klädkammaren, sista rycket

Idag är jag ledig — för jag är ledig på fredagar, jag — och först ut blir Ikea.

Ve och Fasa.

Jag målade klart igår innan jobbet med den färg vi hade kvar sen diverse tidigare projekt; vit matt grundfärg så långt den räckte, och sen vit matt takfärg på resten. Det blev inte så fläckigt som det låter, bara nästan.

vit klädkammare

Jag väljer att tycka att det blev bättre än det var innan.

Nu som sagt ska jag försöka ta mig igenom varuhuset från Underjorden så snabbt det bara går, så att jag hinner montera upp grejerna plus de hyllor och stänger vi redan har idag. Golvet ska förresten bytas också, men det blir nog lite längre fram; Björn är helt inne i sitt golvläggande i de ”riktiga” rummen nu, och det blir jättebra verkligen så våran (läs min) klädkammare får vänta till sist.

nytt golv

Helst ska blommorna hinna planteras om idag också… Och så vill vi så tomater.

Och vaggan ska lagas och slipas…

Jag tror att stressen jag uppenbarligen känner över att komma i ordning kommer av att jag börjar fatta att det inte är så långt kvar, och att inget av detta antagligen är nåt jag kommer orka pula med sen.

Jag boar för fullt, med andra ord 🙂

Det här med tvärrandiga gravidkläder…

randigt

…var det en bra idé, verkligen?

Ja, jag erkänner att jag längtar

Jag fick sova hela 5 timmar i natt innan bebisen väckte mig och höll mig vaken i 2 timmar innan jag kunde somna om. Kl 06 i morse gjorde det ont i halva kroppen sådär som det gör när man har legat ner en hel dag; värk i bröstrygg och revben, gärna huvet och axlarna också. Det här med att ligga bekvämt en längre tid kanske jag bara borde glömma, jag vet inte.

Så ja, jag längtar. Jag längtar tills jag kan studsa på stegen när jag känner mig extra glad, ligga på rygg och andas normalt samtidigt, får plats i mina lite trevligare kläder, kan spänna ögonen i han som sparkar mig och flytta mig utom sparkhåll.

Det kanske är ett litet monster jag bär på. I vecka 12 såg han definitivt ut som ett i alla fall… Men vi får utgå från att han varken har fler eller färre kroppsdelar än han ska 🙂

Batman i profil

Man rådde mig att sluta jobba

men det lyssnade inte jag på.

Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.

Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.

graviditetsvecka 37

Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.

Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.

 

Subventionerad speed-dating

Nyhetsmorgon på TV.

Tydligen så föds det för få barn i Japan, nu vill japanska myndigheter börja med subventionerad speed-dating. Japanska par ligger i snitt 43 ggr/år, jämfört med grekiska pars 138 ggr/år.

Jag förstår inte hur japanska myndigheter tänker sig att speed-dating ska kunna bota de japanska parens sexuella vinter. Uppmuntrar man otrohet, eller vill man ha fler nykära par att mäta så att man får upp sin statistik? Grekerna kanske ger dem mindervärdeskomplex. Men nej, tydligen så är det svårt för japaner att träffas och bilda par, vilket förklarar datingen för att få fler småjapaner. Egentligen har dessa två fakta alltså inte mycket med varandra att göra; japanernars sexvanor var en informationsbonus.

Och när vi ändå är inne på nyheter: Putin är försvunnen. ”Troligen pga sviterna efter för mycket botox” är en av teorierna till varför han inte siktats på 11 dagar.

5 saker jag ÖNSKAR att jag fick höra nu när jag är gravid…

…av folk jag aldrig tidigare träffat:

  1. Ingenting.
  2. Vad roligt! Grattis. (punkt)
  3. Jag blir lite avis… man kanske skulle skaffa en till.
  4. Förlossningen? Äsch, vaddå, det är inte så farligt som man tror alls.
  5. Jag har flera barn. Om jag blev gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är det bästa som finns.

Nr 5 har jag faktiskt fått höra, och jag blir alldeles varm och lugn när jag tänker på hon som sa det till mig. Det är såna minnen (och tyvärr har jag inte så många) som hjälper mig att inte haka upp mig så extremt på såna som norske gästen på jobbet, som genom en hel konversation aldrig lyckades slita blicken från min navel.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

Premiärgäster

Vi hade kompisar här på middag igår.

Det är så lustigt, men inte konstigt förstås, att man aldrig har så fin ordning på sitt hem som när man får besök. Precis som när man flyttar; det är aldrig så rent som när man flyttar ut. Alla detaljer man färdigställt, äntligen. Allt man velat göra; gjort.

Igår var deras besök sparken som behövdes för att dammsuga för första gången, ställa i ordning soffan äntligen, rulla ut mattan, röja tv-bänken, frigöra matbordet under all bråte, tända lite ljus här och var samt premiärelda i kaminen… Jag älskar att vi har en kamin.

braskaminDet bästa var att under hela kvällen sas det inte många ord om bebisar, småbarnsliv, hur begränsande familjebildning är eller annat upplyftande. Nej. Det var normalsnack. Vi var normala — hela kvällen! 🙂

Idag har vi äntligen varit iväg och både tittat på, valt och köpt golv till övervåningen. Leverans på tisdag. Björn har därmed slappnat av lite och kommit ner i varv, lite mer golv har rivits på övervåningen och jag har preppat klädkammaren för målning.

projekt klädkammare

Jag tror att vi ska in med elfa-system för att få plats med allt och lite till, men det är inte helt klart än.

Sammandragningar

Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.

Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.

Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.

Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.

den blivande ateljén

(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )

Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.

Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.


 

Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.