farten har helt tagit slut nu

Allt går i uppförsbacke. Inte riktigt lika deppigt som det låter men definitivt lika tröttsamt.

Jag har fått en teckningsbeställning, 2 hundhuvuden (igen) på A3, och jag sa att det skulle ta max 4 v. Det är snart 3 v sen och jag har knappt lyft ett finger i ärendet och absolut inte påbörjat något konkret, som en skiss eller så. Nej. I stället gör jag allt annat, och med mina numera ganska begränsat antal vakna timmar utanför jobbet så betyder det inte speciellt mycket alls, vilket gör mig stressad, vilket i slutändan kommer få mig att sitta timme ut och timme in och hata eländet tills jag lär mig älska det — anledningen till att jag kommer att fortsätta att tacka ja till sånt här.

Yep. Så funkar jag; dra ut på det tills man får sådan tidsbrist att det blir småpanik.

Eftersom allting känns så motigt — jag har som sagt knappt tittat åt teckningen, jag har inte tränat på 2 v, det är 4 dagar sedan jag borstade håret sist och matlagning kan vi bara tokglömma — så har jag mer och mer kommit att ångra min sista jobbvecka av vilken det återstår 1,5 pass (ja, jag sitter på jobbet och bloggar… jag vet, fy mig).

Besöket hos barnmorskan före jobbet idag var kort och konkret som vanligt…:

  • Huvudet ännu ej fixerat
  • Bör nog räkna med att gå över tiden ett par dar
  • Jättefina blodvärden
  • Beröm för resningsteknik från brits (jag liksom välte, fast baklänges)
  • Ny tid 21/4, som inte behöver avbokas om förlossningen skulle komma emellan

…men när jag försökte få henne att sjukskriva mig fram till förlossningen så att jag skulle kunna spara mammadagar så ville hon inte förstå riktigt. Jag blir alltså tvungen att ta den frågan vidare till Ruzena.

I morgon jobbar jag i vilket fall som helst mitt sista pass. Jag jobbar kväll, så när jag går från jobbet kommer det knappast vara till vita viftande näsdukar och tårfyllda kollegeögon utan snarare till ett tyst och nästan tomt hotell som liksom andas saknad mot en. Men när jag kommer hit, däremot, har man lovat mig fika 🙂

Föräldrakurs och klädprovning

Vi var på BB Stockholms ”repetitionsföräldrakurs” på sjukhuset igår. Jag hade haft en vag föreställning om att det skulle vara som ett studiebesök, lite, men det var en 2 timmar lång föreläsning i aulan om det som kursen på Sophiahemmet handlade om. Men det gör inget. Jag är glad att vi gick.

När vi kom hem hade ett av paketen från Tradera kommit; en body och ett par byxor i strl 50. Jag stod och funderade på om de skulle kunna vara för små redan från början, och Björn var snabb med mobilen när jag kom fram till att det kändes extremt orimligt:

klädprovning

att skilja på lathet och sunt förnuft

För några månader sedan blev jag fortfarande förvånad och lite stött när folk skulle hjälpa mig med saker som jag var van att fixa själv, som tex att flytta en ölback på jobbet. Nu har jag för länge sedan passerat det, liksom den tacksamma fasen, och är inne på förväntan.

Jag förväntar mig att folk ska hjälpa mig.

Det har gått så långt att jag inte orkar bry mig, jag använder min graviditet som sköld och plog genom dagarna och kan nu inte längre skilja på vad som är sunt förnuft och var som är ren och skär lathet från mig sida.

Igår fick jag gå till fots till Anna. Det tog 12 minuter — jag hade inte fattat hur nära det faktiskt är — men jag trodde att det skulle ta en kvart, drygt, att gå den vägen i vanliga fall. Med min fart kanske 20-25 min. Jag skulle ha tagit bilen, jag ville ta bilen, men Björn skulle köra skräp till tippen och när jag ynkligt sa:

”Å… då kan inte jag ta bilen till Anna…”

så sa han:

”Va? Till Anna? Men dit kan du ju gå.”

och gick ut genom dörren.

Slutdiskuterat. Jag blev tvungen att erkänna att ja, det kan jag ju. Så jag gick. Och svettades. Och svor. Och inbillade mig att det var uppförsbacke hela vägen, tills jag förvånad upptäckte att jag var framme.

