I måndags fyllde Simon 2 år…!
Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.
Det här är INTE ett ”livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.
Anyway…
Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.
Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.
Och för den som undrar så är står det ”Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.
Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.
Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.
Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.
1 thought on “Simon, AKA Lillhajen, 2 år”