Restaurangbesök förr jämfört med första kvällen BF

Första barnfria (BF) kvällen, natten, och morgonen…! Jag berättade ju hur det gick för Simon med hans första övernattning i helgen, men vad som inte framgick var hur det gick för oss. Alltså oss, inte mig.

Man måste komma ihåg att vi har haft vårt barn inom räckhåll för minst en av oss 24/7 hela hans liv, med undantag för några timmars barnpassande här och där förstås. När vi lämnade av honom hos mamma i lördags var det inget konstigt med det. Inte då i alla fall.

Att bara få in konceptet, alltså ta in situationen, med ”bara vi” är så ovant att vi blev lite vilsna. Ungefär, eller precis, så som Hej Hej Vardag beskriver det så illustrerande bra. Utnyttja tiden till max! Här var det dessutom med tillägget att det bara var Björn och jag, som förr, och då kan man ju inte slarva bort tiden med att åka hem och pyssla på med huset som vanligt.

Vad ska vi göra med all tid?!

Vi hade inte ens planerat nåt. Vi åkte hem, jag festade till det med att byta skor och örhängen till klacksandaler och barnosäkra dingelhakar (de jag fick i mammagåva av Björn), men man vill ju inte slösa energi på att överdriva så jag behöll min simonkladdade tröja och de fläckiga shortsen. Orka.

Sedan åkte vi till Piren på Kungsholmen, på mammas förslag, för att äta middag på tu man hand. Jag kan säga att kvällen blev så olik våra restaurangkvällar från förr som den bara kunde.

Våra restaurangbesök förr VS nu

  1. Vi tog bilen. Förr hade vi inte ens nån bil, vi bodde på gångavstånd, men hade vi haft det hade vi definitivt inte tagit den om det funnits alternativ.
  2. Vi var där kl 17:45. Hahaha!
  3. Vi försökte att inte prata om barn, i alla fall inte så mycket, men kunde inte låta bli att höra och se småbarnen runt omkring och komma med små kommentarer (oss emellan förstås). Barn har blivit vårt gemensamma stora intresse till nackdel för klättring, resor och vin (fan).
  4. Vi beställde båda två det som köket rekommenderade, så maten kom ganska fort.
  5. Efter maten tog vi notan direkt. Ingen efterrätt eller så. Björn hade spanat in ett glasställe längre bort, och som proppmätt pilatesboll på ben känns det ganska bra att gå lite först. Vi strosade i sakta mak längs vattnet och svettades i värmen.
  6. Vi åt glass på sakta släpande fot på väg tillbaka mot bilen. Förr hade vi definitivt satt oss någonstans, myst i skuggan med fötterna i vattnet och pratat stillsamt om allt och inget.
  7. Vi satte oss i bilen och jag utbrast: ”Va? Klockan är bara 19! HUR ÄR DET MÖJLIGT!?”, varpå Björn gapskrattade.

Jag ville helst åka hem, men frågade ändå för sakens skull:

”Ska vi åka direkt hem nu, eller…?”

”Ja, vad ska vi annars göra?” svarade Björn, som om inga andra alternativ var fysiskt möjliga.

Vi åkte hem, jag ringde mamma och Simon, och Björn letade rätt på en film på Netflix.

Att ta vara på nuet

Det blev verkligen tydligt att vi har glömt hur man gör när man tar tid på sig att vara här och nu. Simon håller ett tempo som inte lämnar utrymme för att komma på tanken att sätta sig ner och svalka fötterna i sjön. När han inte finns till hands att driva på oss så blir vi förvirrade, vi tappar orienteringen, och den egna viljan tittar yrvaket upp och gnäller nåt om 5 minuter till.

Vi ska boka mamma som regelbunden barnvakt (jodå, hon är med på det) efter semestertiderna för att få in en rutin och se till att den där egna tiden, min och Björns, som är så viktig faktiskt blir av. Annars kanske det blir som för vissa andra par jag träffat, som efter att barnen flyttat ut vaknar upp en morgon, tittar på varandra och frågar sig själva om de ens känner varandra längre.

 

pirenBilden föreställer restaurangen Piren (ej sponsrat) och är lånad från Tripadvisor.

