Skidskolan i Hundfjället

skidskolan i Hundfjället
Skidskolan i Hundfjället har samling med Valle sista skidskoledagen.

6-årsfasen

Adrian har haft det lite rörigt omkring sig nu i kanske ett halvår eller så – det var rörigt innan också, under upptrappningen, men inte som det varit sedan han började i skolan. Det är inte olikt Simon för ett år sedan, så det mesta av det är antagligen nåt han måste igenom, men till skillnad från Simon så har Adrian ett temperament som vi inte vet varifrån det kommer. Just nu är det jobbigt för honom. Den här här fasen eller vad det är som pågår ställer till det så dant. Han är en mjuk och snäll person i botten, och jag kan se att han har svårt med effekterna som hans eldigt impulsiva framfart har ibland. Den som blir mest ledsen i hjärtat är oftast han själv. 

Fritt spelrum

På skidskolan i Hundfjället fick detta tyvärr fritt spelrum med en ung och oerfaren skidlärare och okända barn. 

Jag hade bokat pojkarna i samma grupp, även fast det var 7-9 år i den gruppen. Jag tänkte att de båda två åker för bra och är för stora för att gå med 4-6 år, och det är krångligt att de går i olika grupper. 

Första dagen gick sådär. De bråkade med varandra, och Adrian fick skulden för det. Det skulle han antagligen också ha, men det var lite stökigt och jag sa till dem båda två på kvällen att om man inte sköter sig i skidskolan, då får man inte gå kvar i gruppen. Skidläraren är ensam med alla barn som hon inte känner, det är inte så lätt för henne heller och alla måste hjälpas åt. Båda pojkarna nickade allvarligt och andra dagen gick det bra. Tredje dagen var det lite vingligt igen, och den fjärde dagen havererade det 15 min innan lektionen var slut. Då ringde Adrian mig från sin klocka, och när jag svarade sa han bara “hej mamma” och sen sa en främmande mansröst:

“Ja hej, jag heter Tobias och är pistvakt. Jag sitter här med Adrian, det blev bråk i skidskolan och skidläraren hade redan dragit när jag kom dit så jag tog med honom därifrån, det var lugnast så. Var är du nånstans nu?”

“Eeeeeh … ok, jag vet inte riktigt var jag är, men på toppen nånstans. Var är ni?”

“Vid värmestugan, kom ner till oss så väntar vi här.”

Jag åkte ner. Det var lite oklart vad som faktiskt hade hänt, men Adrian berättade senare att Sebbe, en annan pojke i skidskolegruppen, hade retat honom. Då hade Adrian slagit honom, det hade Sebbe skrattat åt, och då hade Adrian blivit jättearg. Då hade skidläraren tagit Adrian åt sidan och sagt att man inte fick slåss, och att han fick vänta vid liften medan resten av gruppen åkte upp utan honom. Då hade, enligt skidläraren, Adrian börjat sopa till främlingar vid liftkön och då hade till slut pistvakten kommit.

Jag är inte säker på att allt detta stämmer till fullo, det låter lite konstigt här och där. Till exempel verkar det väldigt märkligt att Adrian skulle gå bärsärkargång på främlingar när han är lämnad ensam. Å andra sidan så förstår jag att han hade svårt att hantera att bli lämnad kvar, utstött, helt själv. Vi får aldrig veta exakt vad som hände, vad vi däremot vet är att han hade sovit alldeles för lite ända sen vi kom. 

Femte dagen var han som en liten ängel, eller nästan. En stund. Tills Sebbe, 9 år, kom fram och stack ett pekfinger i sidan på honom. Då var vi fortfarande kvar, vi såg det. Adrian sa ifrån på skarpen, Sebbe lyssnade inte. Då gick jag till skidläraren och berättade, och sa att det nog vore bra om Sebbe och Adrian inte var bredvid varandra. Hon såg väldigt besvärad ut, som om hon kände att hon inte hade kontroll och vantrivdes – men det kanske är jag som läser in min egen tolkning där.

Hursomhelst så gav det mig och Björn egentid en dryg timme varje morgon, innan alla trötta semesterfirare släpat sig upp ordentligt, och Adrian var för det allra mesta på gott humör när han ärte med oss.

