Etikett: bebisnatt

Bebisar: små, ondskefulla, manipulerande monster

Man brukar tala om gummibandsförhållande

Man talar ibland om jojo-effekt, eller gummibandsförhållande; avvisa, avvisa, avvisa, avvisa, och sen överös med allt bra du har i din arsenal. Stöt bort – dra tillbaka.

Detta manipulativa beteende hos en partner gör det MYCKET svårt att ta sig ur en relation. Det tror man verkligen inte förrän man själv blir utsatt för det, och då fattar man inte ens att det är det som händer. Jag vet av egen erfarenhet*.

Applicerbart på alla relationer

Även om min kärlek är orubblig så följer min tillgivenhet för min yngste son, nattetid, ett tydligt manipulerat beroendemönster. Han kör mig (oss) i botten, håller oss vakna hela nätter i längre perioder (dvs fler än en natt), bara för att sen lugna ner sig och vara ganska mysig.

När jag har kämpat och strulat med honom i flera nätter på raken, och så plötsligt sover (ish) han hela natten, så är kontrasten enorm och min tacksamhet ännu större. Att han bara sparkat på mig halva natten, endast väckt mig 7 gånger för nappassistans och brutit ihop vid bara ett (1) tillfälle gör att jag blir som nyförälskad i honom på nytt.

I’m the sucker

Han har alltså fått mig att tycka att såna nätter, som jag annars skulle gråta över, är det mysigaste som finns. Allra bäst är när han stökar mellan kl 04 och 05 så att jag till slut lyfter över honom till mig, och han liksom bara gräver in sina små fingrar i mitt hull, goar in sig mot min kudde, småsparkar mig med hyfsat vassa tånaglar och somnar. 

?

Det är tur att man älskar dem så mycket.

*Inte från Björn, naturligtvis.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

När man vet vad som hände, men inte varför

Vi var på landet i helgen, årets första sommarhelg där och vi hade stora planer. JAG hade i alla fall stora planer; jag skulle sätta upp en hylla och en gardinstång. Jag hade ändå 2 dagar på mig och dessutom hade vi mamma med oss.

Men…

Jag vet inte vad som hände. Eller snarare, jag vet plågsamt väl vad som hände, men jag är lite osäker på varför.

Adrian frångick sitt sovschema och vände 2/2 nätter uppochner. Det finns några tänkbara anledningar…

  • det luktade mycket instängt i vårt rum
  • han fick sova i vaggan, som han är lite för stor för, och vars rörelser han är ovan vid
  • det hände mycket nytt runt honom och han verkade ha svårt att få ro
  • han har aldrig lärt sig att somna själv nån annanstans än i vagnen, som inte var med
  • jag hade ingen lust att sitta och hoppa på bollen de 2 timmar som han brukar sova på förmiddan

…men utöver det fattar jag ingenting. Plötsligt sov han bara en gång om dagen, somnade sen i vanlig tid på kvällen bara för att vakna kl 01 och vara vaken i 3 timmar.

Möjligen var det magknip inblandat, men jag vet inte… Hursomhelst, jag och Björn var helt slut, men mamma var pigg som en mört och Simon verkade relativt oberörd han med, så de två tillbringade ganska mycket tid med varandra.

Mamma var till och med såpass alert att hon gav sig på badstegen, medan jag låg utslagen på bryggan efter att äntligen ha lyckats få Adrian att somna uppe i rummet.

Som sagt, tiden försvann in i ett luddigt uttryck för sammanhang och plötsligt var det bara 3 timmar kvar tills båten hem skulle gå. Men jag hann, kan jag meddela. Både hyllan och gardinstången sitter uppe nu, och på torsdag åker vi tillbaka igen och firar midsommar 🙂

SaveSave

SaveSave

Nya förisbyxor av gamla kläder från vårrensningen

Nya byxor igen

Vet inte vad som händer med Simons brallor alltså, men det saknas nästan alltid rena byxor i hans skåp på föris. Det är jättemärkligt.

Så jag rensade i garderoben i helgen. Min, alltså. Insåg att jag är äldre och på en annan plats i livet än vad vissa av mina kläder antydde, så jag la dem i korgen för kläder som ska återvinnas till barnkläder.

Där fanns bl a

  • en svart tröja med silvertexten ”FROM 9 TO FIVE” – hoppas DET aldrig blir aktuellt, sämsta tiderna man kan ha om du frågar mig
  • en svart tröja med grått tryck MAKE ART NOT WAR
  • en mossgrön tröja med ljusrosa (vita, en gång i tiden) detaljer såsom blomster och bling. Den var av den liiiilla modellen, så tyget tog slut och jag jag fick skarva med sakurablommor (tror jag det är, älskar det tyget)
  • en grå HM-klänning strl L som jag fått av mamma en gång och som varit för stor ända sedan dess

De grå byxorna lider av en felberäkning på 3 cm i midjan, vilket innebär att de inte tillåter blöja om man vill ha dem i midjan så jag måste sprätta… dvs de ligger i en hög på golvet i ateljén.

