Så vaddå, du kan prata egentligen?

Det har ju kommit massa snö här igen, alltså ännu mer, så jag tog med mig Simon och kälken till pulkabacken runt hörnet igår förmiddag.

Vi, eller vi och vi, JAG knatade upp för backen, VI åkte ner tillsammans. Helvete vad tung en 11-kilos kan vara i  andra änden av ett snowracersnöre. Upp och ner, upp och ner, över gångvägen och så upp och ner i minibacken mitt emot.

Vid sidan av spåren stod en ensam övergiven lastbil, hälften så stor som Simon, och den upptäckte han naturligtvis och sedan var det färdigåkt. Inget slår hjulförsedda saker, det spelar ingen roll hur högt upp i backen mamma drar dem.

Han höll på där och brottades med den i snön, medan jag tittade på från kälken och hoppades att åkintresset skulle återvända.

Han pratade och pratade på sitt eget språk hela tiden, som vanligt. Senaste dagarna låter det ruskigt likt kinesiska, sådär så att man nästan blir fundersam. Så jag satt där och funderade på det, tills jag upptäckte att han övergått till att prata med mig.

”Vad sa du, Simon?”

”Simon sitta här, mamma.”

Va… Va?! Pratar han…?! Han pekade på lastbilsflaket. Jag gick fram till honom.

”Vill du sitta där?”

”Imo itta ä, mamma. Dä. Dä!”

Ja. Javisst. Ok.

”Så du kan prata nu, Simon?”

”Ja-a.”

Coolt.

På kvällen gick vi en kortis till affären för att hämta paket, och jag kan inte låta bli att tjata om hur vackert det är med snö.

Våra snötäckta lyktor.

Och så rabatten med den enda utejulbelysningen vi lyckades få upp i tid – vi har även en isbjörn men den saknar eluttag. Nästa år däremot…

Älskar snö.

Kommentera