Studsande och tjutande lycka

Annette ville ge Simon en julklapp. Nånting i stil med en trehjuling, som han kan ha nytta av, som han verkligen uppskattar. På dessa kriterier föreslog jag en gåbil, eftersom jag brukar hitta honom på en sån när jag hämtar honom på föris och en trehjuling ännu är lite för stor för honom. Vi vet ju dessutom att han gillar allt med hjul.

Eftersom vi hade lite bättre koll på vad som gäller, fick vi i uppdrag att hitta en som passade.

Igår var de här allihop, Annette, CJ, Jonas, Monika, pappa, Pia och Carina till jullunchen. Björn lyckades för en gångs skull bli 40-graders-febersjuk men kämpade på med sin sous-vidade julgröt i tvättstugan ändå som en sann krigare eller nåt. Under tiden fick Simon öppna sina julklappar från den delen av familjen som representerades av Annette (dvs farbror/kusiner), eftersom Simon skulle sova efter lunchen och hon ville ha med sig bilder till kusinerna och visa dem.

I den jättekartongen fanns ett duplo-zoo. Simon hade ingen duplo än, men vi vet att han gillar det så nu blir det nog läge att skaffa nån sorts bra förvaring för prylarna till hans rum.

Det var så mycket grejer i den där kartongen att det rådde förtjust förvirring ett tag, dvs tills det blev dags att hämta gåbilen.

Aldrig, jag lovar, ALDRIG har jag hittills i min sons 20 månader långa liv sett honom så häpnadsväckande på gränsen till tårar studsande och tjutande lycklig över något, som när jag kom ner för trappan med Bobbycar-kartongen under armen.

”Bi! Bi! BI! BIIIIIIIII!!!” tjöt han och klappade i händerna och stampade i golvet.

Han ville inte vara mer än 30 cm från bilen, och när jag skulle montera styrstången under ratten så var han där och skulle hjälpa till. Det gjorde han genom att pilla in den enda skruven som ingick i byggsatsen i det lilla styrstångshålet i bilkroppen. Det är ungefär som att pilla ner skruven i en ballong och sen blåsa upp ballongen och knyta, men Björn räddade oss genom att gå ut i snicken och hitta en ny.

Jag är fortfarande rörd över hans reaktion, och han är fortfarande rörande fäst vid sin bil och gråter förtvivlat när vi måste bända loss honom från den för att byta blöja eller annat nödvändigt. Vad säger ”lycka” så tydligt som en gåbil, så säg.

Kommentera