Det känns i och för sig som att det alltid är uppförsbacke där jag går.

A Tale of Two Brains

Glad Påsk 🙂

Babynest, försök 1

Hittade som sagt mönstret på Junimamma, men kombinerade det med en annan variant jag hittade på Little Miss Fix It där man lägger dit en lite styvare separat madrass — som jag inte sytt än eftersom jag saknar skumgummi och alla tygaffärer är stängda fram till tisdag.

babynest mönster

  • Ett gammalt svart sidenlakan (ärvt av världens bästa grannar från förra lägenheten). Det gamla svarta sidenlakanet är INTE ett sidenlakan, det är 100% polyester men det är inte tänkt att nån ska sova direkt på det så jag tror det ska gå bra ändå.
  • Ett lite äldre vitt lakan som inte passar till nån av våra sängar, som senare ska användas till madrass samt dra-på-lakan.
  • En del av ett Ikeatäcke (avklippt på längden efter felköp för 3 år sedan).
  • Ett jättelångt svart sidenband som jag inte vet var det kommer ifrån.

babynest försök 1

 

Resultatet blev lite tveksamt… Lite småkinky nästan. Jag måste trä i snöre längs kanterna, men jag hade inget så det får vänta lite. Nestet är säkert funktionsdugligt (?) men det var första försöket så jag ska prova igen efter en lättare mönsterjustering samt materialshopping 🙂

Hur mina högtflygande planer krashar i ett babynest

Alltså jag har planer för den här dagen. Jag har gjort en lista i telefonen:

  1. Gå igenom korgen med viktiga papper
  2. Ta tag i försäkringsmappen
  3. Deklarera
  4. Rita
  5. Andas

Viktiga-papper-korgen står gömd runt hörnet i tvättstugan, men jag är lite rädd för vad jag kommer hitta där i.

Försäkringsmappen känns så himla tråkig.

Deklarera — gjort! 🙂

Teckningsfoldern uppladdad till dropbox så att jag kan få upp bilderna på Björns överdimensionerade skärm, men nu måste jag förflytta mig dit…

Profylaxandningsövning… jag gillar inte när Björn nyper mig i benet (som han ska för att simulera värk). Jag blir sur.

Så… Ja, det där måste göras under påskhelgen men allra, allra helst vill jag bara strunta i allt och gå och sy ett babynest istället.

Ett babynest är barnets svar på hundkorg och ser ut som en jolle utan motor. Tanken är att vi ska ha det i vår säng den första tiden, och senare i hans egen säng. Kan vara bra att ta med sig om man ska bort också.

babynest

De finns att köpa i mängder på Tradera, men jag har hittat en PDF-tutorial på Junimamma. Och förresten, hur mycket roligare är det inte att sy än att sortera försäkringspapper?

Jag har till och med preppat med materialet (fattas bara 3 m snöre men det går att lösa i efterhand):

  • ett gammalt svart sidenlakan (ärvt av världens bästa grannar från förra lägenheten)
  • ett lite äldre vitt lakan som inte passar till nån av våra sängar
  • en del av ett Ikeatäcke (avklippt efter felköp för 3 år sedan)

Åh… Nä, babynest it is. Personförsäkringar, mammapenningsforskning och framtidsplanering kan slänga sig i väggen.

Jag ska sy.

Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att ”det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.

Rutiner my ass

Jag kan ta en hint — fortsättning

Jag kan ta att det är svårt att bryta rutiner. Det kan jag. Jag har tagit det under hela det året vi bott ihop i lägenheten. Jag har svårare att ta att man gömmer sig bakom ”rutiner” man har i ett hus där man har bott i en månad.

Jag skickade detta sms till honom igår morse efter att han gått:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Och han svarade 2 timmar senare:

Vad gjorde jag för att väcka dig? Inget med flit i alla fall. När jag märkte att du var arg ville jag inte riskera att du skulle bli argare av att jag kom in och väckte dig om du somnat om… Puss!

Jag var aldrig arg.

Jag: Jag har installerat en klädkammare, du klär på dig i sovrummet. Vi har ett badrum, du smörjer fötterna sittande på sängen, i sovrummet. Du kommer och går hela tiden. Du var på väg att dra upp rullgardinen innan du kom ihåg att jag KANSKE sov vilket jag naturligtvis inte längre gjorde. Voilà.

