Det hände även mig
För ett tag sedan var jag på väg uppför trappan på pendeltågsstationen. Jag körde Simon i barnvagnen framför/ovanför mig på rampen. Det var brant, det var tungt, och jag svettades som den genant otränade kvinna jag är. När jag kom till toppen av trappan låg jag (nästan) parallellt med trappans lutning och började undra om jag väger för lite för Simon och vagnen tillsammans. Det kändes så. Det kändes som när jag var 17 år och sommarjobbade på CityMail, och skulle trycka upp den där orangea gjutjärnscykeln fullastad med 3 lådor papperspost uppför infarten på 40° lutning utan sats.
Hursomhelst, jag kom till toppen av trappan och gav vagnen en sista knuff … och tryckte den därmed rakt på en kille som stod ovanför och pratade i telefon. Rakt på liksom, som en lastbil i köfart på 1 km/h. När det tog emot tryckte jag på ännu mer, i tron att det var jag som inte orkade sista biten.
Inte mitt fel (?)
Jag kunde inte ha sett honom ens om jag faktiskt försökt se efter, och han hade placerat sig ostrategiskt där han stod, men jag skämdes ändå spontant över att till slut faktisk ha kört på någon. Jag har varit nära många gånger förut, vilket stör mig för jag tycker att nu har jag kört vagneländet i ett år – ETT ÅR – och borde ha koll på var jag har den nånstans men det är tydligen svårt.
Han var snäll och bad om ursäkt, och jag med såklart. Hade jag framfört en bil istället för barnvagnen hade jag mosat honom, sakta men bestämt. Han öppnade dörren för mig så att jag skulle komma ut på perrongen, log och bad om ursäkt igen.
Att meja ner grejer med barnvagnen
Det här har bara hänt en gång, men jag kör gärna på ickelevande saker gång på gång. Av någon anledning lever de snurrande framhjulen sitt eget liv, så låga hyllor i affärerna i centrum har lärt sig att darra i sina fästen när vi gör entré.
Förr brukade jag störa mig nåt fenomenalt på nonchalanta barnvagnsförare. Det har inte gått över bara för att jag blivit en av dem. Jag stör mig alltså ordentligt på mig själv när jag beter mig som om jag skulle behöva gå en kurs i barnvagnshantering.
Simon producerar imponerande mängder saliv som han frikostigt delar med sig av, och har så gjort i nån månad eller 2 nu. Och han biter på allt. Han preppar väl för tandsprickning, men det har inte kommit nåt än och det gör faktiskt ganska ont när han hugger tag om tumknogen och maler på, så vi skulle skaffa en bitring.
Jag har sagt förut att Instagram är ett bra ställe att hitta babyprylar på, det finns väldigt många mammalediga kvinnor som säljer sitt hantverk där tydligen. Jag hittade Laura’s Circus bitringar i ekologiskt odlat lönnträ, och huruvida Laura’s Circus* drivs av en fingerfärdig mammaledig eller ej framgår inte, men det är inte relevant och Simon är förtjust i sin bitring.