Skidläraren

Man kan kanske inte ha så höga förväntningar på de unga människorna som gör säsong som skidlärare i svenska fjällen. Jag har ingen aning om vad för utbildning de får, men de måste ju få en. Kanske fattas det vissa element i den utbildningen, till exempel hur man löser det när det blir bråk i gruppen, kanske inte. Men alltså den här skidläraren. Hon var så ung och verkade sakna inre driv – eller så dolde hon det väl. Hon log inte en enda gång under hela veckan, vad jag såg. Hon verkade inte tycka att det var så roligt. Visst, det är inte roligt med bråkiga ungar, men det är roligt att vara skidlärare när de inte bråkar och det märktes inte på henne alls. Jag tror att hon egentligen borde göra nåt annat. Skidskolan i Hundfjället är inte hennes grej.

Kanske ska vi ta en paus i vår

Vi håller på att försöka hitta en nya barnvakt till pojkarna, eftersom hon som varit hos oss i 3 år har slutat pga studier, men i ljuset var de incidenter vi hittar i diket efter Adrians framfart ibland så börjar vi undra om det är så klokt att introducera en ny ung person med begränsad erfarenhet. Alltså man måste ha förståelse och skinn på näsan, och så måste man vara lite slug om man ska ha med Adrian att göra just nu. Detsamma kan sägas om Simon, för övrigt. Det kanske är att ställa för höga förväntningar just nu.

Jag skulle avsky att se olika nannys komma och gå för att de blir avskräckta och/eller ger upp. Det skulle inte kännas bra för någon, allra minst för pojkarna. Vi ska kanske göra ett nytt försök efter sommaren istället, då borde det värsta av fasen ha lagt sig – INGEN orkar hålla på såhär så länge, det är inte möjligt.

Vi funderar.

6-årsfasen/-perioden fortsätter att leverera

6-årsfasen spegel

6-årsåldern, 6-årsfasen, 6-årsperioden, 6-årswhatever

Simon har redan gått före och gett oss vad som visat sig vara en hjälpsam bild av vad 6-årsperioden kan innebära – ny fascinerande förmåga att mentalt sätta föräldrarnas röster på “mute” till exempel, eller glömma från ett steg till nästa vad vi pratar om, tappa förmågan att följa enkla instruktioner såsom “ta på dig skorna”, flytta in halva samtalet i huvudet så att det inte hörs och sen tappa det över det oundvikliga missförståndet som följer, testa gränserna för alla nya (svär)ord som hörs i skolan, tänja/bända/vrida/sprätta med kroppen i alla sammanhang, träna på tonårsvånda, falla tillbaka i utbrott à la treåring och så vidare, och så vidare – så när nu Adrian kör typ samma race så står vi och nickar igenkännande.

Mycket av det goda

Det här har två sidor. För det första så hjälper det att känna igen vissa nya egenskaper som något som tydligen ska hända i den här åldern, och inte som något galet som vi kan hoppas ta ur honom genom “bättre” föräldraskap. Vi sliter inte vårt hår i fullständig förvirring, oron strövar inte lika fritt, vi kan helt enkelt möta det hela med mera lugn i mössan än vi gjorde första gången, med Simon. 

För det andra, så är våra pojkar så pass nära i ålder att det spiller över mellan dem. Simon är ganska tidig för sin ålder, så han äntrar en ny fas som en av de första gästerna. Adrian inspireras av sin bror och testar terrängen lite han med, så han hänger i dörren och startar liksom sin fas i förtid. När Simon är klar med sitt och på väg att lämna fasfesten, så dröjer han sig kvar längre än han sannolikt hade gjort annars, eftersom brorsan är kvar därinne och precis påbörjat sitt härjande. Simon efterfestar nära utgången och har lite svårt att slita sig, men han går tillslut och ungefär då blommar Adrians party för fullt. 

För diskussionens skull hittar jag nu på att 6-årsfasen varar i ett år. Det här betyder att eftersom det är 18 månader mellan pojkarna så borde vi få vila från 6-årsfasen i ett halvår innan vi ska igenom samma sak med pojke nummer två. Men icke. Istället pågår 6-årsfasen med till synes ändlös energi i 2,5 år i sträck hos 2 pojkar samtidigt (med varierande intensitet hos bara den ena).