PUSS.

Han: Det såg ut som om du hade vaknat och du sa förut att du ville gå upp tidigare och sedan sova på dan. Visst, jag kan flytta alla mina kläder till klädkammaren. Jag är bara inte van vid att ha en sån så jag går på rutin på morgonen.

Men du kan inte räkna med att få en puss när jag går om jag riskerar att du blir sur på detta sätt.

Jag ska alltså vägras fullfölja min natt och dessutom inte ens få nånting för det. Och kriteriet för ”rutin” måste väl kräva mer än en månad, eller…? Men eftersom det bara verkar vara jag som tycker det så försökte jag mig på en hämndaktion i morse, i enlighet med kompromisskapitlet i relationsbibeln. Dvs jag försökte bete mig som honom. Jag lovar att det passerade obemärkt. Jag hade morgonpasset idag så jag gick upp 05:30 och gjorde som jag skulle ha gjort om jag hade varit ensam hemma — nästan, för jag tände faktiskt aldrig lampan i sovrummet. Ändå tog det emot, jag insåg att jag är väldigt medveten om att folk (Björn) sover när jag själv är uppe tidigt.

Kanske har det att göra med att min mycket bestämda mor jobbade natt när jag var liten.

Hursomhelst. Det känns inte alls som en åtråvärd relation, det där att hålla på och hämnas på varandra i nån slags sandlådevendetta, men jag blir bara så ARG till slut. Jag har testat alla andra kommunikationsmedel jag kommit på först, innan jag tröttnade igår. Jag gick omkring och bokstavligen kokade hela dagen, var fortfarande sur när jag kom hem från jobbet vid 23:30 och kunde inte under några omständigheter slappna av bredvid honom som tvärsomnat med ryggen till innan jag ens hunnit i säng. Ingen kram. Ingen puss. Inget god natt. Inte ett jävla skit. Som om det var han som tjurade och inte jag. Vad fan har jag gjort?

Känslan av att inte väga så tungt, trots att jag egentligen vet att det inte är så, gnagde så hårt på nerverna att jag blev tvungen att sova på gästsängen i vardagsummet. Känslan av att han inte bryr sig är ju hemsk, och när man är trött så tappar man orken att (återigen) resonera sig själv till rätta.

Så vad var det som hände?

Jo, jag trodde att han missförstått, jag trodde att han trodde att jag sagt att jag ville gå upp samtidigt som honom igår. Jag var egentligen inte sur över att bli störd, jag trodde att han var omtänksam, så att jag skulle vakna långsamt medan han höll på och pulade med sitt.

Jag trodde att han var omtänksam, ända tills han sa:

”Ska du också gå upp nu?”

Där inser jag att han inte alls har tänkt på mig, inte alls har försökt vara snäll och göra som han tror jag bett honom, inte ens haft en tanke över huvudtaget åt mitt håll förrän då, som om han precis upptäckt att jag 1) fortfarande är hemma och 2) fortfarande kanske sover.

Mina första helt vakna tankar igår blev Jag finns. Syns jag? Märks jag? BRYR DU DIG?! Egentligen ville jag bara sätta mig upp, kasta kudden på honom och skrika vad jag tänkte, som om han begått en dödssynd. Där och då kändes det så.

Det värsta är att jag fortfarande är förolämpad. Det släpper inte. Tanken du bryr dig inte om mig ekar eländigt inuti, undergräver humöret och gör mig ledsen och alltså arg.

Och nu vet jag inte hur jag ska komma ur det. Jag menar, vi kan försöka prata om det — en konversation vi haft tusen gånger redan. Vi kan vänta ut det men det kan ta veckor för jag är långsint och mår asdåligt av sånt. Jag kan försöka acceptera att han aldrig kommer att kunna visa hänsyn när andra sover men det bara vägrar jag göra.

I hemlighet kan jag erkänna att jag nog överreagerar lite. En aning. Ja, kanske det. Men det gör det inte mindre jobbigt, och inte mindre viktigt. Detta är en gammal diskussion, minst ett år gammal, och jag har tyvärr hunnit utveckla en lättare allergi mot hela grejen. Särskilt nu. Jag är för trött för att orka med det.