Jag älskar att sy nytt till barnen av gamla kläder. Det är kul att de lever vidare, och varje byxa blir unik.

Nattskräcken är tillbaka

Adrians nattliga härjande för några veckor sen, som antagligen berodde på tandsprickning, verkar vara i återtågande. I natt vaknade han vid 03 och låg och brottades med först sitt eget täcke, sen nappen, sen den andra nappen han fick, sen mitt täcke, sen min hand, och sen ålade han över till mig och började försöka rygga in under min kudde, som en gråsugga.

Vid 04:22 gav jag upp och gjorde en flaska välling till honom. Det fick effekten av ett lysande humör, massa spontana leenden och skratt och ljudande av de vokaler som brutit sig in i repertoaren (a, o, u, ä – gärna i den ordningen men inget är skrivet i sten).

Vid 04:45 gick jag in till Björn, som jag vet kan fungera på 6 timmars sömn, och körde upp honom.

”Vah… Ska jag gå ut?” sa Björn.

”Om du vill. Jag tror att en barnvagnspromenad gör susen. Jag tänkte du kunde ta över nu så jag får sova 2 timmar till. Då får jag 4.”

”Oumf… Vah…? Ska jag lägga mig hos dig eller…?”

Det löste sig. Jag hoppas bara det inte blir lika illa som sist, då botten nåddes den natten då jag somnade första gången kl 04:45, väcktes kl 05:55 av nappfippel och väckarklockan ringde kl 07.

 

Vad händer – kan INGEN sova nu plötsligt?

Jag fattar inte vad som händer.

Pojken (Simon) behöver sin middagsvila, det är inget snack om den saken, men. Han. Sover. Inte.

Senaste dagarna har han legat vaken nästan 2 timmar i sin säng (då han bland annat har sjungit och hoppat omkring i sin fängelsesäng så att den dunkat i golvet, det är därför jag vet detta) efter lunch innan han slocknat. Igår var han på föris till kl 15 och han sov inte alls.

När jag hämtade honom hade man redan ringt och förvarnat, så jag plockade med mig napp och så gick jag en längre omväg hem. Han var trött – jättetrött – men somnade inte förrän jag hängde för Adrians mygg-/solskydd så att han inte såg ut.

Jättedålig mobilbild som jag tog genom köksfönstret och skickade till Björn i tron att han skulle bli lika förvånad som jag.

Det höll 40 minuter. Kvällen blev kämpig för honom; inte en enda mikroskopisk motgång kunde hanteras med annat än knäckt förtvivlan.

Idag hade jag tänkt hämta honom efter lunch med vagnen bäddad, dvs bädda med åkpåse, nåt gosedjur, tossor och annat mysigt och se om han skulle klara att sova ute, men… jag vågade inte. Jag har själv sovit makalöst dåligt inatt… (parentes:

  • 21:00 Adrian är supertrött. Läggning påbörjas.
  • 21:10 Björn tar över hoppandet på pilatesbollen så att jag kan borsta tänderna.
  • 21:20 Björn lägger honom i sängen.
  • 21:30 Jag tar upp honom igen och återtar min uppgift i livet, dvs hoppa boll med bebis.
  • 21:50 Jag försöker inte ens; han får sova bredvid mig.
  • 22:10 Jag somnar ifrån ryggklappandet.
  • 01:43 Adrian vaknar. Alltså helt och hållet.
  • 01:50 Jag tar med honom ner och ger honom en flaska.
  • 02:15 Adrian somnar om och jag släcker lampan.
  • 03:15 Jag somnar jag med.
  • 05:05 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:15 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:32 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:39 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:10 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:50 Adrian behöver hjälp att hitta sin JÄVLA NAPP.
  • 07:10 Väckarklockan ringer. Adrian tvärsover utan napp.

Slut på parentes) …och känner mig i lika bra form som Simon var igår kväll, så det är inte en bra dag att testa nya vanor på.

Istället tog vi bussen hem, och så fick han följa med och hämta posten i brevlådan (15 min), och så läste vi en bok (15 min), och så sjöng vi lite (10 min) och sen somnade han faktiskt.

Istället vaknade Adrian efter bara 2 av sina 4 timmar, och allt jag kan säga om det är att tänk ändå att det skulle dröja till han blev 5 månader innan jag fick användning av Lolaloon på ett sätt som får mig att vilja leta rätt på uppfinnaren och skicka blommor.

Han sover fortfarande, by the way. Lolaloon är den oslagbart bästa småbarnsprylen vi skaffat.

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden

Jag minns det som om det var igår. Vår splitter nya säng, min sovplats, var bäddad med nya mjuka lakan. På sängbordet stod min fina apdyra sänglampa och ett vattenglas, och intill låg laddsladden till mobilen. Min man pratade entusiastisk med mig från sin sida av sängen om nån ny app.

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden.