Det innebär, att när Adrian gör sin entré i 6-årsfasen så är vi redan ganska leda på den – det går för övrigt ganska fort att tröttna på den, ta en månad ungefär – och efter det så nöts tålamodet så duktigt att även om vi inte oroar oss lika mycket med Adrian, inte förvånas över oförmågan att alls höra min röst, inte googlar “hjärnskada 6 år” eller “psykopat barn 6 år” varannan dag, så har vi inte samma tålamodsbuffert kvar till honom. Vi upplever med andra ord hans 6-årsfas som precis lika krävande som Simons, trots att den inte är det. Vårt första blåmärke ömmar fortfarande när smäll 2 kommer.

Jamen, hur vet jag att Adrians fas inte är lika besvärlig som Simons då, egentligen? Jo, därför att Simon kom först, och för att det är just Simon. Han gör allting ordentligt, med besked. All in. 

6-årsfasen prova skor
”Prova om de passar, Adrian.”
”Ok, vänta lite …”

Vi är inte ensamma

En vän till mig har en son som är ett år äldre än Simon. Hittade en sms-konversation från förra sommaren som jag sparat för moraliskt stöd:

Jag

Simon har ökat intensiteten i sitt letande efter allas knappar och hittar nya lite då och då. Han har blivit en riktig retsticka. Han har börjat med kryphål och oskyldiga ”jag visste inte” och ”jag glömde” i sammanhang där det liksom inte håller.

Han är … liksom … lite som en tonåring också. ”Men ÅÅÅÅÅÅH! Fatta!! Det känns som att du aldrig lyssnar på mig! Det är ALDRIG nån som lyssnar på mig! JAG BLIR GALEN!! JAG HATAR DIG!!!”

Typ för att jag tappat tålamodet med nåt, eller för att nåt inte blev som han föreställt sig. Jobbigt för honom med all dramatik förstås.

Lite påfrestande för alla blir det ju. Men det kommer också gå över, jag funderar på NÄR och hoppas att det är en 6-årsfas.

Han testar nya uttryck också. ”Jag hatar dig” är inte ord som nån annan här hemma använder, och som jag pratat, förklarat, lirkat, tjatat om att ”dumma unge” är nåt han måste sluta svänga sig med! 😖

Min vän:

Jag kan känna igen en hel del av det du skriver om Simons agerande i hur W är och agerar. Tror att de upplever mycket känslor generellt som 6-åringar när de å ena sidan vill vara små men å andra sidan vill vara stora och behandlas därefter. Och att det blir en väldig påfrestning att gå från att vara i förskolans trygga värld och nu kastas in i skolan och allt nytt som det innebär. Känns som W nu efter 1 år i skolan börjat landa och känna sig trygg. Jag hoppas ni hittar ett bra sätt att hantera och prata med Simon om hans känslor och allt som händer för honom just nu.

Tidigare i veckan fick W och lillasyster för sig att göra en pool och fylla köksgolvet med vatten för att de ville bada 🤯😩🙀 De hann med 4 hinkar innan jag kom in i köket, nu håller vi tummarna att golvet och skåpen inte tagit skada av vattnet.

Livet är hårt men orättvist

Jag har en klok vän. Och det känns förstås bra att veta att det inte bara är hemma hos oss som hyss begås och oförklarliga sammanbrott prickar dagen. Jag tänker, som så många gånger förr, att fy för den lede vad jobbigt att vara barn. Jag trivs verkligen med att vara vuxen. Om jag tänker efter så har alla åldrar jag passerat bjudit på sitt eget gissel, men att vara barn var nog värst.

”Livet är hårt men orättvist”, som min gamla mattelärare i högstadiet brukade säga. Han hade en 6-årig son ihop med gympaläraren, om jag inte minns fel.

Egen dag med Adrian inför Björns födelsedag

Egen dag med Adrian

Söndagen före Björns födelsedag, vilken inföll på en tisdag i år, hade jag och Adrian “egen dag” tillsammans. Jag cyklade med honom till MOS, vi åt lunch och gick på bio. 

Adrian på bio, Babybossen 2.

Adrian stortrivdes. Han är inte främmande för att gå i affärer, faktum är att det var hans idé att gå och titta på saker. Det han vill titta på är förstås leksaker, och det slutar alltid med en klar förlängning av önskelistan när vi varit runt.

