När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

”Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

”UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare ”om det var jag”, eller kanske ”hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

1 thought on “När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen”

  1. Ja jäklar vad de där utbrotten utmanar en själv. Vänta ut är ett alternativ här med. Ofta riktas ilskan mot mig men jag backar undan lite och pratar lugnt med hen – de dagar jag orkar. Och som du skriver – det går ju över till slut…

Kommentera