan bli bättre. Det är både svårt och smärtsamt att riva upp gamla mönster och upptrampade stigar, och på det dessutom börja bana ny väg genom snår som aldrig någonsin rörts. Det tar tid. Hon ger mig ”verktyg” och ”läxor”, men det är som om hon gav mig tillhyggen som jag aldrig sett och inte ens vet i vilken ände man håller dem. Känns som att försöka slå sig fram i kompakt snårig urskog med fel ände av en yxa.
Bebistiden kommer alltid glittra av värme och kärlek i mitt minne. Jag antar att det är vad tiden gör med oss; den suddar de hårda märkena efter sömnlösa nätter, orolig vaka och uthärdande av otröstliga skrik designade att krossa en moders hjärta, tills vi bara anar skuggorna efter dem. Minnesluckorna fylls ut av de fina stunderna, och därför kan vi längta efter fler barn*.
Mina minnesluckor fylls av två minnen – ett för Simon, och ett för Adrian.
Vid Simons minne hänger chocken av att blir förälder. Jag sitter i soffan med min nyfödde son vid bröstet, och tittar på honom. Det finns bara han och jag, ingenting annat är viktigt. Jag försöker anpassa mig till att centrum för mitt liv flyttats utanför mig.
Vid Adrians minne hänger lättnaden över hans förmåga att själv ta det han behöver från mig. Jag hade inte lika mycket tid med honom under dagarna, men han accepterade det och tog igen det under nätterna då han vägrade sova någon annanstans än mage mot mage med mig. Hur många kvällar lade vi oss inte till rätta, tätt intill varandra i min säng, och tankade närhet?
Jag ligger i det svaga månljuset och tittar på honom, känner hans lilla kropp mot min, och undrar om jag inte kan få stanna tiden nu. Här är meningen med mitt liv.
Det är tungt nog att bli religiös för.
Det är förvisso vackert med tro, men jag är inte troende så för mig är juletiden så som vi känner den baserad på en saga. Det som är bra med sagor, bland annat, är att de har någon form av sensmoral och julen är full av dem.
Det är svårt att beskriva musik, svårt att sätta ord på vad den gör med en. Det är därför som musik finns; för att vi inte kan sätta ord på allt. För vissa saker räcker orden inte till.
Allt jag kan säga är att jag förstår Maria, när hon ser in i sin nyfödde sons ögon där mitt i mörka natten och undrar, om det är själva himlen hon fått i sina armar.
Det är inte alla mödrar förunnat att känna såhär, förlossningsdepressioner och andra komplikationer är bara några anledningar till det, och fick jag önska någonting under välgörenhetens tecken så skulle det vara detta. Att alla nyblivna mödrar som behöver det ska få känna sin version av den lyckan.
*Vi – dvs vi kvinnor, inte jag och Björn. Här är fabriken nedlagd.
Den berömda bebisbubblen… Ah, jag minns den som igår – eller inte. Jag minns inte mycket alls, faktiskt, vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så bra för mig.
Minnen.
Här är till exempel några utkast som skrevs under bebistiden – eller strax innan – men som aldrig nådde dagens ljus eftersom tanken var borta när det väl blev tillfälle att utveckla.
Jag ska berätta.
Det är som när man har mycket gas. Inte så att det gränsar till magknip, men man känner hur gasen förflyttar sig bubbligt och ryckigt i tarmarna.
Tänk dig att du tappar tvålen, alltså den där tvålen som är som en stor tändsticksask, i duschen. Den glider dig ur fingrarna och du liksom jagar den i luften, utan att riktigt få grepp om den men också utan att tappa den direkt. Så känns det, fast i magen. Tarmarna håller på och fipplar med nån hal grej utan att riktigt få tag i den.
Ibland är det som en nervryckning, du vet såna där man kan ha i ögat – eller i vilket muskel som helst egentligen – fast starkare, på sidan av magen och längre in i kroppen. Då har barnet hicka.
När jag äntligen fått tyst på bebisen som vrålat i magknip (?) i 25 min, punkterat av spyor, rapar och blöjmuller misstänkt likt bajs, så somnar han tvärt – antagligen av utmattning – och JAG KOLLAR INTE BLÖJAN. Jag låter honom sova.
För dem som inte får snilleblixtar till höger och vänster finns plagiatet, eller översättningar. Direkta översättningar. Helst av en tveksam ramsa om en mor som förlorar sina barn ett efter ett.
Five little ducks went swimming one day
over the hill and far away
Mother duck said quack quack quack
but only four little ducks came back
Fem små ankor tog sig ett dopp
i sjön bortom bergen långt, långt bort
Mamma anka ropa kvack kvack kvack
men bara fyra små ankor kom tillbaks
Och Dr Snuggles, på samma tema, får väl de flesta (idag) vuxna att misstänka inblandning av diverse olagliga preparat under skapandeprocessen, och Teletubbies lämnar en rad rysande frågetecken efter sig.
