Fatta att tiden går så fort, det känns som om förra sommaren var för bara kanske 2 månader sen. Då kunde Simon inte få till det med sin springcykel, och han löste det inte riktigt på hela säsongen. Nu för några dagar sen plockade han helt enkelt bara upp den, satte sig och drog iväg – som om han hade övat i hemlighet hela vintern.
… Det kanske han har? Det känns som om det här vintern gått mig förbi nästan.
I onsdags fyllde monsieur Superhjälte 4 år. För fyra år sedan kom han, och med sig hade han två presenter; nya dimensioner på kärlek och rädsla. Dvs, han upplyste oss ovänligt och tvärbryskt om hur det är att vara förälder, och jag är helt uppriktigt inte samma person sen dess. Jag tror vi är många som kan skriva under på den erfarenheten.
Fyraårsfirandet
Firandet utfördes i två delar, eftersom den vanliga triangeldramatiska kommunikationsförbistringen mellan mig, min bror och vår mor lett till att förvirring rådde kring när Jonas skulle till USA, vilken dag pappa (han hade inte ens med detta att göra) skulle komma hem från Spanien samt vilket datum Simon egentligen fyller år.
Del 1: Söndagsfika
Tårta är bäst när den delas med flera, därför gjordes tårtan (recept framtaget i samförstånd med Simon) till fikat med mormor och morbror+sambo. Den blev jättegod och jättetorr, men vi hade vispgrädde till så det blev superbra ändå*.
Simon fick lite presenter av våra gäster, bland annat en radiostyrd bil med ett hjul på taket så att den kan köra även om den ramlat. Det tog fem dagar innan jag fick tillåtelse att provköra den.
Del 2: födelsedagen
Traditionsenligt firande med sång (hellre än bra), frukost och presenter på sängen.
Här dök det upp ett paket från morfar och marmor (en jättefin pistmaskin), samt presenten från oss; en stålmannendräkt. Han hade inte önskat sig den, men han leker superhjälte så fort han får chansen och har klätt ut sig i en röd luvmantel, vars ursprung är ett mysterium, varenda kväll i flera veckor och sprungit längd efter längd mellan soffan och köket och vrålat att han är stålmannen som kan ”spinga jet-snabbt”. Den nya dräkten har blivit hans standardklädsel hemma – en sak som jag i hemlighet ogillar eftersom dylika dräkter endast verkar existera i 100 % polyester – och han är så beklämmande söt i den att jag inte vet vad jag ska tycka. Det viktiga är att han gillar den, förstås.
Adrian bedöms (av oss) fortfarande för liten för att stå helt tomhänt medan brorsan får presenter, så han fick en t-shirt med batmanmärke av oss, och på fikat fick han en liten röd brandbil. Han höll hårt i båda och skulle, liksom Simon, ha med/på sig dem till föris.
Succé, med andra ord.
*Vi gjorde ett undantag på sockerförbudet för Adrian.