Vår säng är fortfarande min sovplats för det mesta, men lakanen är allt annat än nya och sängen är strösslad med ikeas småhanddukar som man köper i 10-pack. Mitt sängbord rymmer en rulle toapapper, en kräm för amningssåriga bröst, 2 halvtomma vattenglas, en laddsladd, en laddplatta, 2 nappar, några alvedon, en amningsnapp, en hårsnodd, en hårklämma, öronproppar, en papperskniv (??) och en nyckel som ser ut att höra till ett hänglås. Den dyra lampskärmen är delvis trasig. Nämnda man har flyttat in i gästrummet. Bredvid min sovplats står en babysäng fastsurrad, prydd med madrass, madrasskydd, babynest, ullfilt, fjädertassar, lolaloo, 2 mobilarmar och en mobil med mjukisdjur och inbyggd speldosa som bokstavligen sjunger på sista versen samt badlakan, min tröja, min morgonrock och ännu en hårsnodd som pricken över i. Tvätten dräller på golvet, och ett spår av otippade prylar visar var Simon senast bröt sig in och rotade i byrån.

Björns sängbord är redan dammigt.

Men det gör ingenting. Det här är en fas; lika bra att ta vara på den. Adrian och jag sover tätt intill varandra och som resultat sover han 6-8 timmar om nätterna nu. Jag saknar att ha Björn bredvid mig, men det är viktigare att han får sova för annars blir han lika odräglig som jag, och det har ingen av oss tålamod till.

Morgontimmarna: mamma dreggelsover i tvåminutersstötar

Solen bränner på huvudet, och den dallrande hettan gör det svårt att se ingången. Mina nakna fötter tar ojämna steg över den torra och spruckna jorden, de värker av värmen och den långa vägen. 

”Eh! Eh! Äääää…”

Jag närmar mig ruinen. Värmedansande minnen av andra byggnader bakom den, och blommor…

”Eh! Gääää-ää-äh! Äh! ÄÄH!!”

Det luktar hö, och bränt. Det har brunnit här. Hettan under fötterna bränner nästan hål i dem. Jag springer sista biten mot dörren…

”NGÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!”

Mörkt. Det är mörkt. Och inte särskilt varmt. Barnet skriker lite högre; kanske hörs det dåligt här? Jag ligger i min säng, det är uppenbarligen fortfarande natt. Jag gör en ansats att vända på mig för att ta barnet vid hornen men det händer ingenting, sömnen pressar mig mot sängen med hela sin tyngd. I mitt huvud trängs bilder av ökenlandskap och hägrande ruiner med vetskapen om lampan som måste tändas.

När jag lyckas häva mig upp till handlingskapabel nivå kastar jag ett öga på klockan; 04:21. Segerviss konstaterar jag att vi sovit i – trumvirvel… – tre och en halv timme!

Ja, tre och en halv timme i sträck är länge, det brukar bli två och en halv. Men jag är glad, vet du, för jag har en kompis med tvillingar som fick ihop till två timmar per natt under en tid. Lycka och tacksamhet är däremot inte vad som får hjärtat att hoppa över ett slag när den ljusa öknen bleknar och ersätts av någon som anser att natten säkert måste vara över kl 05 och att det är bäst att ha frukosten avklarad då så att man är redo att ta sig an dagens utmaningar – vilka för övrigt brukar bestå av att hålla sig vaken två timmar i sträck.

Men det är klart, det är bara nu. Om inte särskilt lång tid kommer han att rätta in sig i rytmen, och då kommer en del av mig sakna de där mysiga tysta morgontimmarna av (bitvis) stillsam skuggfäktning, förvånat lampstirrande, nappletande utan händer och vila på mammas bröst medan mamma dreggelsover i tvåminutersstötar.

Vem behöver preventivmedel…

…när man har barn som insisterar på att hålla otakt i dygnsrytmen?

Inspirerad av det här blogginlägget har jag nedtecknat nattens program för allmän beskådan:

Kl HELA DAGEN fram till 22:15

Bebis: sover.

Mamma: sover inte.

Kl 22:15

Bebis: vaknar.

Mamma: påbörjar kvällsrutinen.

Bebis: protesterar mot att fräschas upp och få pyjamas. Vem vill inte gå och lägga sig med dagens käk i byxan och spya bakom örat efter att ha sovit hårt en hel dag?

Kl 22:45-00:30

Bebis låter sig extremistlångsamt övertalas att sova – men bara om det sker på mamma, och bara om hon klappar bebis på ryggen och gungar samtidigt.

Kl 01:48-04:09

  • Träna grimaser: standard o, russinface, jag-kan-inte-ha-kommit-rätt, jag-sitter-på-Universums-samlade-visdom, jag-tror-DU-behöver-hjälp och fuck-off för att nämna några.
  • Låta som en pipleksak för hundar.
  • Skuggfäktas.
  • Amma och svälja luft och sätta i halsen.
  • Konsten att hålla inne en rap trots ryggdunk.
  • Torrsim med fokus på benspark.
  • Konsten att stirra omkull en lampa – mer träning kommer krävas.
  • Stirra mamma i ögonen.
  • Fisa.

random-play

Kl 07:15

Amning följt av 20 min stånk, stön och ryggsimträning utgör uppvärmningen för dagens intensiva sovpass.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.