Påskägg och påskmiddag hos mormor

Eftersom Adrian var magsjuk under påskhelgen så blev påskfirandet hos min mor framskjutet en vecka. Det är alltid så hjärtevärmande kul att se familj anstränga sig för pojkarna – jag menar, vår familj ställer alltid upp, men när de liksom gör ännu mer än så. Mamma hade gjort påskägg med torkad frukt, en leksaksbil, ballonger och sån där serpentin-tuta, gömt dem och ritat skattkartor till våra små pojkar som sen tomtade runt och letade med varsin kartläsare (min bror Jonas och Björn) efter sig.

Korrekt karta skala 1:80 över min mors lägenhet. Kan också vara ett legomonster. Eller båda.

Min mor är ett geni.

påskägg

Höjdpunkten

Det bästa med den kvällen, förutom påskäggen och efterrätten, var när Jonas visade Adrian hur man skulle blåsa i tutan, och Adrian stoppade fel ände i munnen. Med stadig ögonkontakt tittade han på Jonas, medan han långsamt drog i tutan som rullade upp sig inne i munnen på honom, med en blick som var lite anklagande men på samma gång förväntansfull. Det såg ut som ganska skickligt leksakstrolleri.

present i påskägg

Jag och mamma skrattade oss tårögda åt detta, men Jonas höll minen och sa neutralt:

”A, sådär kan man också göra, men då låter det inget.”

Adrian spottade ut serpentinänden, och vände och vred koncentrerat på den. Jag höll på att trilla av stolen, dels för att han var så rolig men också för att Simon, som förvisso greppat rätt ände, inte orkade blåsa ljud i sin tuta utan liksom gick runt och andades med den i munnen. Påminde rätt mycket om en orm – tungan som far ut och in, du vet.

I övrigt blev det inte mycket påskfirande för oss i år. Hade annars gärna gjort ett eget påskägg, som det för 2 år sen. Det var tider det.

påskägg för vuxna

PS: Glöm inte läsarundersökningen, ovärderliga du. Tar max en minut, du hittar den här (klicka på bilden):

Simon, AKA Lillhajen, 2 år

I måndags fyllde Simon 2 år…!

Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.

Det här är INTE ett ”livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.

Anyway…

Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.

Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.

Och för den som undrar så är står det ”Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.

Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.

Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.

Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.