Som om jag aldrig varit borta

Jag gästspelade på jobbet i 4 timmar en kväll i februari, efter 10 av 12 månaders föräldraledighet. Det var en märklig känsla.

4 feb. 2016 kl. 21:05 skrev jag till Chefen:

Jag skulle brygga kaffe som första åtgärd när jag kom hit och löste av Michaela. Det är så märkligt, för jag har inte varit här på 10 månader och ändå känns det som om jag bara varit borta en vecka. Arbetet i köket sitter i kroppen men inte i minnet (mitt minne jobbar efter principen att det här med minne är överskattat), så det var som att se någon annan brygga kaffe. Med min kropp. Jag var också tvungen att be Michaela stanna kvar medan jag loggade in på datorn, utifall att jag skulle ha glömt vad jag heter.

Med Vänliga Hälsningar/ Best regards

Lisa

Från: Chefen

Skickat: den 4 februari 2016 21:33
Till: Mig på jobbet
Ämne: Re: D e luuuuugnt

Ha, ha! Typiskt dig! Gud vad jag har saknat dina mail. Jag älskar ditt skriftspråk. När kommer boken, du har ju haft ”semester” jättelänge nu. 🙂
Med vänliga hälsningar/Best regards,

Chefen

Det är fortfarande en märklig känsla att vara där och inte hemma hela tiden. Det är fortfarande positivt, men det känns som om jag inte varit borta mer än kanske 6 veckors semester eller nåt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade befarat… på gott och ont.

Hm, det var onödigt diplomatiskt sagt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade hoppats.

Jag tror att det är allmänt känt att man efter föräldraledigheten söker mer utmaning. Det är många som byter jobb. Jag har inga sådana planer – även om jag gärna skulle bygga ett lusthus på tomten och skriva min första bok där – och framför allt inte nu eftersom jag bara hinner jobba ett halvår och dessutom trivs, men jag förstår absolut dem som söker sig mot nya horisonter.

Jag får försöka berika min horisont istället… eller hitta ett nytt sätt att se på saken.

Lämna ett svar