En livsviktig kurs – bot mot föräldraångest

Det är ett tag sen som jag och Björn var på den här kursen nu – flera veckor, faktiskt – men det spelar förstås ingen roll. Det blir aldrig mindre viktigt med första hjälpen.

Föräldraångest

Jag tror att mycket av min ångest kring barnen – och med det menar jag alla mina mardrömmar, och när jag inte mår helt bra även vakenmardrömmar* – bottnar i att jag inte känner mig trygg i att jag kan beskydda dem. Alltså hjälpa dem. Att inte veta hur jag faktiskt ska hantera eventuell förtäring av diskmedelstablett, medvetslöshet, stopp i halsen eller hjärtstopp.

Fasa. Blotta tanken får det att vända sig i halsen.

Så jag valde att köpa en första hjälpen-kurs, boka mamma och för säkerhets skull även Jonas som barnvakt och sen hoppas utan bara jävlar på att inte alla skulle bli sjuka.

Ingen blev sjuk (!!!). Jag och Björn gick på vår 3 timmar långa kurs i stan och jag. Är. Så. Tacksam.

När nåt av barnen sätter i halsen vid bordet nu, så känner jag samma kalla ilning i bröstryggen som förut, men den känslan dämpas av ett nytt lugn. Ett spänt sådant, förvisso, men ändå. Ett lugn. Och attackberedskap. Som resultat av kursen vet jag vad jag ska göra om det värsta skulle hända. Som resultat av kursen behöver jag inte ligga sena kvällar och lyssna på när min hjärna ältar plötslig-knäpptystnad-följd-av-hostattack-händelser när resten av familjen redan somnat för länge sen.

En livsviktig kurs

föräldraångest

HLR ser olika ut på barn under ett år, och barn över ett år. Därför fick vi både bebisdockor och vuxendockor att träna på. Förutom lärorikt och allt det där så var det svettigt, kan jag meddela.

Intressant i sammanhanget var att när det var dags att avsluta det praktiska och lägga alla dockorna i en hög i mitten, så kastades vuxendockorna lite nonchalant på varandra. När det var dags att lägga bebisdockorna i på högen var det ingen som kastade. Ingen.

Vilken kurs var det då?

En livsviktig kurs heter den, och hålls av Life in mind**. Du känner kanske igen dem från TV4?

Det finns säkert många andra som håller lika bra kurser i detta. Det viktiga är att gå dem.

Kursinnehåll

– Undersökning av livlöst barn
– Hjärt- lungräddning (HLR)
– Handgrepp om barnet sätter i halsen/ Luftvägsstopp
– Första Hjälpen (L-ABC)
– Att larma 112
– Akuta sjukdomstillstånd och olycksfall:
kramper/feberkramper, krupp, brännskador, förgiftningar, drunkning, fallolyckor: nack- och ryggskador

 


*vakenmardröm: när den delen av ditt medvetande som du inte kontrollerar så bra kapar din hjärna och spelar upp ett vansinnesscenario för dig trots att du är fullt vaken. Den är lika livlig som en dröm, lika färgstark och känslosam, och har mer gemensamt med ett minne än den har med en tanke (alltså nåt du tänker på med flit).

**OBS! Ej sponsrat.

När man inte vet vad man ska säga

Är du trött på ältandet kring Stockholmsattacken i fredags så är det bara att hoppa över det här inlägget. Vissa varken vill eller orkar höra mer om det… men jag vill inte lämna händelsen bakom mig utan att nämna den.

Men vad säger man?

Helgen har berört attacken på ett eller annat sätt mest hela tiden. Nyheter, vänner, bekanta, kollegor, facebook, ja du vet. Vi vänder och vrider, upprepar och ältar i vår bearbetning av… det där. Orden räcker aldrig till.

Jag blev så arg. Och rädd. Och  a r g.

Jag drabbades i egenskap av stockholmare och svensk, men inte närmare än så. Men det var så nära ögat ändå. Inte mig, men en av mina bästa vänner. Och min bror.

Han jobbar på Drottninggatan. De sitter på ett kontor ovanför stället där lastbilen kapades. Min bror berättade för mig att hans kollega som sitter vid fönstret tittat ner och sett det hela. Kommenterat.

”Jävlar vad fort det går.”

”Oj, han körde på en.”

”Han körde på en till!”

De där orden jagade mig på kvällen, hjärnan kunde inte släppa dem och skapade sin egen film till dem. I fantasin såg jag folk släpa en blodig människa åt sidan för att kunna ge första hjälpen.

Tänk om

Alla Föräldrar Som Inte Vill Sovas favorittanke. Tänk om.

Tänk om min bror hade gått ner på gatan på rast. Tänk om min vän inte ändrat sig och gått hemåt istället för till Åhléns som hon först hade planerat. Tänk om jag fått tid hos barnläkaren i fredags istället för i onsdags. Tänk om Björn varit på konsultmöte i stan i fredags istället. Tänk om, tänk om, tänk om.

Och tänk dem som måste vända på tanken. De som faktiskt var där. Tänk om jag bara hade gått hem direkt istället.

