Han vet precis vad han vill: inte. Han vill INTE. Svinenkelt.

Han är 2 år. Han vet inte vad han vill, men han TROR att han vet. Det är jättelätt. Han vill INTE.

En morgon, baserad på en synnerligen verklig berättelse:

”Mamma. Bäja mig.”

”Jag lyfter upp dig, Adrian. Är du beredd?”

”Ja-a.”

Jag lyfter upp honom ur spjälsängen.

”NEEEEEEJ! NEEEHEHEHEHEEEJ!! MAMMAAAA! Själ, SJÄL!!”

Jag sätter ner honom i sängen igen, eftersom han vill själv.

”NEEEEEJ!! BE-VIII!!”

Jag tar upp honom och ställer honom på golvet, bredvid, som beordrat. Han blir tyst, lägger tjurigt huvudet på sidan och surar ut i hallen mot trappan. Han har varit vaken i säkert 30 sekunder.

Han tar två steg i trappan och sätter sig demonstrativt ner.

”Ska du sitta där?”

”Möh.”

”Kom så går vi ner istället,” säger jag mjukt. ”Jag är så hungrig, jag vill äta frukost. Vad vill du ha till frukost?”

”Mö-öh.”

”Kom nu, Adrian. Annars måste jag bära dig.”

”NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ!!! SJÄÄÄÄÄL!!” skriker han och viftar och fräser. På riktigt alltså, fräser. Som en katt.

”Nä men gå då. Framåt!”

Så håller vi på, det tar flera minuter att gå ner för trappan. Sista stegen kräver han att bli buren och accepterar att dessutom att jag gör det.

”Vad vill du ha till frukost?” frågar jag i köket.

”NÄ-ÄÄ!” skriker han och viftar. Och fräser.

”Nä nä, ok, du behöver inte Adrian. Simon vad vill du äta till frukost?”

Mamma-macka med mosade banan och blåbär!”

”Ok.”

Jag gör våra mackor. Adrian tjurar tyst mitt på golvet.

vill inte

Han lyfter på huvet och ser att världen fortsätter snurra utanför hans bubbla, vilket är helt oacceptabelt. Han reser sig och skrynklar ihop sitt lilla ansikte på nytt:

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE MACKA! INTE HA! INTE HA DEEEEN!! NEJ! NEJ! NEJ!”

Han vevar med armen, inte alls olik en sån där kinesisk lyckokatt man kan se i fönster ibland. Vår närmaste pizzeria, till exempel, har en sån i entrén. Han är så gränslöst söt att det liksom inte ens biter på mig före frukost.

”Nej men Adrian, den är inte till dig, du behöver inte äta den. Den är till Simon.”

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE SIMON! HA DEN! HA DEEEEN!! MIN, MIIIIN!! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!” Mera vevande.

”Va? Vill du också ha en macka?”

”JAA-AAAA!!”

Han är nu så uppriven över orättvisan jag utsatt honom för att den där mackan inte kan bli klar fort nog, därför hjälper han mig i arbetet genom att vråla och hänga i min ena arm, så att när jag smörar mackan så väger smörkniven 13 kg.

Den här taktiken att hantera tillvaron applicerar han på dygnets alla timmar. Han drömmer livligt om nätterna och utkämpar uppenbarligen samma strider i drömmarna som på dagen.

Jag minns att Simon hade nån sån här period också, men faktiskt inte att den var lika, hm, tydlig. Eller det kanske den var. Det är inte precis den ljuvligaste perioden att spara i långtidsminnet.

Att vara någons svaga punkt

Lite apropå det här med att jag är så glad att jag inte är ett barn; Simons och Adrians känslostormar suger musten ur mig när jag tänker på dem. Stormarna måste förvisso finnas där, de ska vara där och de är en del i utvecklingen men alltså OJ vad jag tycker synd om dem ibland …!

svaga punkt

Sandlådan

Jag skulle hämta pojkarna på föris en eftermiddag i somras. Som vanligt ville de inte gå hem direkt så jag satte mig på sandlådekanten och grävde med dem en stund i skuggan. Där fanns flera andra barn, det är en ganska stor sandlåda, och rätt som det var kastade en annan pojke sand på mig.

