Skorna passar, om vi bara får på dem

När jag gick på mammaledighethejdåpresenter för 1,5 år sedan fick jag ett par toksöta converseskor av min chef som nyligen varit i New York och haft med sig dem hem.

Nu passar de äntligen, och även om de utgör en ren och skär utmaning att trä på en så liten fot som inte hjälper till, på en unge som gärna ska dra i skosnörena, gärna tugga på den stela snöränden, gärna ta av dem och slicka på sulorna, med mera, så måste jag medge att de är himla fina. När vi väl fått på dem, vill säga.

Igår var det nära att jag  gav upp, men till slut kom vi iväg på en prommis innan förskolan. Alltså, visst är de söta?

baby-converse

Den här bilden är egentligen från i förrgår, för bilderna jag tog igår blev inte helt skarpa. Min mobilkamera verkar ha lagt sig till med en Personlighet. Fokus tycks sakna all logik. Jag menar, kolla här:

ur-fokus-1

ur-fokus-2

ur-fokus-3

ryggtavla

Ryggtavlan gick bättre. Skitkamera. Om ett år borde mobilen ha tacklat av, då kan jag med gott samvete byta till ny…

Mammaledighet!!!

”Jag har världens bästa kollegor.”

Så säger alla som trivs på sina arbeten, men mina måste definitivt klassas till världseliten.

Jag förväntade mig som sagt fika när jag kom till jobbet igår. Jag föreställde mig nåt i stil med vad vi brukar göra när folk fyller år, dvs alla tar sig tid att sitta ner i 20 min runt soffbordet med kaffe, te och nån köpt tårta från Ica.

Icke.

Det var dukat till minilångbord, och vår hotellchef höll på att montera en egenbakad pavlova i köket. Vi blev lite fler än vanligt eftersom 2 från systerhotellet kom över också, och så satt vi där med mig på kortsidan och pratade namnförslag, babytrams och förändring. Chefen gav mig en bukett rosor, ett paket och ett kort. I paketet låg en babyupplaga av svarta Converse hon köpt på sin resa till New York för ett tag sedan. Så söta att jag måste hålla tillbaka impulsen att bita i dem.

hejdåpresenter

Sen började gråtfesten.

Först började kollegan från systerhotellet, hon kunde inte stanna så länge och blev rörd när vi sa hej då.

”Nej gråt inte! Snälla, ingen får gråta, då börjar jag också. Jag har inget filter!” försökte jag men det var ju redan kört.

Näst på tur var vår städtant, men hon ska ju flytta tillbaka till sitt land om en vecka efter 14 år i Sverige så hon blev rörd över det.

Sen brast det för min ersättare, som ju precis ska börja och tyckte det var så fint av oss att vara så glada över henne.

Sist men inte minst — störst, faktiskt, för hon är en känslomässig klippa — blev min partner in crime, min receptionskollega, alldeles stum när vi skulle säga hej då. En tår eller två tog sig ut i ögonvrårna och hon vände sig om och gick utan att säga nåt mer.

Kvar satt jag, alldeles varm i hjärtat. Senare på kvällen kom Maskot, frukosttjejen, förbi med en presentask godis och en kram och lite snack om livet. Även hon blev tårögd, men hon är å andra sidan dunderförkyld.

Allt som allt kändes det nästan som om jag aldrig kommer komma tillbaka, som att vi aldrig mer kommer ses, men alltså jag ska ju förmodligen inte vara borta ens ett helt år…!

Så jo, jag har världens bästa kollegor. Jag kommer att sakna dem.

respekt

SaveSave

SaveSave