Adrian går i affärer. Han deltar ganska aktivt i tittandet, om vi säger så.

Den här gången hade vi ett annat mål också, så jag lovade honom en glass om han hjälpte mig att hitta ett par nya badshorts till pappa i födelsedagspresent. Adrian var helt med. Han sprang före och pekade hit och dit vart vi skulle gå, entusiastisk över både present och glass, men trots att vi var in på en hel del ställen så slutade det med att vi bara tog ett par för att ha nåt att slå in. Istället valde vi ett par badshorts online, och Adrian var helt färdig när han satt med sin välförtjänta glass och trötta fötter på glasstället. Jag var också trött. Man blir trött på ett alldeles särskilt sätt när man gått omkring i affärer en längre stund, det är lite som att gå på museum. 

Födelsedagsfirande

“Vad vill du ha till frukost imorgon?”

“Svampomelett.”

Den morgonen väckte vi Björn i vanlig ordning med skrålande skönsång och, enligt beställning, svampomelett. Och paket. Badshortsen vi hade köpt som nåt slags placeholder för de vi beställt online visade sig vara på tok för små, och i skrivande stund vet jag inte ens var de är så det kanske blir nåt pojkarna får växa i – eller sälja dem, om de nånsin dyker upp.

Efter väckning drog vi morgonrutinen som vanligt, Björn bakade tårta under dagen och på kvällen åt vi den som efterrätt. Inte hela, för den var enorm. 

På lördagen, alltså ett par dar senare, föll det sig så att vi hade barnvakt så jag möblerade om i planen lite och lyckades hitta en tid för duomassage, på ett ställe helt nära där vi bodde innan vi flyttade till huset, innan middan. Det är precis den sortens saker vi gör alldeles för sällan; saker som vi inte brukar göra alltså. Vi behöver bli bättre på att tänka utanför lådan ibland.

Dagen därpå kom våra mödrar på middag. Björn grillade och tårtan, som var så stor att den lugnt kunnat stå i kylen ända till helgen, både räckte och blev över som efterrätt.

Adrians maktkamp i ett skåp i simhallen

*Doris. Bildkälla.

Simskola på tisdagar

Pojkarna går på simskola varsin gång i veckan. På lördagsmorgnar är det Simon och på tisdagseftermiddagar är det Adrian. Egentligen hade det varit bättre om båda gick på helgen, de går steg 2 båda två men det vore nog inget vidare att ha dem i samma grupp, så de går var för sig. 

Adrian får gå i veckan, för han har historiskt sett varit bättre på att hålla humöret uppe på eftermiddagarna. Det har dessvärre gått över nu. Jag brukar hämta honom på förskolan strax efter 15, sen får han gröt hemma och lite lugn och ro innan vi åker till simningen. Det brukar gå bra, det måste jag säga – ända tills det är dags att dra sig hemåt. Då tappar han koncentrationen/minnet/greppet, eller vad det nu är som händer. 

Maktkamp på badhuset

I tisdags gick allt bra, ända tills vi var i omklädningsrummet på väg hem och Adrian hade en tröja och två strumpor kvar att ta på sig. Jag hjälpte honom, för den där koncentrationen var som bortblåst och kvar stod en miniversion av mig själv med ett minne i klass med Doris*. 

“Ta på dig strumporna,” sa jag och la strumporna på bänken. 

Adrian tog två steg åt rätt håll, så jag fortsatte med mitt. En sekund senare var han på väg att klättra upp i ett skåp, barfota.

“Nej, kom ner. Ta på dig strumporna,” sa jag och pekade på dem. Adrian tittade åt fel håll. “Strumporna,” fortsatte jag. “Där. Strumpor. Sätt på dem på fötterna. Nu.”

“Haha, asså mamma du är så rolig,” sa han, satte på sig en strumpa och tog den andra i handen. “Mamma kan du hjälpa mig?”

Jag tog den framsträckta strumpan och väntade på att få en fot också. Det hände inte, eftersom den var upptagen med att dansa riverdance. Jag lyckades trä på den halvvägs, sen gav jag upp:

“Nä vet du vad, om du inte vill hjälpa till så får du göra det själv,” sa jag så glatt jag kunde.

