Etikett: akuten

”Bättre att riva av allting på en gång” mvh storhetsvansinnig förskoleförälder

Senaste veckan har känts som när vi varit på nån av våra fail-semestrar (ta Björnrike till exempel, eller varför inte resan till Italien? Den var grann också); en utdragen kamp punkterad av ljusglimtar, som när man håller upp ett hålat durkslag mot en lampa. Det kunde såklart varit värre – å andra sidan kan det ALLTID bli värre, men jag menar ändå att vi haft det bitvis bra.
Lördagsprommis med Simon, ljusglimt 1 – inte så snyggt med fastfrusna plastlock, men vackert ändå, så som is är.

Turné på akuten

Det började förra helgen. Precis på tolvslaget mellan lördag och söndag knuffade Adrian upp dörren till vårt sovrum och pratade om att han behövde kissa. Jag hörde på rösten att han inte var ok, så jag gick upp. Han hade feber, så jag gav honom ipren och hjälpte honom i säng. Han hade ont i magen, sa han. Det går över med medicinen, sa jag, och kramade honom.

”Gå nu mamma, jag lovar jag ska inte dö,” sa han sen.

Ibland fattar jag inte var han får sina infall ifrån, jag har liksom aldrig bett honom att lova att inte dö, men jag tackade förvirrat för löftet och drumlade i säng jag med.

Du vet när man ligger och slappnar av, och hjärnan först då fattar vad som precis har hänt. Gnistan av oro som pyrt sedan han väckt oss slog ut i en våg av kalla ilningar i kroppen; jag var klarvaken. Han lovade att inte dö. Hm. Magont, sa han. Feber. Var inte magen lite spänd? Det kändes inte bra, tack och lov för 1177 som är en räddare i såna här lägen:

Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om barnet har ett eller flera av följande besvär:
– Barnet har både ont i magen och andra symtom. Hen kan till exempel ha feber, 

Jag läste inte längre än så, jag ringde dem istället. Medan jag satt i telefonkön gick jag in till Adrian igen. Klappade och kände, pratade och myste. När det blev min tur sa damen i andra änden att om det fortfarande gjorde ont imorgon skulle vi åka till närakuten. Om det blev värre skulle vi åka till akuten direkt.

Adrian var helt med på planen. Jag flyttade in mitt täcke och kudde till utdragssängen i hans rum, och naturligtvis, efter 40 min, sa han plötsligt:

”Aj. Mamma, det är värre.”

”Japp, då åker vi till läkaren nu.”

Han var superglad över det här, vilket äventyr det var att sitta och åka bil till Astrid Lindgrens barnakut kl 1 på natten! Jag hakade på; visst var det spännande. Dessutom var jag ändå glad att komma iväg, jag gör hellre en sån nattlig bilresa än sover dåligt hemma med en oro som liksom äter upp en inuti.

Väl där behövde vi inte vänta länge, och hon som tog emot oss pratade med Adrian och tryckte och kände, lyssnade och skrattade och tog tempen och rådfrågade en kollega. Sen fick vi åka hem, hon sa att det inte alls verkade akut, men att vi skulle till närakuten kl 08 för att prata med en läkare.

På söndag morgon kl 7:15 gick Björn upp och tog med sig Adrian till läkaren. Sen kom de hem igen med remiss till ultraljudsröntgen kl 09 på måndag morgon, för misstänkt blindtarmsinflammation. Jag var inställd på att inte få nån sömn alls söndag natt, Adrian var uppe på 40,9 graders feber och vem fan kan slappna av då, men febern la sig faktiskt. Björn tog med honom till röntgen, och sen till akuten igen för provsvar och bedömning, medan jag försökte jobba hemifrån och Simon var i skolan. Sen kom de hem igen, Adrian berättade stolt om undersökningen och att det inte alls var läskigt, trots att han varit så orolig.

