Att få snurr på vardagen som tvåbarnsförälder

Ibland känns det som att det är jag som sätter upp reglerna här hemma och Björn som rättar sig efter dem. Inte så att jag inte lyssnar om han tycker saker, för det gör jag, det är bara det att det mest är jag som tycker saker. När han var föräldraledig tyckte han mycket mer, jag antar att det ingår i arbetsuppgifterna som hemmaförälder att stirra sig blind på saker och ha starka åsikter om dem.

Anyway… Jag vill inte bråka med honom, men du vet när man är hemma hela dagarna och inte sover bra (alls) på nätterna och man liksom siktar på när ens partner ska komma hem och man kan slappna av lite grann, och så liksom… ja, så liksom får man inte det.

Första spontana tanken när det inte blir som jag tänkt är att sura och säga precis vad jag tycker om saker och ting. Nu vet jag att mina första intryck nu för tiden inte är att lita på, så jag tjurar i tysthet ett tag och attackerar sedan från ett lite mer diplomatiskt håll:

”Älskling, vi behöver prata ihop oss lite. Vad har du för förväntningar på din tid hemma på kvällen efter jobbet?”

Kan man vara luddigare? Jag fick utveckla genom att svara på min egen fråga:

Mina förväntningar, till exempel, är att när du kommer hem så är vi tillsammans alla fyra tills Simon går och lägger sig. Om vi inte är överens där, så måste vi komma överens om nåt annat för annars kommer jag bli besviken och sur varenda kväll i onödan.”

Björn, totalt avväpnad, höll med. Vad ska han annars göra? Han sa att han inte har landat i att vara tvåbarnsförälder och att det per konsekvens innebär att vi har 2 barn hemma nu, och att han inte fått in rutin på det. Det förstår jag för det har inte jag heller. Det är svårare än man tror. Inte så att man glömmer att ett av barnen finns, utan snarare att vi inte lärt oss än vad det innebär i praktiken att de är två.

Härom kvällen, alltså, lärde vi oss till exempel att en av sakerna som detta innebär är att man inte kan avlägsna sig utan att säga till. Även om det är för att betala en försenad räkning. Uppenbart, kan tyckas, men när man väl står där är det inte så enkelt.

Kommentera