Adrian dansade vidare. Jag trädde min egen tröja över huvudet, och precis när den var på så kom Adrian och petade in en strumpboll innanför tröjan. Vi skrattade båda medan bollen rullade på insidan av tröjan och damp i golvet. Adrian plockade upp den, räckte den till mig och sa:

“Mamma kan du hjälpa mig?”

Efter en millisekunds överläggning med mig själv (“det är mycket styra och ställa över gossen dessa tider, så här kan vi inte ha det, fixidéer är inte hälsosamt, han måste lära sig att sånt här inte funkar. Jag är inte hans betjänt. Det är nu han lär sig om det funkar eller inte, det är nu jag väljer hur jag vill ha det, det här är stunden. Det är länge sedan vi tog en maktkamp. Är det dags nu? Ja, det är dags.”) tittade jag på honom med höjda ögonbryn, och fyrade av det första skottet:

“Nej.”

Adrian exploderade inte, men för formens skull kunde han naturligtvis inte acceptera fel svar så han försökte kämpa igång en känslostorm. Blandad framgång där. Ganska länge lät han som en bil med dåligt batteri, men har han bestämt sig så har han.

Han har en kompis från förskolan som går simlektionen efter honom. Hon och hennes mamma hann bada en stund efter lektionen, hämta saker i skåpet, duscha utan brådska, klä på sig, föna håret och åka hem utan att Adrian kunde ta sig ur svackan/ta på sig strumpan. Jag hade förstås kunnat sätta på ungen strumpeländet, ta honom under armen och gå till bilen, men jag vägrade sätta på strumpan. Adrian vägrade också sätta på strumpan. Han gringnällde i 55 minuter där i omklädningsrummet:

“Vaaaaarföööööör, mamma? Vaaaarfööör vill du inte sätta på mig struuumpaaan?”

“Jag har försökt. Det gick inte. Du hjälpte inte till. Du tog av den igen.”

“Vaaaaarföööööör, mammaaaa …!”

“Du kan själv.”

“Vaaaaarföööööör!”

“Varför vill inte DU sätta på dig strumpan?”

“För att jag inte VILL det!”

“Bra svar. Jag vill inte heller.”

“VARFÖR vill du inte?”

“Varför vill inte du?”

“Jag bara vill inte det!”

“Bra svar. Jag bara vill inte. Därför.”

Sådär höll vi på. Jag skickade meddelande till Björn under tiden:

maktkamp på badhuset

Videon var en 10 sekunder lång dokumentation av hur det lät i omklädningsrummet under de 55 minuter som detta pågick. Jag filmar såna här sekvenser ibland för att hålla kvar tålamodet. Ingen aning om varför det hjälper, men det gör det.

Maktkamp om strumpa slutade oavgjort

Jag vann vår maktkamp, för övrigt. Adrian med. Det slutade med att jag la hans skor i badväskan, och så gick han med en och en halv strumpa på fötterna ut till bilen; INGEN satte på strumpan på Adrians fot.

“Akta så du inte råkar trampa i glas nu när du går barfota om hälen,” sa jag neutralt när vi gick över stenläggningen mot parkeringen.

“GLAAAAAAAS!” fick han fart igen. “Det kommer vara DITT fel om jag trampar i glas nu, och min fot förblöder, och jag DÖÖÖÖR!” 

“Du kommer inte dö av att trampa på glas, men det gör väldigt ont.”

“Ja, och det kommer vara DITT FEL! Förstår du vad jag säger? Det kommer vara ditt fel.”

Ja, allt är mitt fel när han är trött och hungrig. Så är det bara, det är ingenting att vare sig hålla med om eller diskutera.

Oh the joys of parenting maktkamp.

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där. 

Nyår 2021: Adrian slog personbästa i feber

barn feber

Adrian har varit sjuk länge

Den 26 december blev Adrian väldigt sjuk. Han var ju dålig över julafton redan men den här kvällen steg febern och för varje gång jag drog hudtermometern över pannan på honom så var han hetare. Björn brukar alltid säga att man inte ska vara så orolig för feber; febern är kroppens sätt att försvara sig mot bakterier och virus som får svårare att föröka sig i högre temperaturer, så vi väntade med att ge Adrian medicin. Taktiken brukar vara att ge honom när vi går och lägger oss, för att han ska ha över natten (och för att jag ska kunna slappna av). Men när jag mätte 40,8°, såg de digitala siffrorna lysa rött i mörkret vid sängkanten och kände oron börja sticka i huden på samma sätt som när foten har somnat, fast i ultrarapid, så struntade jag i taktiken och gav honom ändå. 