Det är så vidrigt. Nu hände det till slut utanför våra egna dörrar, och vi kan inte längre tänka naiva tankar som ”det där händer inte oss, inte här”.

Som de flesta andras tankar, går mina till offrens familjer. Såklart. Jag gråter för dem. Jag hade kunnat vara en av dem.

Tack och lov är jag inte det.

 

 

När Simon barrikaderade sig

Björn ringde mig på jobbet igår morse. Det var mitt under frukostruschen, och jag höll på med ett gäng grejer när det ringde i receptionstelefonen.

”Hej, det är Björn!” sa Björn.

”Hej?” sa jag förvånat.

”Vet du om vi har kvar några järntrådsgalgar nånstans?” sa Björn. Han lät lite pressad, jag kunde höra Simon grina i bakgrunden.

”Nej, jag slängde alla.” Jag råkar tycka att järntrådsgalgen är den mest humorlösa pryl man kan hitta i ett hem.

”Å…” sa Björn besviket. Jag anade nåt.

”Hurså?”

”Ja… Simon har barrikaderat sig själv på sitt rum. Han har slagit upp garderobsdörren mot handtaget. Jag kan inte öppna dörren mer än ett par centimeter. Han är själv där inne.”

Här är en bild på arrangemanget inifrån Simons rum, för tydlighetens skull (Björn satte hasp på garderobsdörren under eftermiddagen).

”Va?! Hur.. varför… va?!” sa jag så lugnt jag förmådde samtidigt som jag försökte stänga ute världen omkring mig.

”Jag tänkte att en sån galge kan man böja till och haka loss dörren med. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Har du några idéer?”

Jag kunde inte tänka. Jag försökte komma ihåg att det inte fanns nåt farligt i rummet, att det värsta som kunde hända var att han blev rädd… Tanken på min rädda och övergivna son knöt sig i halsen och det var nära att jag bröt ihop direkt. Ja, sån imponerande buffert har jag.

”Jag kan inte tänka”, sa jag och vi kom överens om att jag skulle ringa om jag kom på nåt.

Jag kom aldrig på nåt. Istället för att tänka praktiskt – jag är praktiskt och logiskt funtad när det kommer till den här sortens problem – så var skräckscener, där Simon spontankvävdes på nåt han hittat och Björn tvingades se på genom dörrspringan, allt min hjärna kunde producera. Tårarna hotade att svämma över i varje andetag i säkert 20 minuter medan jag misslyckades med att koncentrera mig på mitt arbete. Till slut ringde jag upp igen för att få en lägesrapport.

”Nej det är lugnt, jag jobbar på det. Simon ligger på madrassen på golvet där inne och tittar på vad jag gör. Han är lugn, jag har ögonkontakt med honom nu. Jag har plockat fram USB-kameran på sladd, du vet den där jag kollade avloppet på landet med, och hängt den över dörren in till honom så jag ser vad jag gör. Och jag hämtade en galge hos grannen.”

En stund senare var det löst, Simon tvärsov på golvet när Björn kom in.

Inbrytningsverktyget (fd järntrådsgalge).

Jag hade av någon anledning trott att jag skulle klara av att ha mer is i magen än att nästan låsa in mig på kontoret och storgråta i ett sånt här läge. Men det var lite för nära mina mardrömmar, mina katastroftankar och allt annat överflödigt som jag ägnar mig åt. Det gick rakt in, det kortslöt hela mig. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var nära att gripas av panik. Jag har aldrig varit panikslagen, vad jag kan minnas, men det måste vara så där det känns… fast ännu mer. Det var inte kul alls.

Med facit i hand och med ett dygns distans till det hela så var det aldrig så farligt. Jag vet. Men när jag stod en halvtimmes resväg bort, fullständigt maktlös och kortsluten och hörde min instängda pojkes gråt i telefonen, då var tamejfan undergången nära.

Jag jobbar redan med katastroftankarna i terapin, men det finns uppenbarligen mycket kvar att göra. Det som hänt mig är samma sak som händer de flesta, typ alla, dvs att man som nybliven mor tänker ut rimliga situationer där något går snett med barnet, och sedan förebygger man dem så att det inte kan hända. Det är överlevnadsinstinkt som driver oss till det. Det är normalt. Jag, däremot, har tagit det 3 steg längre. I de situationer som jag tänker ut trängs hälsosamt rimligt med ALLT ANNAT. Och jag menar allt; aliens, IS-krigare i tvättstugan, ryska bombningar av kvarteret, felaktiga rivningsbeslut, onyktra lastbilschaufförer på gångvägar med lastbilen i full karriär lastad med bensintunnor (?!), listan kan göras meterlång vid det här laget.

Jag är begåvad med en extremt livlig fantasi. Vad jag behöver göra är att lägga ett avstånd mellan mig och tankarna, så att jag inte måste vara i dem. Ett sätt är att säga till sig själv att nu tänker jag att det ska stå en IS-galning i tvättstugan när jag ska hänga tvätt. Att börja meningen så tvingar fram en viss distans, och då blir det lättare att ta tag i tanken, tänka den klart och släppa den.

Anyway, dagens sensmoral blir som följer: Man vet aldrig när man kan behöva en järntrådsgalge.

