Så går det när man inte tar mamma på allvar

Mormor ska skaffa hund

Min mor går i pension i februari och har bestämt sig för att skaffa hund då.

Jag har många allergier, bland annat mot pälsdjur, så därför åkte min mor och bror till hundmässan med Simon och Adrian själva. Syftet var så att säga att exponera dem för hundar och se om de reagerade allergiskt på nån av dem.

Mamma kom och plockade upp dem strax för 9 i lördags, och jag hjälpte dem iväg genom att visa henne hur man fäller upp paraplytvillingvagnen samt pussa Simon i ansiktet tills han bytte från ”ja vill va hemma me maammaaaaa” till ”sluuuta då kan vi åååka då”.

Min familj tar mig inte på allvar

När de rullade ut från uppfarten kom jag på att jag glömt säga det viktigaste, så jag ringde till Jonas som de skulle hämta upp på vägen.

”Mamma är på väg nu. Tänk på att Simon blir åksjuk.”

”Blir han? Sen närdå?”

”Sen 2 år kanske. Mer än halva sitt liv i vilket fall, vi har haft en del incidenter. Det är stadskörningen med gas och broms och tvära svängar som är problemet.”

”Ok, oroa dig inte. De e luuugnt.”

Vi la på, jag gick ut för att flytta på mammas bil – som hon lämnat när hon tog vår, och för övrigt parkerat på de enda 5 m parkeringsförbud som finns på hela gatan – och sen tänkte jag att nä, Jonas kanske inte tog det där på allvar. Jag ringde honom igen.

”Har du sagt till mamma att Simon blir åksjuk?”

”Jaadå.”

”Det kommer alltså från ingenstans, han är bara tyst och sen kaskadkräks han.”

Jonas skrattade sitt det-är-lugnt-skratt. ”Är du orolig när barnen är borta på äventyr?”

”Jag är mer orolig för er. Och för mig, som måste städa en nerspydd bil sen.”

”Det är ingen fara, han säger att han mår bra.”

”Jo, men OM han börjar kräkas så finns det en spypåse bredvid honom. Han slutar alltså inte när han väl börjat.”

”Nu säger Simon att allt är lugnt, och att hans mamma alltid brukar vara orolig när han är ute.”

Jag gav upp, skrattade åt min bror och önskade trevlig förmiddag. Det gick 20 minuter, sen fick jag ett meddelande:

ta mamma på allvar

Det hade kunnat vara på skoj, men det var det inte. Så kan det gå när man inte tar mamma på allvar.

ta mamma på allvar

Sen ringde Jonas, och meddelade att det mesta kommit i påsen och att det bara var jackan som behövde tvättas. Inte bilen.

”Och det kom verkligen från ingenstans!” sa han och lät förvånad.

”Ja. Var han tyst innan?”

”Ja, jag filmade honom precis innan och sa åt han att vinka. Det gjorde han inte, så då stängde jag av, och då spydde han istället. Vi stod dessutom stilla, i kö!”

De klarade allergitestet

Själva mässan gick bra, inget av barnen visade tecken på allergi (yeeey!!) och de kom hem igen lagom till lunch.

”Jag är ganska glad ändå att Simon kräktes,” sa jag till Jonas medan jag installerade Adrian vid bordet.

”Va? Varför då?”

”Jo, för att nästa gång jag säger nåt sånt där så kanske ni tar mig på allvar.”

”Haha ja, alltså jag var helt säker på att du överdrev! Men alltså hur ska ni kunna ta er till Björnrike i vinter då?”

”Vi vet hur man kör!” ropade Björn som inte kunde låta bli.

Tricket är för övrigt att låtsas att man har ett glas vatten på instrumentbrädan.

2 thoughts on “Så går det när man inte tar mamma på allvar”

Lämna ett svar