Jag var själv inte kry och Björn höll på att bli dålig han med. Efter att Adrian fått sin Ipren ringde jag 1177 för att be om råd, eftersom det står på deras hemsida att vid 41,0 så ska man söka läkarvård oavsett omständigheter. Jag fick sitta 45 min i telefonkö, och under tiden rasade febern ner till 38,2° så när jag väl kom fram tog känslorna över och jag gråtpratade med en sjuksköterska som gav tydliga råd för kommande dygn, samt försäkrade mig att det inte alls är säkert att man dör vid 42° feber. Hon sa att febern inte är farlig i sig, utan orsaken till den. 

Jag kunde såklart inte gå och lägga mig någon annanstans än i Adrians rum den kvällen, så jag sov på utdragssängen i 4 nätter. Den madrassen är ganska tunn, så nu är jag blåmärksöm på höften av det, men det var ganska lugnt. Efter tre nätter tänkte jag att det var dags att flytta tillbaka till min egen säng, men då fick Adrian 40° feber igen så det vara bara att lägga sig. 

Värst att bara se på

Det är alltid jobbigt när barnen är sjuka, men jag tycker det är absolut värst (av de saker som brukar hända, inte värst av allt jag kan komma på) när de får hög feber, för det kan man inte kontrollera. Det är bara att sitta bredvid och se det ha sin gång och vara beredd att åka till sjukan om det skulle visa sig vara farligt.

Nu är han frisk … ta i trä. Han var lite trött efter så många dagars feber, men det märks att det är ur kroppen på honom. Händer ingenting konstigt så får han gå till förskolan imorn och det ser han väldigt mycket fram emot. 

Nyår

Nyår blev med andra ord som vilken annan slö dag som helst, det enda som var extra i år var att Carina, Björns faster, tillbringat några dagar med oss när vi varit som sjukast. Än är hon frisk, men jag tror inte hon får vara det så länge till. Hon åkte hem igår eftermiddag, och jag hoppas verkligen att förkylningen blir lindrig för henne. 

Gott Nytt År!

2022 kommer jag att …

  • Lämna på förskolan för sista gången
  • Skola in Adrian i förskoleklass
  • Få en ettagluttare i huset
  • Planera ett uterum
  • Fira ett år på min nya arbetsplats

… och en massa annat. Har du funderat på om det väntar någon milstolpe för dig det här året? Om inte så gör det när du känner dig pigg; då känns det roligare.

Adrians femårskalas del 2: Mina drömmar krossade under total succé

”Du behöver inte göra nånting”

På dagen en månad efter Adrians födelsedag gick hans kalas på Leklandet av stapeln.

Herrejösses.

Hemsidan skryter med följande drömscenario:

Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Och du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro. 

Hah! Du, om vi hade följt deras tips att gömma oss i bistron så hade kalasrummet snabbt tömts på folk och de hade fått stå där själva med sina popcornmuggar.

Jag levererade nödlösningar på löpande band

Jag fick på stående fot hitta på saker för ungarna att göra medan Björn letade efter kalasvärden som försvunnit. Paket staplades på bordet, alla ungar tuggade popcorn och välte ut saftglas och slog på rymdrummets extremt högljudda knappar med raketljudeffekter.

Det ljuden saknade i kvalitet tog de igen i volym.

En högkänslig pojke hade svårt att ta händerna från öronen, en annan tyckte inte om popcorn eller glass, några var försenade och det hade gått 5 minuter sedan vi stängt reträttvägen ut till leklandet (dvs dörren). 

Här var inte riktigt läge att “luta mig tillbaka och sippa på en kaffe”, här var snarare läge att ta på sig kaptensmössan, peka med hela armen och styra upp ett stadigt havererande event. 

Så vi sjöng för Adrian, och han fick öppna sina presenter medan alla pratade och tjöt i munnen på varandra och nån återupptäckte rymdknapparna på väggen. Till det realistiska ljudet av en långsamt lyftande rymdraket kom kalasvärden tillbaka och förklarade att han hade fixat med glassbomben. 

