Terry

Mejl från barndomsvännen i morse:

Hej vännen,

Hur mår du? Länge sedan vi hördes. Har du sett detta : http://www.svd.se/kultur/terry-pratchett-dod_4404479.svd 

Jag blev riktigt ledsen, gick runt hela morgonen i samma skick som när Michael Jackson just dött.

Tre sista tweetsen från Terrys twitterkonto:

AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.

 

SaveSaveSaveSave

SaveSave

Vad händer sen, i bebisbubblan?

Apropå frågeställningen ”Var är mitt rosa moln?” — den här kvinnan (nedan) slapp det helt och hållet… Jag känner mig inte längre lika känslig för andra kvinnors skrivna berättelser, min hjärna hinner med att minnas att de inte pratar om mig och min framtid. Jag hinner filtrera det jag läser (jag läser ju så löjeväckande långsamt) så att jag inte behöver bli rädd att drabbas av samma sak som hon bara för att hon vågar berätta.

Mitt hjärta går nästan sönder för hennes skull. Vi matas med bilden av allt vi ska klara av, allt fluff och puff som våra liv måste bestå av, att många bara skäms när det inte blir så och sväljer sitt mörker i stället för att vädra ut det.

Inte hon. Hon är stark, och hon skriver starkt:

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

respekt

Respekt.

Hormonförvirring

Såhär kan det också vara…

Kontrollerar att jag kom ihåg att ta på mig kjolen på morgonen.
Kollar att jag låst dörren.
Kollar kvällsrutinen på jobbet så många gånger att dubbelkollen kan ta 30 min. Och ändå missar jag grejer.
Blandar ihop dagar, veckodagar, datum, tid. Skevt, föränderligt tidsperspektiv. En timme kan försvinna mitt på dan. Ingen vet vart den tog vägen. Timmar kan upprepa sig. Jag kan koppla bort mig själv, och ögonblicket innan jag tittar på klockan vara så nollställd att den kan vara precis vad som helst; alla alternativ känns lika långsökta.
Känslan av att vara passagerare och inte förare. Jag sitter lite i baksätet. Och folk ger mig plats, mer plats. Så JAG måste underhålla kontakt med folk som tror de är omtänksamma men egentligen bara försvårar.
Vissa dagar saknar jag verkligen styrfart.

koka kaffe utan kannaNär man gör kaffe utan kaffekanna på jobbet.

Årlig bärsärkarshopping

Jag var iväg i morse och skulle lämna in barnvagnschassit på service/reparation på Meccus i Blackeberg. Jag lämnade det vid 9:30, och då blev det så finurligt att mecken sa att det skulle ta 2 timmar.

Oh, tänkte jag, jag hinner till Ikea för att byta saker som blev lite fel sist.

I Vällingbyrondellen körde jag sedan ett drygt varv eftersom jag kom på vad fotograf-Anna sa i söndags — Ja, du har ju inte förnyat din garderob de senaste åren utan istället föredragit att köpa sportkläder (som svar på mitt klagande över att inte ha några kläder alls) — och styrde upp mot Vällingby Centrum, eller City heter det kanske nu, och släppte Ikea totalt.

Shoppingbärsärk

Jag handlar sällan kläder till mig själv. Alltså jag kan hitta nåt plagg här eller där nån gång ibland, men det är inte ofta, vanligtvis är det nödvändighetsshopping bärsärkarshoppingsom gäller. Anna har rätt, jag lägger mer pengar på sport- och pysselprylar än på kläder.

Jag lämnade Vällingby med 5 shoppingpåsar, något som händer kanske en gång om året. Jag kunde inte låta bli att köpa ett par träningsskor (nödvändighet), men i övrigt blev det tröjor och en klänning på Indiska.

Klänningen var på rea, lite skrikig men jag tänkte när jag provade den att ”hallå, jag kommer ju aldrig ha bara den här, jag kommer ju alltid ha nån kofta eller tröja till. Typ den jag precis köpte på H&M”.

Jag åkte till jobbet i sagda klänning och tröja, och kände efter kanske 30 min på plats att det var på tok för varmt. Alltså det gick inte att ha så mycket kläder på sig. Jag satt i bastun med skidkläder, ungefär.

Jag klagade inne på kontoret men cheferna sa bara åt mig att strippa och till slut blev situationen ohållbar: jag tog av mig tröjan.

Mönstrat tyg framhäver magen ännu mer, särskilt på just den här klänningen.

Det känns väldigt in-your-face, som att jag lägger magen i knät på dem jag pratar med eller rentav petar dem i ögonen med den.

shoppingmisstag

Vissa av gästerna beter sig som om jag petat dem i ögonen. Med naveln.

 


ej sponsrat

 

Barnvagnsresearch

perspektiv

Part 1

Barnvagnar, bäst-i-test

Barnvagnsrecensioner på Barnvagnsbloggen

Slutsats: Man kan tydligen inte få allt. Det existerar INGEN barnvagn som har alla features som man vill ha och/eller behöver.