Det finns på riktigt. Jag är helt normal och ni som tuggar mig i örat genom telefonen: må ni aldrig nånsin mer finna en parkeringsplats.
Vi äter tacos, med traditionella skal. Björn dräller mer än Simon och är sur:
”Det är ju helt omöjligt att äta det här. Kolla här vilket jävla… När man biter här så reser den sig där och anfaller. Maten slänger sig mot en. Parkour-mat. Kolla, jag höll såhär och ändå har jag sås där nu. Eller så lämnar den skeppet… Det är som att hålla tacons svar på Titanic i handen.”
Apropå vardag, vill jag bjuda på lite tips till den föräldralediga människan som har svårt att få dagarna att gå utan att fylla dem med transportsträckor.
När man är föräldraledig (och har fått sova på natten) tar idéerna slut ibland. Här är 4 saker man med framgång kan göra tillsammans med sin nollåring (förslagsvis 6-12 mån):
När matleveransen kommer och man har beställt frysvaror så levereras de med kolsyreis. Häll den i ett glas med vatten.
När farten avtar, fyll på med varmvatten. Förundras tillsammans.
Montera mobilen på ett bord och filma. Sätt på Riverdancemusik och håll sprattelbebisen med fötterna på bordet framför mobilen. Maila filmen till alla i släkten.
Ge din bebis en torrservett i handen.
Städa det som återstår av torrservetten.
Du tror det kanske inte, men dagen är garanterat slut efter att ovanstående har genomförts, och så kan du berätta för någon som bara suttit på jobbet hela dan vad ni har haft för er. Viktiga grejer detta.
Jag är tvåbarnsmor sedan mycket kort tid tillbaka. Ändå står jag plötsligt i köket med babyselen på magen, eftersom den yngste kräver att vara med och se allt som händer, och lagar mat. Han sitter framåtvänd, och viftar misstänkt medvetet med sina små händer mot allt jag rör vid.
Nyss var han ett litet bebispaket som bara åt och sov sig genom livet. Eller vaddå, han är väl fortfarande inte äldre än 3-4 veckor? Eller…? Alldeles nyss fick jag leta efter honom i sina ärvda bodys i storlek 50, han gav sig själv dubbla knytnävslag i ansiktet när han nös, och när han kräktes i handen slöt han den hårt och vaktade svartsjukt för framtida bruk. Att se honom försöka få tag i prylar var som att se en hjärnkirurg försöka arbeta med armarna gipsade från axeln till långfingernageln.
Igår kväll tog jag fram den fina gula pyjamasen i storlek 62 och den stramade lite över axlarna när han sträckte på sig. Den måste ha krympt 2 storlekar i tvätten. Nu plockar han långsamt men bestämt bland sina prylar i babysittern, stoppar allt han får tag på i munnen – tillsammans med hela handen – och brejkar loss i hoppgungan med tåspetsarna i golvet till Taylor Swift. Spyorna delar han frikostigt med sig av.
Min lilla bebis, min lilla mushimushigulleskrutteplutt, möter redan min blick med klara blå ögon och tycker dessutom att det han ser är skrattretande. Om 2 veckor kommer han hänga i ytterdörren med senaste modet nonchalant på tvären och säga saker som ”men ÅÅÅÅAAAAAAHHH, mammaaaaaa, sluta tjataaaa!”. Till sommaren är han vuxen.
Med första barnet släppte jag taget, gick 2 steg före och satt sedan och lockade. Men andra barnet står jag istället kvar, 2 steg efter, och hoppas att han inte ska ha så bråttom. Bildligt talat. Han är inte 5 månader gammal; han kan, Tack Universum, inte gå än.
Tiden går så rasande fort. Det är inte bristningar jag har i huden, det är fartränder. Jag skulle vilja ta en paus; svänga av tidens motorväg och fika med hela familjen på nån fin rastplats med skog och lekpark.
Medan jag letar efter en rastplats – som jag ändå inte kommer hitta – så gör jag vad jag kan för att få ut det mesta av det som är.
I mitt huvud textar jag Adrians minspel när han ligger på skötbordet, och skrattar så jag får tårar i ögonen. När han är vaken så pratar vi med varandra, kramas och umgås allt vi kan för senare på dagen finns inte samma utrymme för det. Och så försöker jag sätta på honom för små kläder mellan varven. Apropå det så satte Björn på Simon ett par av Adrians byxor härom dagen. När jag kommit hem sa Björn efter ett tag:
”Är det där nya byxor han har på sig eller? Ska de vara så där korta?”
Bildkälla: Unsplash