“Ok, jag trodde att nån av er skulle vara här hela tiden och ta hand om det här,” sa jag.

“Ja men vi är här. Vad vill du att vi ska göra?”

Wtf? Rädda mig ur det här såklart – sa jag inte. 

“Vill ni ha glassbomben nu,” fortsatte han när jag stod mållös.

“Ja snälla. Nu.”

Plötsligt tyckte barnen att det var slut

Det gick bra en liten stund till, personalen kom in med glassbomben och alla sjöng, igen. Sen blev några klara och försökte gå ut till sina föräldrar, så vi fick stänga in dem och lovade att be föräldrarna komma. Stadigt troppade barnen av och ville ut och springa i leklandet, och när kalasvärden dök upp nästa gång så var det precis i tid för att fånga Adrian och ta med honom till den utlovade “skattkammaren” där han skulle få en present. När de kom tillbaka hade värden med sig en plastpåse med godispåsar, men vid det laget var alla barnen (utom ett) återförenade med sina ansvariga vuxna så jag fick gå omkring och ropa in dem igen för att de skulle få sina påsar.

Det gick nog bra till slut

Vi hade rummet bokat för en timme. Efter 35 min var allt över, och jag stod och flämtade i kalasrummets dörröppning. En av gästernas mamma kom fram och tackade så mycket för kalaset. Hon berättade att hennes son verkligen hade sett fram emot det här och att han var jättenöjd, och så berättade hon att de inte hade börjat med kalas ännu. 

“Det låter klokt av er,” sa jag svettigt och berättade att det var svårt att inte ha för Adrian eftersom Simon fått. Vi småpratade lite och hon sa skrattande att det här kalaset satt ribban högt för förväntningarna hos hennes pojke. Hon var väldigt trevlig, och jag tänkte igen att det verkligen är synd att man inte hinner prata mer med andra barns föräldrar. 

Det vara bara en förälder som jag inte fick tag på, och som resultat gick jag runt i leklandet utan att ta ögonen från hans dotter som for som en flipperkula uppe i ställningarna i ca 30 min. Man vill ju inte behöva berätta för en anna förälder att man tappat bort deras unge – men som en av papporna sa; det är ett lekland. De är ju nånstans här inne. Till slut svarade i alla fall flickans mor på sms med pappans nummer.

“Jaha, ja jag står här utanför ingången. Jag kommer in,” sa han. När han äntligen dök upp och jag pekat ut hans dotter för honom, sjönk jag ner tillsammans med Björn och Jonna i en sån där klumpig skinnsoffa de har stående lite här och var, och stirrade tomt. 

Djupt andetag

Det var över, och det hade gått bra. Ingen hade skållat sig, ingen hade lyckats rymma (utom en under ett par minuter), ingen hade trampat barfota i rävbajs och ingen hade uppenbart vantrivts. Fantastiskt. 

Nu är det ett helt halvår till nästa kalas, för om ett halvår fyller Simon år. Han har redan bestämt att det ska vara på samma ställe …

Jag har inte haft tid att meddela leklandet vad jag anser om reklamen VS verkligheten. Lite av det är mitt eget fel, som inte ringde och pratade igenom det hela med dem i förväg; om jag hade gjort det, hade mina förväntningar varit annorlunda och jag hade haft med mig både plan A, B, C och D för säkerhets skull. Det var ju inte dåligt egentligen, det bara blev det när det krockade med mina förväntningar på att kunna ”luta mig tillbaka” och i princip bara se till att våra pojkar uppförde sig lämpligt.

Vi frågade Adrian vad han tyckte, och han älskade det. Han var så lycklig, och trött, när vi kom hem – men det hade han varit ändå tror jag, oavsett var vi hade hållit kalaset.

Adrian har fyllt fem år, upplysningens förnuft står för dörren

Fem år och en månad. Än så länge är det mest explosioner som står för dörren

“Adrian, min älskade lilla POJKE!!” fräser jag glatt åt min son, nyss fyllda fem år, för han är i uppförsbacken till ännu en explosion och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Han är mitt uppe i något slags utvecklingssprång – det är i alla fall arbetsteorin – och han verkar komprimera det. Eller det känns så. Han kan inte bara ha en kämpig period utan den ska minsann vara dramatiskt likställd med blodsockerfall i snårdjungel med giftiga djur och slö machete.

