Etikett: äntligen

Om resan till Hundfjället (och en milstolpe i liften!)

Bästa veckan på flera år

Vi var i fjällen för ett par veckor sedan, Hundfjället denna gång. Det var fantastiskt …! Det var den bästa veckan på många år, och så bra snö får man inte varje säsong även om man så åker dit 4 veckor per år.

Vädret …!

Vi hade fantastiskt väder också. När vi kom upp hade det nyligen snöat och det var mjukt i skogen och bredvid pisterna. Pojkarna gick i skidskola kl 9-10:15 dag 1-5 så jag, Björn och mamma hade en del tid på oss att åka fritt. Efter första förmiddagen, och efter att Simon glatt tjoande trasslat sig genom skogen i nysnön och jag åkt bakom och ylat om att få åka snowboard i detta makalösa före, så drog jag och Björn till skiduthyrningen och hyrde varsin bräda. 

Vi har länge sagt att pojkarna fortfarande är för små för att vi ska åka bräda när de åker skidor; det är mycket svårare att hjälpa dem på bräda. Vi trodde aldrig att vi skulle få åka i år heller, men så var snön bara för bra, och pojkarna ville åka i skogen – helst där det var ospårat (=drömmen) – och vi tänkte att vad tusan, vi får turas om. Mamma åker skidor som alltid, så vi vågade ta brädorna när hon var med. 

Mot slutet av veckan åkte mamma hem 2 dagar tidigare och det gick precis lika bra med bräda utan henne (tack och lov). 

En dip

Till skillnad från Lindvallen förra året, då särskilt Simon tyckte det var jobbigt, så tyckte båda pojkarna att det var kul i år. Mot slutet av veckan, när vi hade åkt varje dag både för- och eftermiddag, så började de dra i bromsen. De ville göra något annat. På morgonen den näst sista dagen, då det hade snöat hela natten och nysnön glittrade i solen utanför fönstren, så sa Adrian nej. 

“Jag vill inte åka skidor idag,” sa han.

“Jag vill inte gå ut idag,” sa han. 

Jag fick dra i den stora mentala handbromsen för att inte krokna under tyngden av vad han precis sagt. Vaddå inte åka skidor? Hädelse!

“Jag tänker inte sitta inne,” sa jag, “det är för magiskt väder. Ser du inte vintermagin i snöflingorna på ytan? Man får inte sitta inne en sån här dag. Du behöver inte åka skidor, men ut ska du.”

Jag träffade rakt på min sexårings dramanerv:

“JAHA? SÅ DU TÄNKER TVINGA UT MIG? DU TÄNKER TVINGA MIG ATT GÅ UT?!”

“Yep.”

“JAHA! MEN DÅ KAN JAG VÄL GÅ UT DÅ! JAG GÅR UT NU! HEJDÅ!!” Och så gick han. När han kommit halvvägs runt huset hade ilskan gått ur och han skrattade resten av vägen.

Milstople

Jag vet att pojkarna är i den åldern då utvecklingen går förhållandevis snabbt, ändå blir jag genuint överraskad när de passerar milstolpar som jag satte upp när de var bebisar. Som till exempel första gången de åkte lift själva, tillsammans. Alltså åh … jag vet att det kanske inte är nån stor grej i sig, eller för dem, men för mig som åkte bakom dem var det ena lyckliga 5 min.

Är de inte söta?

Mera

Mot slutet av veckan sög det så mycket i låren på mig att jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Det var så värt det. 

Som alltid när jag kommer hem igen tänker jag att jag vill bo närmare bergen. Närmare vintern och närmare klätterklipporna. Och varje gång minns jag varför det inte går, och planerar en ny resa istället. 

Mitt nya mission det här året blir att skaffa en egen bräda igen. Jag har fått min brors gamla men den är för lång för mig egentligen. 

Min andra förlossningsberättelse är nu klar

Ja, som sagt, min andra förlossningsberättelse är färdig och du hittar den i menyn ovan eller om du klickar här. Det hela gick väldigt fort, ändå är berättelsen inte särskilt kort. Med facit i hand kan jag säga att även om ”ingen förlossning är den andra lik” så är det ju för sjutton fortfarande en förlossning vi pratar om, så visst är de lite lika. Ungefär som två människor kan vara lika.

tvaan

SaveSave

Vi kallar honom Adrian

Det har tagit sin lilla tid att räkna ut vad pojken heter. Sist vi stod inför den här uppgiften tog det 3 månader, den här gången gick det fortare eftersom vi varit mer aktiva i sökandet efter namnet – vilket vi varit eftersom det var lite störigt att inte kunna kalla honom vid namn inför eller med Simon.

Vad Simon anbelangar tror jag inte det spelar någon roll, vi har kallat Tvåan för Lillebror hela tiden och nu har han full koll på att Adrian och Lillebror är samma familjemedlem.

Vi hade följande namnkriterier när vi valde:

  1. Det måste funka på engelska och franska
  2. Det får inte rimma på något taskigt, helst inte på något alls
  3. Det ska inte vara smeknamnsvänligt

Adrian var mitt förslag. Under mitt första aupair-år hade jag hand om 2 pojkar, Émeric och Adrien. Jag hade aldrig hört namnet Adrien förut, och när jag slutade hos den jubeltossiga familjen (hos vilken bara Émeric, 9 år och Adrien, 6 år, var sansade människor) efter bara 8 veckor tänkte jag att om jag någonsin fick lyckan att få en son, så skulle han heta Adrien. Jag var 19 år och fattade ju att det antagligen inte skulle bli så, men man kan alltid drömma.

Jag berättade inte det för Björn när jag föreslog namnets svenska variant, eftersom det kanske skulle färga hans syn på det. Björn, sin natur trogen, sa att han ”inte hade nåt emot det” och slog upp namnet och läste på. Efter ett tag kom det från soffhörnan:

”Haha! Det betyder ’den mörke’!”

Jag förstod att vi hittat en vinnare. När mamma hörde det berättade hon att vi tydligen haft en Adrian i släkten, på min mormors sida. Han ska ha varit spelman och schizofren.

Vi provade namnet i några dagar, varpå jag fick en svacka och tyckte att ”Tim” var bättre. Vi provade Tim i nån dag, vilket jag tror Björn gick med på för att han känner mig och visste att jag skulle komma på bättre tankar, vilket jag gjorde.

Adrian passar honom. Han kommer kanske kallas för Adde, men va fan…

pojknamn