Sen blev han frisk, bara sådär. ”Körtelmage”, som det kallas, är inte farligt. För formens skull följde några dagas vab, där vi hade ganska mysigt ändå.

Ljusglimt av pärlande av halsband samt skapandet av framtidens stora konstverk (tusch och tidningspapper).

Covid

I tisdags började jag känna mig trött i kroppen, och Björn klagade på halsont. I onsdags tog vi varsitt självtest hemma som sa att det var covid. Jag brukar inte bli särskilt sjuk, men den här gången var det inget tveksamt halvdant kanske-trams. SÅ farligt var det inte, men tillräckligt för att man hett ska önska att inte behöva ta hand om nån annan.

Jag mailade förskolan för att förklara läget. I onsdags släppte restriktionerna men förskolan har haft svårt med personal på grund av smittspridningen tidigare och det är bättre att hålla sig väl med dem. De vädjade, inte helt oväntat, att vi skulle ha kvar Adrian hemma veckan ut, för säkerhets skull.

Hurra! Frisk unge hemma med sjuka föräldrar! Framgångsrecept!!

Toalettpyssel, inspirerat av Instagram. Sjukt passande (he he heeeeeh). Ingen av pojkarna märkte det, dessvärre.

Magsjuka

I torsdags morse vaknade Simon med magsjuka.

”Jippi …” suckade Björn tyst, efter att Simon bett om en skål att kräkas i bredvid sängen, innan någon av oss ens ätit frukost.

”Äsch,” tyckte jag, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen.”

Simon vände ut och in på sig själv fram till kl 14 i vanlig ordning – eller 14:30 blev det den här gången – medan jag rörde mig i triangel mellan hans säng, tvättstugan och köket, och Björn dribblade Adrian. Och sen var det nästan bra. Jag är inte säker på om det är så mycket värre att hålla på och ta hand om barnen när man själv är dålig – om man är kapabel att hålla sig upprätt, vill säga – för om man är i rörelse slipper man känna hur det står till i den egna kroppen, menar jag.

Så jag och Adrian gick ut. Adrian bockade av ett utbrott, sen tuggade vi grenar i grentuggen och sen skulle han åka pulka. Ännu ett utbrott, den här gången över att det inte fanns tillräckligt med snö, och sen jobbade han runt det med madrassen.

Ljusglimt.

Mensvärk

Jaaaaa varför inte, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen” som nåt pucko sa förut. Mensvärk, vi möts igen. Jag är redan fullt krigsrustad.

Jag medger att jag hade en kämpig eftermiddag i torsdags.

Jobbet (ljusglimt)

Självklart flyter inte saker och ting bara vidare på jobbet. Just de här dagarna skulle lite avgörande saker hända, som jag med min utloggade hjärna först försökte lösa. Det gick ganska dåligt, så jag LA NER – fatta vidden av det; jag SLÄPPTE det – och skyfflade över allt till min chef. Då försökte min hjärna ge mig uselt samvete för detta (den lyckades få mig att börja kolla jobbannonser på Linkedin innan jag insåg vad som pågick), men en kort check med Göran* bara så var det ur världen. Jag är så tacksam för mitt alternativa perspektiv Göran, du anar inte.

Videomöte med barnläkaren

I fredags hade vi videomöte med barnläkaren som har hand om pojkarnas astma- och allergibehandling. Hon berättade glatt att just magont och körtelmage är väldigt vanligt hos barn med covid, de symtomen drabbar tydligen runt 70% av alla barn med konstaterad covid. Med tanke på att Simon hade ont i magen även fredag förmiddag så sa hon att han bör vara hemma även måndag för säkerhets skull; det är vanligt att magbesvären kommer följda av förkylningssymtom.

Wiiiii.

Sammanfattning

Det ENDA som här hänt är att vi fått covid i huset. That’s it.