Krig

fem år, på önskelistan
önskelistan inför femårsdagen. (Nej, han fick inga vapen.)

Av alla han krigar mot, vilket är alla han har nåt slags regelbunden relation med, så ligger jag mitt i brännpunkten under ilskans förstoringsglas. Han tänder till på precis vad som helst – eller ja, vem behöver en anleding? – och sen stegras utbrottet tills jag får nog och tar honom över axeln upp på hans rum. Härom kvällen hände det igen och jag gick upp med honom, hojtande över gallskriken, att om man inte kan bete sig så kan man lika gärna gå och lägga sig. Vi brottades genom kvällsrutinen, jag borstade hans tänder, han försökte nypas och rivas och jag vet inte vad, han var som förryckt och allt under höga tjut medan jag metodiskt kämpade på med hörselkåpor över öronen. Sen släppte jag honom för att gå och skölja tandborsten, och på samma utandning gick de förbannat ilskna tjuten över i förtvivlan. Han lät plötsligt som om jag tänkte överge honom för resten av hans liv, och sen ville han inte släppa istället. 

Diplomatins tveksamma neutralitet

Det här verkar vara så vansinnigt jobbigt för honom. Varje morgon, som förr var som en lätt och yr dans mellan en vallhund (jag) och två mycket förvirrade och lite sura får (barnen), startar nu som ett fastkört dödläge vid fronten. Ibland lyckas jag dribbla ner Adrian utan större utbrott ända fram till frukostbordet, men även det är numera ett minne blott. Adrian ligger i krig med världen, och vi har kommit på oss själva med att börja dansa efter hans pipa … I och med den insikten så är det också slut med dansen, men det kvarstår några konkreta punkter som vi bara kan erkänna oss besegrade på:

  1. Adrian får frukost på sängen. Det är visserligen bara en macka, och hur det än låter så står vi fast vid att det är värt ett försök. Jag har gett honom 4 russin i sängen varje morgon hela hösten, och det har gått bra. Det hjälper med morgonhumöret. Men nu när kriget rasar för fullt så finns det inga russin i världen som kan rädda oss. Han vägrar äta frukost, och i det oundvikliga blodsockerfallet – på den punkten är han precis som jag – så drar han alla andra med sig. Det är ofta på håret att Simon kommer i tid till skolan, och jag lämnar Adrian falsettskrikande i hallen innanför förskoledörren och skyndar vidare med Simon. Det brukar ta Adrian 30 minuter att lugna ner sig, och vid det laget har förskolefrullen hunnit plockas bort. Nu är det här en bra förskola med personal som förstår att ge honom nåt att äta ändå, men cirkusen tar musten ur oss och om vi kan få en hanterlig morgon till priset av en macka i sängen under en tid, så må så vara.
  2. Vi väljer våra strider. Alla föräldrar väljer sina strider, men oftare än förr försöker jag undvika att se vad som händer, när det egentligen inte är nån fara. Har han bestämt sig för att stångas så blir det bråk oavsett, såklart, men … jag tror du förstår vad jag menar. 
  3. Vi ber Simon hålla låg profil. Det är inte helt rättvist, men livet är inte alltid rättvist och på ett sätt tror vi att den här perioden är lärorik för Simon, eftersom han börjar kunna se sambandet mellan sitt eget beteende och huruvida han kommer i tid till skolan eller ej. Han blir nämligen frustrerad av Adrians påhitt och ger honom tjuvnyp. Detta resulterar i en ännu större katastrof, naturligtvis, och en ännu större försening. Simon lär sig så sakta hur han kan öka eller sänka sina chanser att alls komma hemifrån samma dag. Det går sådär.

På förskolan säger de att det det är ganska vanligt med utåtagerande beteende i samband med utvecklingssprång (eller vad det nu kallas), och inte heller ovanligt att just mamma får ta den värsta smällen. Inte för att jag var orolig, men det är ändå skönt att höra från dem. Apropå, det här med att ge honom en macka redan innan han går upp, det var deras idé och jag är ganska glad att inte behöva ta åt mig äran för den. 

Adrian har fyllt fem år. Det ska vara en lugn ålder, full av regelföljande och förnuft. En upplysningens era. 

Hah.