Sovmorgon, plaskdamm och länge leve golvfläkten!

Detta som sovställing fortsätter att förundra. Märk väl; klockan är 08:46 och jag måste väcka honom. Ja, han vaknade tidigare, men han somnade om. Sovmorgon! Wohooou!!

Den varmaste dagen i mannaminne, eller inte så långt därifrån om minnet baseras på mig, inträffade igår. När vi alla släpat oss upp långt senare än vanligt så tog vi cyklarna till plaskdammen som ligger 10 min hemifrån. Simon bottnar i hela dammen, men i mitten är det djupare och om han trillar där så hamnar han under vattnet. Jag vet det därför att han inte höjer blicken särskilt ofta när han är i vattnet, och där i mitten finns bara den gungande vattenytan att fästa blicken på för balans. Han trillade och vinglade omkring där ett tag innan jag fick bära tillbaka honom till kanten. Han blir skraj, men inte avskräckt när han plötsligt och helt otippat välter bakåt sådär, och vi är noga med att inte visa oro eller du vet det där ”ojojoj då lilla vännen hur gick det där nu då?” som man har på tungan så fort det blir lite action.

Det var konstant ca 30 grader varmt i Simons rum hela dagen, hela övervåningen luktade bastu i vanlig ordning vid onormalt varmt sommarväder, men i vårt sovrum var det svalare så vi ställde in resesängen som Björn hittat på Blocket där och hoppades att det skulle funka på eftermiddagen, och det gjorde det 🙂 Barnet sov som han landat tills vi fick lov att väcka honom på eftermiddagen.

På kvällen fick vi lösa det genom att ställa hans högt älskade golvfläkt på högsta fart riktad rakt mot spjälsängen, men det gick faktiskt bra. Han somnade själv utan gråt och tandagnisslan som sist när det var så här varmt och vi inte hade nån fläkt, ve och fasa.

Den skönast midsommaren någonsin

Vi åkte inte bort nånstans, vi gjorde ingen uppstyltad midsommarmat, vi sörjde inte över vädret och vi satt framför allt inte ute för sakens skull. Alltså det var den bästa midsommardagen på många år, eftersom vi la ner alla måsten i soppåsen.

Hade vädret blivit annorlunda hade vi kanske åkt till Skansen, vi funderade på det… men sen så hade mormor/min mamma hela förmiddan fri så hon kom hit och lekte med Simon OCH JAG KUNDE SY KLART BABYNESTENA SOM JAG LOVAT!

Tadaaaa…!

En god vän ska ha tvillingar, kanske så tidigt som i juli, och jag hade lovat att göra 2 babynest till dem i present för är det nånting som vi hade nytta av de första månaderna med bebis så var det babynestet. Dessutom vill man ju ge sådant som (förhoppningsvis) avlastar och hjälper, helst, och speciellt som de kommer få tvillingar och deras tillvaro inte kommer fasas över i mjuk insikt om att ”nu är vi en familj”, utan det faktumet kommer örfila dem så fort den första är ute och fortsätta attackera i… ja, jag gissar 18 år men det vet jag inget om. Så det var i alla fall skönt att få dem klara att skickas.

Sedan återupptäckte vi påsen med urvuxna gummistövlar vi fått ärva av Embla, det minsta paret är strl 22 vilket fortfarande är skrattretande stort på Simon men jag tänkte att vi provar i alla fall.

Vi tog på dem i hans rum, för att se om han alls kunde gå, och sen ville ungen inte ta dem av sig. När jag försökte ta dem försökte han rymma, Cinderella style.

Vi åt pasta bolognese till middag. Det hade varit trevligt att grilla, men bolognese mättar bättre.

Simon somnade i normal tid, och Björn och jag kunde mysa framför en film i soffan. Jag hade inte kunnat önska mig mer av gårdagen ?

Midsommar – not so great expectations

Björn och hans bror turas om att vara på landet vartannat år, och i år så är det deras tur. Nu är Johan och Ann i Sydafrika, men deras barn tar deras plats och ska ha fest där ute. Hurra för dem.