Ok, det var inte med flit (ingen unge kan vara så skicklig), men jag vände mig ändå mot honom och skulle upplysa honom om saker och ting. Pojken hade redan hunnit en bit bort när jag förstod vem av dem det var som vevat med spaden. Simon hade sett det hela, och nu vände han huvudet mot mig. Underläppen plutade ut sådär ofrivilligt ledset, och han darrade på rösten:

”Mamma? Mamma, han kastade sand på dig …!!” Rösten sprack och hans lilla ansikte böljade fram och tillbaka mellan känslorna Kränkt, Rädd, Arg och Förnärmad. Det gick rakt in i honom. Jag var hans svaga punkt.

Låtsasgråt

Samma sak visade sig hos Adrian ett par veckor senare. Situationen var inte alls densamma; vi satt alla tre på golvet i Simons rum. Simon och jag lekte nån rollek där jag var han och han var jag (hjärtligt roligt, för övrigt), och så började jag låtsasgnällgrina sådär som Simon kan göra när vi stänger dörren till hans rum om kvällarna.

Jag måste ha gjort det bra, för Adrian hajade till, vände sig mot mig, och i samma ögonblick som han flyttade blicken till min mun (obligatorisk grimas med den plutande underläppen du vet) började stormen. Hans egen läpp vred sig till en spegelbild av min, fast äkta då, och tårar började rulla utför hans runda små kinder redan innan han hunnit börja gråta själv. Han kunde inte värja sig ett ögonblick mot att jag var ledsen.

Jag fick trösta en bra stund.

Stort

Jag vet att allt är som det ska vara men ändå hisnas det vid tanken på att jag, lilla jag liksom, är två små människors svaga punkt i livet. Visst är det … stort?

Adrian tränar teaterviskningar med feber medan Simon vinterstänger på landet

Morfar på besök

Pappa är uppe och hälsar på oss nu. Han skulle först ha kommit i söndags, och så sa jag att det blir jättebra för Jonas och Björn är på landet och tar upp båten den dan (dvs jag är ensam med pojkarna).

”Jahaaa … var det den dagen … Men man kanske skulle komma upp en dag tidigare då?”

Underbart. Pappa landade i lördags, jag och Simon hämtade honom. I söndags följde han med Jonas och Björn till landet, och så tog de med sig Simon också. Han har slutat sova middag på helgerna, vilket är kul för då kan han följa med på heldagsgrejer ibland.

Pappa, Simon och Jonas väntar på vaxholmsbåten kl 08:40

Adrian är sjuk

Tyvärr blev Adrian sjuk i fredags kväll och trasslade med över 40 graders feber hela natten, så jag var inte så pigg i lördags och inte i söndags heller för den delen – det var ju inte som att han blev mirakelfrisk helt plötsligt.

En halv natt (kändes det som, men det var nog inte mer än 2-3 timmar) låg han och tränade på att säga ”mamma?” på alla olika sätt han kunde komma på. Teaterviskningarna var bäst. Om jag inte svarade så ropade han. Så jag svarade. Och han frågade. Och jag svarade – du fattar. Till slut frågade jag vad tusan det var som var fel.

”Klockan är halv fyra, Adrian, jag har fortfarande inte somnat. Jag vill sova nu. Jag är trött! Sova! HUR kan du vara vaken fortfarande? Fryser du, eller vad?”

”Ja.”

”Du fryser?”

”Ja.”

”Men säg det då! Säg ’mamma, kallt’, eller ’mamma, täcke, filt’, eller säg att du fryser så att jag kan göra nåt åt det!”

”Ja.”

”Nu jävlar vad du ska får det varmt och skönt! Du ska få ett till täcke, och en filt också om du vill!” Jag stökade medan jag pratade. Bäddade om honom ordentligt och strök honom sakta över huvudet för att försöka dämpa det samlade intrycket av nån som har fått nog. ”Nu! Är det bra nu?”

”Mh …” Han somnade, medan jag höll på och berättade hur trött jag var så somnade han.

En baggis

Men två minst sagt trassliga nätter på rad – vilka för övrigt lämnade absolut NOLL spår hos Adrian men som för mig blev som en enda 2 dygn lång vaknatt – har väl aldrig hindrat nån under 3 år med feber att röja i alla fall. Lycklig över morfars närvaro tillbringade han halva lördagseftermiddagen med att koka kramar till honom.

laga mat med feber

Adrians tvåårsdag

Firande enligt (nästan) alla konstens regler

Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?

Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger ”frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.

Simon klättrade ner till honom och satte sig att ”läsa” den nya Bamseboken för honom.

Genipresenten

Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.

Men.

Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.

Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.

Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!

tvåårsdag

Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.

Det höll ett tag

Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.

Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.

I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.

I övrigt

Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.

Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.

Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.

Kanske.

Min senaste mardröm – jag har bara min egen hjärna att tacka

Jag tar ett djupt andetag, suckar och tar sats: “Du, jag måste få ventilera det här!”

Jag berättar för Björn om min senaste mardröm, som haft nöjet att väcka mig med full panik några ögonblick innan väckarklockan ringer och jag måste hålla andan för att inte bryta ihop.

Mysig start på dagen, eller hur? Jag fattar inte vad min hjärna håller på med. Varför gör den såhär mot mig? Va? Vad fan har jag gjort, liksom, för att ha så invanda självplågerispår på min repertoar att min hjärna tror att de är bra, baserat på att de är så bekanta, och därmed trygga? Jävla skit. Så om jag känner mig det minsta orolig över nåt, så försöker min hjärna lugna mig med trygga välkända saker, typ “oj lilla vännen, nu är det lite oroligt, jag spelar lite spa-musik för dig, vänta ett ögonblick så ska jag bara hitta en skiva … Här har vi en! Förlorade barn vol.32, DEN tar vi!”.

mardrömMärkligt att mina mardrömmar dessutom koncentrerar sig i princip uteslutande på Adrian, för övrigt. Kanske är det hans snabba utveckling, och alltså förändring, som ger mig en undermedveten känsla av förlust i kombination med kvällarnas psykbryt i badrummet och nattlig oro som gör det.

Oavsett så hoppas jag att det går över snart för det är ganska dränerande, det här.

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Utbrott deluxe

Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.

Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.

Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: ”mamma” och ”nej”.

Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.

Att hantera, eller inte hantera …

Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.

Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger ”visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. ”Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.

Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för ”nej, inte du, jag vill inte ha dig”.

Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.

”Inte!”

”Vaddå inte?”

”Inte bullegutt!”

Bild från i somras.

Språkförbistring i trappan

Vi ska gå upp för trappan. Adrian går klättrar med mig efter sig.

Han stannar snart och håller upp handen mot mig:

”Topp, mamma.”

”High five! … Eller vaddå stopp?”

”Topp. Säl.”

”Är du en säl?”

”Neeeeeeeej! Sääääääääl!”

”Jag veeeet att du kan själv, jag har inte rört dig.”

”Säl. Inte oumpa.”

”Oumpa, oumpa, fallerallera … Jag lovar, jag ska inte stötta dig på rumpan förrän du trillar.”

”Ja-a. Nä-ä.”

”Ok.”

Han blev frisk lite för fort

Min sista vecka själv, dvs min sista vecka med massa egen tid innan Björn skulle gå på semester och föris sommarstänger för 2 veckor, hade jag planerat att röja upp min arbetsplats i den pågående konstruktionen av ateljé/arbetsrum som pågår där den stora skärmen står, och sen tokplugga.

Dag 1

– gick som planerat. Mycket blev gjort och arbetsytan frilades, även om det tog hela dan. På kvällen fick Adrian feber (39.9°) från ingenstans så det blev en förväntat lång natt. Du minns kanske mitt utspel om skitnätter, och vad som egentligen är problemet med dem? Det här var inte en sån natt, för jag var inställd på det. Jag var typ glad när Adrian gick med på att äta gröt kl 02:53, särskilt som jag redan hade lyckats finta i honom välling.

Dag 2

– Mysvab. Att vabba med en unge som är för sjuk för att orka bråka, men tillräckligt bra för att inte bara grina och gnälla, är helt underbart visade det sig. Det är så länge sen de var sjuka (eller har jag minneslucka nu?), har för mig att det var ganska kallt och en hel del ytterkläder inblandade då, men nu …! Alltså han var så stillsam, men ändå glad och mysig, att jag gick runt och stormtrivdes. Vi gick till affären för att handla nån grej vi saknade till middan, och sprang rakt på en barnteater som körde föreställning på torget. Tyvärr var det outhärdligt varmt i solen och på torget var det vindstilla mellan husen, så vi stod en stund i skuggen och tittade innan vi släntrade vidare till en skuggig (och tom) parklek.