Part 2

Provkör i affär, men vi skippade det. Vi hann inte, eftersom…

Part 3

Blocket.se

I söndags kväll:

Björn: Titta, det har kommit ut en Brio Go på Blocket.

Jag: Få se…? Ok, den blir väl bra.

Björn: Ska vi åka och kolla på den?

Jag: Nu? Klockan är halv 9.

Björn: Ja, det orkar vi.

Vagnen, en Brio Go med de flesta tillbehör i brunt tyg och svart chassi, är från 2011 och sliten men i förhållandevis gott skick. Det visade sig att den saknar en liten del i… um… ”knäleden”, så jag ska ta med den till verkstan på service idag.

Anledningen till att vi valde Brio är dels för att den fått bra betyg, men också för att vi får köpa ett Brio babyskydd till bilen till ett bra pris av en kompis.

Jag fotar den när den är hemma igen och allt tyg tvättat 🙂

Den typiska redogörelsen för frånvaro

Den typiska dagboksredogörelsen för Helgen… Det blev en kort helg, med mycket gjort:

Förlossningskursförlossningskurs

I torsdags var vi på förlossningskurs på Sophiahemmet, andra delen går av stapeln nu på torsdag. Man får mest höra de praktiska detaljerna om hur det går till, hur förlossningen kan starta, de olika smärtlindringsmetoderna som finns och saker man bör veta om dem samt annat nyttigt.

Barnmorskan

I fredags var jag hos barnmorskan som konstaterade lågt blodtryck, sen var jag och träffade min nya PT och sen var det uppackning av flyttlådor.

Våffelbrunchvåffelbrunch

I lördags var vi och hämtade vaggan hos mamma, bar lite blommor och grejer åt henne och sen var vi på våffelbrunch hos tremännings-Anna. Jag har lånat hennes egna tjusiga bild eftersom jag är dålig på att fota när det händer roliga saker 🙂 Efter våfflorna var vi på Bauhaus och kollade på golv.

Photo session

I söndags, dvs igår, var vi och träffade min vän som bland annat jobbar som fotograf. Björn har uttryckt önskemål om att föreviga mitt sältillstånd i bild så vi åkte till stranden och knallade runt där och posade.

the making ofBjörn drog sedan till Ikea medan jag var kvar hos henne och fotades från topp till tå i hennes mysiga lilla ateljé.

i väntrummet hos fotografen

Vi hade verkligen tur med vädret; varmt och soligt. Ska bli kul att se resultaten 🙂

Sedan, framåt kl 21, kom vi på att vi skulle åka in till stan och köpa en barnvagn, men det får jag berätta mer om sen.

Cool, calm, collected

När jag kom till jobbet igår, efter vändpass och alltså jättekort natt, utbrast min kollega Maskot ”nämen hej?” som om hon var förvånad att se mig.
Det är sällan ett gott tecken att mötas av förvåning sådär.
”Hej…?” sa jag och väntade på en fortsättning.
Hon skärskådade mig med en snett leende:
”Men gud, du ser så cool-calm-collected ut liksom!”

Jag hade sovit 4,5 timmar, inte orkat komma dit riktigt i tid, inte orkat sätta en tofs i håret eller sminkat lite eller ens brytt mig om kläderna (som vanligt). Jag kände lite att det var lyckligt att jag ens hade alla kläder på mig som jag skulle.

Cool.
Calm.
Collected.

Yep. That’s me.

Nervös, harig och orolig som standard

Hotellet där jag jobbar ligger i en industripark, så när jag går hem från jobbet följer jag en ganska kort gångväg som kl 23 är fullständigt folktom och ligger lite i skymundan från övrigt liv.

på gångvägen

För någon vecka sen när jag lämnade hotellet hörde jag att det gick några skrikiga ungkillar långt bakom mig på väg åt samma håll. Vartefter jag tog mig fram på gångvägen närmade de sig med onormal fart, de måste ha sprungit för de hann ikapp och förbi mig innan jag kommit halvvägs till tunnelbanan.

Det här var när det fortfarande låg blankis på marken, och det var mörkt och ensligt. Vid den tiden på dygnet har jag numera en toppfart som får vilken rullatorförare som helst att dra på smilbanden och bränna förbi i innerspår.

Jag hann bli riktigt rädd innan de sprang förbi mig, för att hinna med tåget antar jag. Det var riktigt obehagligt.

Det är mycket sånt nu; oroligt och harigt beteende och katastroftankar till både höger och vänster. Jag tyckte det var oroligt att ta emot sängleveransen ensam. Jag är livrädd för att halka… Jag. Rädd för att halka. Hah! Men det är så nu. Jag gillar inte när folk kommer för nära, jag fixar inte trängseln i kollektivtrafiken. Bara blicken från en främmande människa på min mage känns nästan som ett påhopp.