Till följd av detta vet vi inte riktigt vad vi ska göra. Personligen känner jag mig inte särskilt berörd; Simon är för liten för att det egentligen ska spela nån roll, Tvåan är inte ens här än och tydligen ska det inte bli så fint väder. Bilden av midsommar som en dag man fryser sig igenom i 13-gradigt dis och växlande dugg-/ösregn är så hårt inpräntad i mig att lusten att fira tappat lite luft över åren. Nog kan det vara kul, jag menar har man tillgång till glada vänner och möjlighet att tända en brasa så kan midsommar bli hur mysigt som helst, men… jag känner inget behov av att dra ihop nåt för egen maskin.

Egentligen vill jag bara rulla ihop mig med en kopp chailatte under en filt i soffan och vänta ut regnet…

Min bebisresistenta vän

Vi var i parken med Anna igår när tidningsämnet (med flera) kom upp.

Anna är inte en barnkär person. Hon gillar hundar, och refererar ofta till hundvärlden när hon iakttar Simon – mycket av det hon kommer fram till är förvånansvärt logiskt och snarlikt, för övrigt. Anna gillar sina saker och sina kläder och är rädd om dem, vilket hon bör eftersom mycket av det är ömtåligt och riktigt fint och svårt att få tag i.

Anna och Simon har alltid haft ett sorts distansförhållande. Anna gullar och pip-pratar på minst 50 cm avstånd, och Simon tittar på henne och ler och pratar tillbaka.

Igår var vi som sagt i parken, och när Simon blev trött så kom han helt sonika fram och klättrade upp på Anna, försökte dra ner hennes klänning, och lugnade sig slutligen i hennes famn.

”Du tillhör honom nu,” sa jag. ”Du är hans.”

Anna skrattade, mjuknade i Simons tillgivenhetsattack, trygg i att inte ha något ömtåligt på eller med sig.

Jag blev tvungen att ta bilder. Det här är inte ett ögonblick som kommer tillbaka, tänkte jag. Det kommer att komma andra, men det magiska ögonblicket när Simon fysiskt lyckas charma min älskade bebisimmuna vän för första gången kommer aldrig tillbaka. Jag blev nästan tårögd.

Hur lyckas de?

Varje gång jag får hem en föräldratidning, eller hittar, eller får, så tittar jag på framsidan och tänker att ”Gud vad bra, det där måste jag läsa sen. Det var ju precis det vi pratade om härom dan!”

Olika slutsatser kan dras av detta:

  1. Jag gör aldrig någonting annat än att prata med vem som helst, som vill höra på, om barn.
  2. Alla föräldrar funderar alltid på samma saker, i samma ordning, jämt.
  3. Föräldrafrågorna är alltid desamma, så tidningarna kör i stort sett samma nummer i olika tappningar över rullande årsschema.

Jag tror på nr 2 och 3 (nej, ingen självdistans alls här). För hur kan det finnas underlag för nya artiklar om NYA saker så ofta som en gång i månaden (eller hur ofta de nu kommer ut) och att just JAG samtidigt kan känna mig så träffad varenda jäkla gång?

Jag berättade för Björn igår om hur jag stått i kön i mataffären och lekt med Simon för att hålla hans humör stabilt, och hur Simon grabbat tag (surprise) om mitt hår precis ovanför tinningen och dragit loss en tuss. Alltså fatta. En tuss. Jag har inte mycket hår redan som det är, men den här stölden gjorde knappt ens ont. Jag vågade inte se mig själv i spegeln på hela kvällen eftersom jag var säker på att jag nu hade en kal fläck, en ”herrvik”, på huvudet.

När man är gravid, så stannar hårets ”tappningsfas” av och allt sätts på paus. Glöm!

Jag är inte road.

Jag träffade Anna i förmiddags, alltså 5 timmar innan min chef fick den här tidningen i handen och gav den direkt till mig, och vi diskuterade sex under småbarnsår och perioder av hög stress och extrem trötthet, och hur lätt det är att bara… ja, sova istället.

Tågluffa är inget jag funderat över eller känner mig sugen på, men nog har tanken slagit mig många gånger att det kanske skulle gå, det med, om man bara ville.

Så när min chef gav mig den här tidiningen så kastade jag, min vana trogen, en enda blick på framsidan och tänkte att ”Gud vad bra, det där måste jag läsa sen. Det var ju precis det vi pratade om!”.

Jag har en beklagansvärd trave med sådana tidningar hemma nu som bara väntar på mig. Nån gång om några år, dvs när jag har tid, så ska jag läsa dem och tänka att ”å, om jag bara hade vetat detta för några år sen…!”