Sen kan jag konstatera två saker om mig själv; det ena är att jag inte gjort några som helst framsteg sen i julas i att ha is i magen när Adrian har runt 41° feber. Det andra är att jag fortfarande … ”skäms” är ett lite starkt ord här men i brist på annat så får jag säga att jag skäms lite över att vara sjuk. Visst, jag släppte det den här gången och det är en seger, men det här med att inte bära min egen vikt, att orsaka belastning för andra, är tydligen fortfarande svårt. Jag måste träna på det … den här veckan var bra träning, jag borde vara sjuk på riktigt lite oftare. Det är ju vrickat att inte kunna låta sig själv vara sjuk från jobbet.

Jag är inte så stolt över det där sista. Det är den Duktiga Flickan som talar, och vi drar inte längre jämnt hon och jag. Apropå det, kolla på det här videoklippet jag hittade när jag sjukscrollade i veckan. Det ringar in så fint vad många kvinnor brottas med:

*Göran; det går inte att sammanfatta begreppet, men det handlar om att se på sig själv eller sin situation med andra ögon. Läs om Göran här, och jag rekommenderar dig starkt att tänka ut ditt eget alternativa perspektiv, för att slippa ramla i dina egna fotspår.

Julafton 2020, dagen då julkänslan kapitulerade

Jag trodde ändå att jag var ganska cool med allt det här ”inte en jul som vanligt”, men det visade sig nog att nja, kanske inte SÅ cool trots allt. Julkänslan var svårflörtad, minst sagt.

Planen som föll

Planen var att mamma skulle fira med oss. Vi träffas ofta, så fort alla är friska samtidigt vill säga, och dessutom skulle bror Jonas och Emma komma över på jullunch.

Allt det där rasade två dagar innan jul, med att mamma ringde mig och väste nåt i luren.

”Va?”

”Kan du köra mig till akuten? Nu?”

Eh ja. Naturligtvis. ”Björn jag kör mamma till sjukhuset vi ses sen hej då!” meddelade jag i dörren på väg ut, och åkte och hämtade henne.

Det visade sig KANSKE vara covid-19, kanske inte, men läkaren trodde det. Mamma fick komma hem igen, men jag sov illa den natten. Dagen därpå var hon mycket bättre, men på grund av sjukdom kunde hon såklart inte komma till oss på julafton. Det kunde inte heller Jonas och Emma, eftersom jag träffat mamma och alltså nu var eventuell smittbärare.

Jag klagar inte över det här egentligen, jag menar, det var en risk hela tiden att det kunde bli så. Men det blev inställt sådär i sista stund, och jag var lite ledsen över att inte få fira med dem. Sen räckte det med några få missöden i köket – vi hade visst köpt en rå julskinka av misstag, och jag stjälpte ut en halv kastrull vatten över diskbänken och vattnet träffade den INKOPPLADE batteriladdaren till kameran, och pojkarna skrikkrigade om nån oförrätt samtidigt – för att få humöret på glid.

I alla fall tur med vädret

I övrigt gick det ganska bra. Vi hade en fin förmiddag i parken utanför där mamma bor – vi var förbi henne och lämnade julmat och fick pojkarnas julklappar – och det var minusgrader, MINUSGRADER, och strålande sol och glitterfrost på marken. Åh vad jag har längtat!

Simon litar tvärsäkert på att han har bra kläder.
Björn njuter av solen i klätternätet.

Känslospöken och ett krokben

På morgonen fick de varsin kryptunnel, julklappar från morfar & marmor, som de har bott i sedan dess. De har dem med sig i soffan när de ser på barnprogram, de har dem på sig och går runt i dem som långa vajande skumkorvar, de lyckas till och med bråka i dem, så det var ett genidrag.

julkänslan på julaftonsmorgonen

Sen fick Simon svårt, under julklappsöppnandet på eftermiddan, att hantera att han och Adrian fick olika saker. De hade fått exakt likadana prylar dittills, men Adrian fick en kikare av mormor, och Simon fick en toolbox – allt enligt önskelistan. Simon var galen över detta i en hel timme, och där nånstans fick jag svårt att hålla kvar julkänslan – den lilla jag lyckats bygga upp – i hjärtat. Istället fylldes det av Simons känslor, som resonerade med mina egna som liten flicka*, som var nån slags förvirrad blandning av utanförskap, kränkning, orättvisa och rädsla. Och vrede, naturligtvis. Inte sjutton KÄNNER man allt det där andra; det är lättare att vara arg.

