Försommarbilder från andra sidan pollenchocken

Årets överraskning

Jag har varit inomhus i ca 2 veckor, eftersom jag utomhus har haft suddig syn med ljuskänsliga ögon – följt av ingång, följd av horisontalläge med kall handduk över ögonen –  och dessutom haft så olympiskt mycket att göra i skolan, så jag har inte sett vad som har hänt med vår trädgård förrän igår.

Jag åkte från skolan vid 12:30, med syfte att dra hem och panikplugga till tentan i marknadsföring vi har idag. Men jag låste bara upp dörren hemma, hämtade systemkameran och gick ut igen med ett glas iskall rosé och fotade förvandlingen – eller i alla fall resultatet av den. Försommarbilder är det väl nu, snarare än vårbilder. Eller? Det är ju inte ens juni än …

Försommarbilder

Nu räcker det, tänkte jag. Det här tillfället kommer inte tillbaka, till skillnad från en omtenta.

Som siden.
Äppelträdet. Skräckblandad förtjusning.
Päronträd 1. Gör overkligt goda päron.
försommarbilder päronträd
Päronträd 2. Ännu godare päron …!
försommarbilder
Simons träd har anfallits av rådjur, så det är över lag inte lika piggt som de andra träden.

försommarbilder
Adrians träd.

försommarbilder syrén försommarbilder rabarber

Jag satt ute en stund i skuggan under paviljongen för att försöka plugga OCH njuta av vädret, men det var förstås lönlöst. Snart var rosén slut och därmed också stresspausen – vilken jag är tacksam för. Jag håller fortfarande, efter ett halvt liv, på att försöka lära mig att slappna av lite, strukturera och ha distans till mitt arbete. Jag ger saker och ting orealistiska proportioner, för stora eller för små. Ibland undrar jag om min verklighetsuppfattning stämmer med majoriteten av alla andras, eller om den är lika utanför boxen som Jam Jam’s frånvaro på internet (marknadsföringsreferens, jag kör stenhårt på autohjärntvätt).

Det slog mig förresten, efter att ha studerad våra träd lite närmare, att vi har 5 fruktträd nu efter att Simon och Adrian fått varsitt. Om det blir ett bra fruktår i år, precis som för 2 år sen, så kommer vi, bokstavligen, att drunkna i frukt. Ett träd var mycket att hantera, tyckte vi då. Fatta 5 stycken …! – Ok, 2 av dem är för unga för att kunna dränka nånting alls i frukt, men om 10 år ser det kanske annorlunda ut.

Våren är kommen, I f*ing hate it

Jag avskyr våren, jag fasar för april varje år och planerar alla eventuella förehavanden med Våren i åtanke.

Ja, såklart att jag är pollenallergiker.

Nej, jag kan inte se tjusningen med våren. Jag kan inte se, punkt. Jag startar dagen med att treva mig till badrummet för att blöta ner ögonen, så att jag törs öppna dem. Alla synintryck är negativa, ögonen kliar så att jag blir vansinnig, och det går inte att tänka på så mycket annat än det ljuvliga med en kall våt handduk. Detta är mitt liv nu, med medicinering. O, bitterheten.

ANDRA älskar det

För andra finns det bra saker i detta gulmjöliga helvete. Det är plötsligt varmt, man kan äta ute, man får vara/ är vaken längre på kvällen, man slipper ta på sig så mycket kläder när man ska gå ut osv.

våren och värmen är här

Attacken jag genomlever har varat i 4 dagar nu, men för 4,5 dagar sedan, dvs när jag fortfarande klarade av att vistas utomhus, cyklade jag till centrum med Simon och inhandlade en solhatt. Kepa skyddar egentligen bara ögonen, men en hatt skuggar mer och den är ju så klädsam…! Han hade hatt förra året men det kom vatten/fukt på den och sen blev den knöglig så vi fick kasta den.

Vegetationsexplosion

Allt har verkligen exploderat, till och med Adrians namngivningsträd, som vi inte visste om det skulle trivas och klara sig, kryllar av knoppar.

Tyvärr går Simon också med lite svullna ögon, men jag hoppas att det inte innebär verklig allergi … Måtte ingen av dem få ärva mina allergier.

Pappa rapporterar att i Skåne har det lugnat sig nu, så jag hyser hopp om att detta inte ska vara längre än nån vecka till innan det börjar bli bättre. Då kommer jag kunna mysa mig genom kvällspromenader som den igår, istället för att bara nysa, snora och försöka undvika ögonrörelser.