Nya tänder och nya kvällsrutiner

Tillvaron är lite upp och ner för vår pojke nu. Som vanligt ligger mina pengar på tänder 2 nya har precis kommit fram, en på var sida om de övre framtänderna men som vanligt kommer vi aldrig att få veta om det verkligen är det som stör honom. Han får inga kindrodnader, ingen feber eller andra otvetydiga tecken. Vi får gissa, men det gör ingenting.

Läggningen, alltså den på kvällen som vanligtvis efterföljs av utslagen stilla sömn i kryssposition, har förändrats drastiskt. Hittills har han alltid somnat i famnen, medan den för kvällen ansvarige föräldern sitthoppat på pilatesbollen och tillgivet/entusiastiskt flåssjungit Vem kan segla förutan vind hellre än bra. No more. Sjungandet mottas nu av skeptiska miner, försök att tysta ner det hela genom att låna ut nappen, samt ihärdiga bakåtböj mot sängen. Efter Imse vimse eller Vårvindar friska orkar jag ett varv på seglarvisan innan flåset är slut och jag ger upp. Jag pussar god natt, lägger en klarvaken lallande pojke i sin säng, lämnar rummet och stänger dörren. Ibland får jag ett eller två gny som kommentar, men för det mesta är han inte missnöjd. Jag går ner till vardagsrummet och vi drar igång Netflix eller TV och tar hand om disken eller allmänt röj, medan babymonitorn då och då tänds av ett extra hetsigt argument i nån intern diskussion i spjälsängen där uppe. Efter nån halvtimme är det tyst och pojken tvärsöver.

Den osannolika sammanfattningen: Det tar längre tid för honom att somna nu, men nattningen går fortare. För att inte tala om att min son tycker synd om mig när jag sjunger och tror att jag behöver tröstas med napp.

Ingen av oss törs tro att detta kommer hålla i sig. Jag är inte alls mycket för klyschig text i ramar som inredning (no offence, jag vet att det är jättepoppis), men jag funderar allvarligt på att rama in nåt i stil med ”det kommer inte alltid vara såhär”/”allting har sin tid”/”livet går inte i repris” och sätta upp på kylskåpet under skylten som redan sitter där.

  1. I ärlighetens namn är sång inte min starkaste gren. Alls. Faktum är, att säga att jag sjunger dåligt antyder att det jag gör kvalar in under begreppet sång, men graviditet i 5e månaden med kondition som en skadeskjuten hare på pilatesbollen har reducerat min vanligen bristfälliga sångbegåvning till något som skulle kräva teleskop för att ens kunna utvärderas.

Det gör inget, jag har andra talanger.

Det verkar Simon också tycka.

Den extremt framgångsrika snabbshoppingvändan

Simon hjälpte mig shoppa i torsdags, när vi väntade på att Johanna och Embla skulle komma hem. Han gjorde allting rätt; valde rätt storlek, jämförde priser, övervägde plagg som kanske inte riktigt är hans stil, diskuterade detta med sin shoppingbuddy (mig), letade efter matchande saker och ville inte riktigt gå när jag tyckte vi var klara.

Ja, för jag var ju tvungen att skicka bildbevis till Pia, som stått för största delen av Simons garderob. Vi har kallat henne för Nanny Pia hela tiden, men nu har detta ändrats och hennes permanenta titel är fastslagen:

Marmor.

De hade varit på middag hos/med några där kvinnan som har samma roll som Pia (dvs gift med morfar) introducerade begreppet, och Pia tog det direkt. Jag håller med, marmor passar bättre än nanny.

Så allt som allt får nog Simon följa med mig på fler snabbvändor in i klädaffärer när det är rea och man bara MÅSTE gå in. Hurra ?

Barnsäkert på landet

barnsäkert

För framtida referens: Simon var 13,5 månader när han utan problem klättrade uppför strappan/stegen på landet helt själv (jag klättrade bakom). Hade han fått chansen tidigare hade han fixat det, med tanke på att han klättrade uppför trappstegen i köket innan han lärde sig gå själv.

Igår efter besöket hos Johanna och Embla – och en extremt framgångsrik snabbshoppingvända inne på HM som jag berättar mer om senare – satte jag mig vid symaskinen vid 21:30 och sydde ovan trappskydd, för att Simon inte skulle klara att komma upp själv. Hittills har det funkat, men vi har bara varit tillbaka på landet i en dryg timme.