Simon lugnade ner sig, till slut, men inte förrän efter att jag råkat fälla honom i köket mitt framför facetime med Jonas, Emma och Emmas mamma som jag aldrig träffat. Mitt i bild medan alla tre uppmärksamt följde ett begynnande kaos i köket, satte Simon plötsligt fart åt Adrians håll med den där Blicken i ögonen – du vet vilken jag menar, den där som får dig att hugga tag i ungen innan nåt riktigt galet går på tok – och jag slängde spontant ut den kroppsdel som var närmast honom, dvs mitt ena ben, för att hindra vidare framfart. Simon sprang rakt på och ramlade. In under bordet. Ilskan rann av honom och istället fick jag trösta och kramas medan han berättade hur illa jag hade gjort honom. Jag sa förlåt, det var inte meningen att göra illa dig, och mötte sedan tre ansikten på datorn som uppvisade tre olika ansiktsuttryck.

Min bror såg inte så stolt ut, Emma såg bekymrat leende ut och hennes mor såg ganska barsk ut. Där och då packade julkänslan ihop sina sista pinaler och drog, utan att se sig om.

Jag vet vad som hände, med Simon alltså, och varför, och hade vi inte haft publik skulle jag inte ha tänkt på det mer. Men DE vet inte, och det är det som känns så tokigt. Vilket intryck gav jag dem, där över skärmen? En arg morsa som ogenerat sparkar sina barn när de jagar upp sig?

Oh well, det blev ju tokigt och jag och Simon redde ut det tillsammans igen, efter att vi sagt hejdå till min bror och hans sällskap. Sånt händer, och det var ingen fara. Men första intryck, du vet, de kan vara svåra att jobba bort och jag gillar definitivt inte att jag fortfarande tänker på det här.

Men nu släpper vi det! Adrian gillade i alla fall att göra laxmoussen med mig. Eller titta på, i vilket fall. Sen fick han tugga i sig de bitar varmrökt lax som blev kvar på skärbrädan. Jag tittade bort en stund, och när jag kollade dit nästa gång hade han börjat sätta i sig skinnet också. Är det gott så är det gott, tyckte han. Hålet i mitten åstadkom han genom att vika skinnet och käka det som en macka.

*Förvirring, värt att understryka. Jag minns att födelsedagar, julafton och andra tillfällen då hela dagen frångick det vanliga – och speciellt om jag stod i fokus på något sätt – alltid var jobbiga längst in. Jag jämförde mycket noggrant med min lillebror, allt vi fick samt antal och värde (alltså hur bra/kul det var, inte ekonomiskt värde). Hittade jag en skillnad som var värt nåt för mig så blev jag otröstlig. Våra föräldrar var noggranna, men jag var skoningslös. Och möjligen något oresonlig. Idag vet jag vad det bottnar i – rädslan över att inte duga – och jag kan bara hoppas att Simons påhitt inte härrör från samma sak.
Ack, en högkänslig moders spännande inre liv …! Jag har material för ett helt liv av sömnlöshet om jag vill.

Den oundvikliga och värsta stunden i livet

En gång när jag var liten så fick vi en uppgift i skolan: vi skulle intervjua någon med ett gäng frågor vi fått. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en märklig uppgift, för det var intima frågor man skulle ställa.

Jag valde att ringa farmor. Hon ställde glatt upp med att hjälpa mig att göra mina läxor, men så kom jag till den där konstiga frågan ”vilken var den värsta stunden i ditt liv?”.