Han var till och med glad och stilla när jag var in och skulle beställa tapeter till hans rum. Försäljerskan kämpade med att räkna ut hur många rullar jag skulle behöva, medan Adrian satt och småflirtade med henne och kom med ett försiktigt s u p e r g u l l i g t ”hallå?” när hon tittade bort för länge.

Dag 3

– Mera mysvab. Febern var borta men han var trött, så vi tog cykeln bort till mamma på förmiddan och så fick han sitta på verandan i skuggan och plocka ostört med de leksaker som finns där. Han satt helt insnöad i sin lek med prylarna utspridda i en ring omkring sig, medan mamma och jag drack te och småpratade. Länge satt han så, och vi reflekterade över hur skönt det måste vara för honom att inte behöva ha Simon inpå sig som tar och byter och stör för en gångs skull, särskilt som han inte var i form.

På kvällen däremot var han sitt vanliga jag igen, åt pizza som om han aldrig hade sett mat förr och hade energi för 15 pers.

Dag 4

– Sedan länge planerat besök hos Tess. Adrian var lyckligt tillbaka på föris och allt var i sin ordning. Jag hade en märklig känsla vad gällde Simon på morgonen, men han hade ingen temphöjning ens och betedde sig normalt så jag lämnade dem på förskolan med orden ”om det är nåt så ring direkt, för jag kommer att vara en timme bort idag”.

Tess bjöd på brunch; äggmuffins, smoothie och fruktcocktail. Det var gott, det var mysigt, det var som vanligt himla trevligt och mitt i när det var som mest intressant (vi snackade kreativa jobbgrejer) så ringde de från föris och meddelade att Simon plötsligt hade 38.5°. Det var bara att fortsätta snacka men att samtidigt plocka ihop sina prylar och hojta de sista smakråden i trapphuset på väg mot bilen.

På kvällen var Simon helt utslagen. Jag har aldrig sett honom så påverkad av feber tidigare, men det var kanske oundvikligt; han blir ju äldre. Han bara låg ner, hela tiden, ville inte äta och helst inte dricka. Så svårt det är att se sina barn sjuka och inte kunna göra något alls för att underlätta.

Dag 5

– Mysvab. Igen! Hurra!! Febern höll sig borta, han var medtagen och stillsam men ändå på gott humör. Mamma kom över och tillbringade lite tid med oss när Simon hjälpte mig att plantera om mina high-fiveväxter som förökar sig i en något oönskad hastighet.

Efter det åkte vi alla tillsammans till blomsteraffären för att titta på ”blomman som ätej shugoj” (flugätande krukväxt), och sen var det dags för en motvillig lunch och sen sov han tills det var dags att hämta Adrian (=jag hann träna).

Tyvärr kom febern tillbaka igen på kvällen, och han höll Björn sysselsatt stora delar av natten.

Dag 6

– Lördag. Simon vaknade skakig på morgonen och bad om vatten, vilket han fick och sen kräktes upp. Märklig grej, för han var helt samlad medan han höll på och hulkade över toaletten – dit jag burit honom efter första uppkastningen utanför klädkammaren – och sa ”de kommej inte me” mellan kräkningarna som ändå höll i sig en liten stund.

Frukosten kom också upp, på hallgolvet. Björn fick anledning att upptäcka hur mycket sprickor och hål, där kräkt mjölk kan gotta ner sig och fastna, som finns i fogarna mellan golvplattorna medan jag duschade pojken ren i badrummet och Adrian satt vid köksbordet och ropade att han skulle ner från sin stol.

Inte maginfluensa

Och nej, det här var inte maginfluensa eller kräksjuka, i den mån det är möjligt att veta det. Simon har känslig mage som inte gillade kombon nyvaken/hög feber/massor av kallt vatten i ett svep. När han börjar kräkas ger han sig inte i första taget, så är det alltid. Med uppretad mage kräks han lätt igen, och han mage var inte alls glad.

Dag 7

Packdag, för i måndags åkte vi till landet för 2 veckor.

Antal studiedagar

Antal studiedagar av 5 möjliga: 0.