Vi hann med höststängningen

Jodå, vi hann med båten till landet i förrgår, med marginal till och med. Björn och Johan har sågat upp mera träd, staplat ved, tömt mulltoatanken, släpat ris, monterat plankor i bryggkjolen vid båthuset och jag vet inte vad. Mamma var med ut och såg stället för första gången och passade Simon medan jag städade, plockade ihop grejer, inventerade, lagade mat, eldade och rullade tummarna. Ann växlade mellan att städa, sova, dricka vin och laga mat.

Det blev intensivt, och det var jätteskönt att komma hem igår trots att vi bara varit borta en natt. På båten hem hörde Johan av sig till Björn när han var och köpte biljetter, och berättade att det brann i komposthögen, vilket Björn upplyste mig om när han kom tillbaka. Alltså det var ju mitt verk, jag tömde kaminen på aska och hällde askan över komposten. Jag hackade i kolbitarna för att kolla att de inte glödde men det måste de ha gjort, och ordentligt för att lyckas tända eld i ganska fuktig mull. Idiotiskt av mig, jag skyller på amningshjärnan igen för jag fattar ju med lilltån att det är bäst att hälla vatten över innan man dumpar askan på saker som kan börja brinna. Mitt vanliga jag hade definitivt gjort det. Jag är verkligen inte mig själv… Fick så dåligt samvete att jag blev tvungen att messa Johan själv.

brand i komposten

Skönt att han inte var arg… Det känns som en sak han skulle bli arg för och det hade definitivt inte hjälpt.

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave

Ångest

på gymmetJag sitter på träningscykeln på Sats och nej, Simon är inte på Minisats. I wish. Jag var här med honom i förmiddags men då var det fullt. Tydligen räknas varje barn under två år som två barn.

Mamma slutade tidigare på jobbet och kom över, så jag hann precis hit innan kl 16 då min tillåtna närvarotid går över (jag har billigaste abonnemanget som gick att få innan de slutade sälja det).

Nu sitter jag och cyklar försöker cykla av mig ångesten över att ha lämnat Simon när han sov. Visst, mamma är där, det är lugnt.

Men han kanske vaknar.

Han kanske vaknar och fattar att jag inte är där.

Han kanske vaknar och fattar att jag inte är där OCH ÄR HUNGRIG.

Jag kanske kommer hem till en hjärtskärande förtvivlad pojke och en desperat mormor som tycker jag borde ha väckt honom för att mata innan jag drog.

Jag fattar att det här är jobbigare för mig än nån annan inblandad och att det är nyttigt för mig. Jag måste lära mig att slappna av och lita på att ungen överlever utan mig i 45 minuter.

Men just nu är det jobbigt. Skitjobbigt.

 

shit jag får höra på jobbet

Jag jobbar på ett hotell. I serviceyrket i allmänhet träffar man ju mycket människor, och på hotell i synnerhet. Där har folk tid att prata med en. Där är man bundis med personalen. Det är nästan som hemma.

shit jag får höra på jobbet

Två amerikanska herrar beställer öl i baren. När jag räcker över dem gör den ena en glad gest med handen över sin egen mage, nickar mot min och säger:

”Too much beer, huh?”

”Yes, I know, I just can’t help myself.”


En eftermiddag, efter att jag gått hem, kommer en stammis och sätter sig i receptionen mitt emot min kollega. När han ska betala sitt rum lutar han sig förtroligt fram mot min kollega och säger:

”Vet ni om att hon är gravid?”

Jag är i 7e månaden, få är de som lyckas mörka detta på sin arbetsplats.


Under frukosten ska jag plocka in glas i skåpet och står med händerna fulla. En halvstammis närmar sig, stryker försiktigt med baksidan av pekfingret mot min mage, tittar mig försiktigt i ögonen och säger:

”Är det…?”

”Ja.”

”Jahaaa, närdå? Vet ni vad det är för nåt?”

Åter igen, det är full frukostrush, jag står med händerna fulla mitt i frukostkön. Håll gärna dina fingrar på din egen mage, madame.


”Hade du inte redan varit gravid så hade du blivit det ikväll, det kan jag loooova dig!”


”Blev det mycket middag för dig också ikväll, eller? Haha, till och med så att knappen trillade ut!”


Jag kan konstatera att allmän inställning verkar vara som följer:

  • Jag är gravid = Jag har förverkat min rätt till personligt space
  • Jag är gravid = Fritt fram för kommentarer om mitt utseende
  • Jag är gravid = Jag vill prata hål i öronen på folk om det
  • Jag är gravid = Jag vill höra allas reflektioner kring detta
  • Jag är gravid = Jag vill höra om alla andras egna erfarenheter i ämnet
  • Jag är gravid = Jag är allmän egendom
  • Jag är gravid = Jag får skylla mig själv för ovanstående

Jag ska lida, och jag ska njuta av det… eller hur var det?


 

gravidmageApropå det; grymt kul mitt-i-prick-lista över 10 saker du inte vill höra när du är gravid. Jag hade skrattat, om jag inte känt mig så träffad och alltså upprörd 🙂