Såna där dagar då man äter maten från golvet

I tisdags var det så fantastiskt väder här. Jag älskar vintern när den visar sig från sin bästa sida på det sättet.

Farmor på besök

Annette, barnens farmor, var här i onsdags morse på besök så Simon var hemma från föris.

Lite olyckligt sammanträffande: Himlen öppnade sig och hällde 5-kronorsstora blöta snöflingor över världen.

Det finns inget dåligt väder…

Vi gick ut ändå – vår nästan-tvååring kan inte vara inne en hel dag om man vill ha förståndet kvar på kvällen. Annette drog Simon på snowracern och jag gick efter med Adrian i syskonvagnen. Vi kom ända till gångvägen, dvs 25 meter, innan jag blev tvungen att inse att även om jag skulle orka hela vägen till parkleken så skulle jag inte orka hem. Hjulen slutade snurra och plöjde snön framför sig, eller upp i korgen. Adrian studsade som en babyskallra och skrek i högan sky inifrån sin lilla gömma och jag var redan svettig, så Annette och Simon gick i förväg medan jag vände tillbaka till garaget för att hitta en annan lösning.

Vi fick ta babypulkan, för vi har ingen vanlig.

Men det gick ju bra. Adrian somnade.

…men man får ju vara realistisk

När vi skulle gå hem fick Simon tokspel och brölgrinade på snowracern hela vägen. Det hade med mig att göra – vild gissning baserad på sparsamma scharaderinspirerade tecken. Nåt om att jag skulle dra släden/åka på släden/bli dragen/gå bredvid/före/efter/valfritt annat än vad jag höll på med. Snoret vällde ur honom. Inget hjälpte.

Annette åkte hem strax därpå för innan det skulle bli för odrägligt att köra. Jag och Simon byggde en snögubbe, men den färdigställdes aldrig då barnet vägrade sluta tjuta. Adrian sov vidare i vagnen, vi gick in och fick ta av alla ytterkläder i badrummet. Vattnet dröp om mössorna och overallen var genomsur, mest av snor, men Simon var varm.

Lunch

Vi skulle värma rester och jag hade redan Simons tallrik i mikron. Min stod på bänken medan jag röjde matbordet från prylar. Det rådde paus i gråtandet. Jag hade ryggen mot köket.

”Miiiin!” hörde jag Simon hävda glatt och nöjt bakom mig.

Jag vände mig om, och såg honom dra ner min mattallrik från bänken.

Jag försökte hinna fram och rädda maten som klamrade sig fast i tallriken för glatta livet, men när han såg mig komma farande frös han och släppte allt.

Tomatsoppa med frikadeller och makaroner…

Gråtkalaset var med ens igång igen, och hungriga som vi var blev vi arga på varandra. Simon kom över sin ilska när han fick sin tallrik, men min låg kvar lite längre eftersom det var JAG som var tvungen att i sann småbarnsanda skrapa upp maten från golvet och sen äta den ändå.

Jag tänkte att vi fick ju städat bara 2 dagar tidigare, och applicerade 5-sekundersregeln* – du vet den där som saknar allt vad vetenskapligt stöd kan tänkas heta.

 


*snarare 5-minutersregeln; barnet måste avlägsnas från scenen, få sin mat, mamma måste andas några djupa andetag, överväga sina alternativ, samt ta en bild på eländet.

 

 

1 thought on “Såna där dagar då man äter maten från golvet

Kommentera