Adrians namngivningsdag

När Simon var drygt 4 månader anordnade vi en namngivningsdag för honom här hemma. Det blev lyckat och bra och sådär, men det blev lite större än vad vi hade planerat.

När det nu blev Adrians tur, kände vi att det var läge att skala ner något för att det skulle bli bra med tanke på att vi hade så mycket mindre tid att planera och förbereda på.

Ceremonin, som vi valde att begränsa till endast familj och släkt, gick av stapeln i lördags kl 14:30. Solen lyser på de goda sägs det, och det gjorde den – i alla fall tillfälligt mellan regnmolnen när vi samlade ihop vår lilla flock av gäster på gräsmattan framför äppelträdet. Nyvakna Adrian var en del av publiken och Simon sov fortfarande när vi höll vårt ”tal” för de 11 pers som samlats:

Det brukar sägas att man inte ska jämföra, men våra pojkar är att betrakta som tvillingar och de vill redan ha det den andre har hela tiden.

Därför vill vi börja med att säga att vi är ju många färre här idag än vi var på Simons namngivning. Anledningarna är många, men framför allt kände vi att eftersom hösten redan startat med inskolningar på 2 håll (Lisa och Simon) och vaktbyte hemma, så ville vi inte riskera att ta oss vatten över huvudet utan hellre dela den här dagen med bara familj så att vi faktiskt hinner umgås också.

På Simons dag var det dessutom mycket som firades; det var Simon, naturligtvis, men även att vi köpt hus och bytt efternamn.

Men den här dagen är BARA Adrians dag.

Namnen:

Adrian
När jag jobbade i min allra allra första aupairfamilj i Frankrike så fanns där 2 pojkar som jag faktiskt tyckte om, och den ena hette Adrien. Jag tänkte då, som man gör när man är ung och framtiden är nåt som bara händer andra, att om jag nånsin får en son så ska han heta Adrian. Jag försökte få det att fastna på Simon först men det passade honom inte alls. Hursomhelst. Namnet låg som förslag ett tag men ströks av nån anledning jag inte minns, och sen tog jag upp det igen och frågade Björn varför vi valt bort det. ”Jag vet inte” sa han, och så testade vi och då fastnade det. Det visade sig sen att mammas morfars farbror (var det va?), som var en mycket känd spelman på sin tid, också hette Adrian.

Isak
Isak är Adrian ”egna” namn. Det kommer ingenstans ifrån, det är bara hans. Det passar honom, precis som ”Simon” passar Simon. Han tilltalas inte Isak efter som ”Simon & Isak” klingade känsligt tillsammans.

Uno
Namnet kommer från Björn farfar och Björn fasters man.

Trädet:

Simons träd är bigarråer (eller söta körsbär), det passar honom eftersom de är små och söta. Därför är det relevant att Adrian får ett persikoträd, eftersom persikor är större och liksom mjuka och goa. Gulliga – för att vara frukter. Björn har kämpat hårt meda gropen, och även om jordmånen inte är idealisk här så hoppas vi att vi fått tag i ett lika starkt och beslutsamtw träd som dess namne.

Råstyrka och beslutsamhet är nämligen två av Adrians mest framträdande personlighetsdrag, förutom att han nästan alltid är glad. Kan även sägas att han ärvt sin mors mat- och sovrelaterade humör.

Vi har valt att inte ha traditionella faddrar till våra barn, utan att de som vill får vara fadder inom det man känner passar. Jonas är till exempel golffadder till Simon, han får gärna vara det för Adrian också men han behöver inte. Vi har även förberett en namngivningsbok och pennor i köket. Vi vill att alla skriver en hälsning till Adrian, om man vill ställa upp som fadder så kan man berätta det för honom där. Skriv inte alla på samma sida, ta varsin för vi ska klistra in foton från idag där sen.

Efter presentationen fick alla i tur och ordning ta spaden och skotta lite jord ur skottkärran på trädet som Björn förberett i gropen där det ska stå. Därefter var det fika, och en skål för Adrian i vår egen äppelmust från förra året.

Enkelt, okomplicerat, mysigt och mycket trevligt att hinna med att umgås. Efter trädplaneringen väckte vi Simon och senare på kvällen fick han också skotta jord på sin brors träd.

Anna, som låg hemma undergångssjuk i migrän hela helgen, skickade den vackraste hälsning jag sett på… länge:

SaveSave

SaveSave

SaveSave