Farmor blev tyst för en sekund, sedan sa hon:

”Det var nog när mina föräldrar dog.”

Björn fyllde år igår

Björn fyllde år igår, och imorse åkte han för att vara borta till på söndag.

Jag hade lämnat ett paket och en liten lapp framme på köksbordet till honom på morgonen. På eftermiddagen hade jag stora planer; för en gångs skull visste jag vad han önskade sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Strax efter lunch, när Simon somnat, ringde mamma och sa med grunda andetag:

”Nu har det hänt en grej. Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen och de sa att jag ska åka in akut. Om jag inte har nån som kan skjutsa mig så får jag ringa efter ambulans. Kan du köra mig tror du?”

Blodet isade sig i ådrorna, allt jag ville var att kasta mig i bilen men ändå sa jag:

”Jag måste vara realistisk: det tar mig en kvart att få in bägge barnen i bilen och minst 5 min att köra till dig.”

”Ok, ja, jag ska gå in och se om grannen kanske kan köra mig. Jag ringer tillbaka.”

Hennes grannar är pensionerade och mycket trevliga, och gubben ställde naturligtvis upp. Mamma ringde tillbaka och meddelade mig, och på frågan hur det var fatt sa hon att hon hade ett enormt tryck över bröstet, hon hade mycket svårt att andas, och hon hade börjat domna i ena armen.

Jag hörde hennes rädsla, orden dröp av den och jag blev lika rädd som hon. När vi lagt på blev jag vettskrämd.

Jag ringde min bror och beskrev situationen, sen sjukhuset jag gissade att hon åkt till för att kolla att hon kommit fram för HON SVARADE INTE PÅ SMS. Paniken släppte när hon hörde av sig och sa att de höll på att ta prover och grejer, och att hon nog skulle få stanna över natten.

Med den kalla rädslan dansande i bakhuvudet under eftermiddan, som den envisaste låten du nånsin fått på hjärnan, var jag disträ, känslig och otålig. Björn kom hem tidigare som avtalat, men jag kunde inte tänka på nåt annat än min mamma.

Efter middan åkte jag hem till henne och hämtade lite saker innan jag körde till sjukhuset. Jonas var redan där, han hade åkt direkt från jobbet.

”Hej gumman,” sa mamma, såg min blick och fortsatte med ett nöjt litet flin i mungipan: ”du behöver inte skälla på mig. Det har din bror redan gjort.”

Det är nämligen så att min älskade mor har typ 2 lägen: på och av. Hon har med andra ord svårt att ta det lugnt, svårt att ta till sig vad det innebär för henne att ta det lugnt när vår husläkare sagt åt henne att göra det. Så för oss är det liksom inte oväntat att nånting händer till slut.

Den dagen kommer

Alltså vi ska alla förlora våra föräldrar en dag, det är naturligt, jag vet! Men min mor är 63 år gammal, det är ingen ålder. Hon ska leva MINST 10 år till, helst 20. Bara vid tanken på att behöva leva resten av mina dagar utan henne känns det som att jag inte får luft. Som att det öppnas ett stort hål inuti mig, så att det bara är skalet av mig kvar.

”Man vänjer sig aldrig,” sa Björn innan han åkte i morse.

”Nej, det är klart, men jag skulle hellre veta att det var på väg. Hinna säga det man vill ha sagt, hinna ta farväl, hinna prata om det. Även om sorgen är densamma så kanske man klarar av det lite bättre. Jag vet inte hur jag skulle klara att hon bara försvann. Nu.”

Sensmoral

Jag inser, till slut, efter nästan 36 år i livet, hur oerhört hårt bunden man är till sin mamma. Det är läskigt, på så många plan att jag inte ens vill tänka närmare på det. Så jag förstår farmor. Verkligen. Den värsta stunden i livet måste vara när upphoven till det rycks bort.

 

Bildkälla: Unsplash