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Barnvagnsdjungeln, rond 2: syskonvagn

Vi behöver en syskonvagn…

basson duo svart
Basson Duo syskonvagn

Jag skrev, förra gången vi letade barnvagn, att jag har insett att det här med att köpa vagn är lite som att köpa bil. Det går inte riktigt att bara ta en med hjul, handtag och plats för små människor. O nej, glöm det. Att välja vagn är en vetenskap.

Man måste veta vad som finns, så att man vet vad man vill ha och ska leta efter. Sedan måste man veta vad man kan tänka sig att ge efter på, för det går inte att få allt. Det finns inte.

Syskonvagnen kommer i princip bara användas under vinterhalvåret när jag kör Tvåan till förskolan för att hämta/lämna Simon. Tror jag. Därför känns det orimligt att lägga mycket pengar på den, och rimligt med en vagn som är lättkörd i snömodd. Basson Duo har alla features vi vill ha, utom hjul anpassade för snömodd. Jag menar, titta bara på de där jäkla dinosaurieinspirerade framhjulen. Hade den haft stora hjul som Carena Gotland hade den varit perfekt.

carena-gotland-silver
Carena Gotland syskonvagn

Carena Gotland verkar vara lättkörd och relativt bra med körvänligt handtag. Däremot kan man inte vända sittdelarna mot sig, och då blir det svårt att hålla Simon vaken när han är trött och det, i sin tur, är det inte värt.

Sen har vi parametern Blocket. Vill man inte lägga en årslön på barnvagn så köper man den begagnad, men där kan man inte direkt välja och vraka heller. Där är det lite så att man får ta det man hittar, annars är risken att man får tidsbrist rätt stor och det slutar med att man köper en ny vagn i alla fall eftersom man inte vill stå där utan vagn när man väl behöver den.

Vi har visserligen en ståbräda till vår Brio, men den snubblar man på om man inte kör vagnen lätt framåtlutad och med raka armar.

Usch… jag håller på att tröttna. Jag lutar mer och mer mot att bara ta en på Blocket som säljs med 2 sittdelar och en liggdel. Och riktiga framhjul istället för de där töntiga resväskhjulen. Tydligen kan man köpa till luftdäck, frågan är om det gör den mer lättkörd.

ej sponsrat

 

Simons första övernattning på egen hand

Länge var det så i min och Björns relation, att varje gång en ny situation infann sig så hade jag en tröskel jag skulle över. Det var grundläggande saker. Allting måste ju hända en första gång i en ny relation, så även triviala saker som en balanserad person inte skulle ha anledning att tänka på.

Jag var inte balanserad, jag förstod det och gick i terapi för att komma till rätta med mig själv. Det gick bra. Jag fick verktyg att hantera mig själv med när det blev jobbigt, och hjälp att förstå var det kom ifrån (från mitt förra förhållande såklart (inte det minsta bitter)).

Med den erfarenheten i bagaget så känner jag igen mitt sätt att hantera vissa saker på. Jag förstår mig själv lite bättre. Nu gör jag samma sak igen, men på en mer normal och till och med förväntad nivå.

Varje separationssteg med Simon är en tröskel. Jag måste genomlida den, ha lite ångest och vara orolig, och nästa gång så går det bra.

För att ta ett exempel

När vi var på Öland så bodde vi i lillstugan, även kallad Hangaren av nån luddig anledning som tydligen ska ha med Annettes pappas kärlek till flygplan att göra. Till saken hör att de ska ha kallat hela stället för Arnlanda (efter fadern, Arne) och Märtsta (efter styvmamma Märta). Anyway, Simon sov i ett litet rum i huset och vi i gäststugan. Babymonitorn räckte utan problem, men vi sov i varsitt hus.

Varsitt hus.

Hangaren
Simons fönster är det med rullgardinen nerdragen.

Första natten drömde jag de hemskaste saker, om och om igen. Alla drömmarna gick ut på att Simon dog i mina armar, i en actiondröm såg jag själva livet lämna ögonen på honom efter att han skjutits i mitt ställe.

Jag vaknade skärrad och ledsen, men Simons natt hade förstås gått hur bra som helst. Jag borde ha förstått att jag skulle reagera så – inte för att man ska det, men för att det är typiskt mig. Andra natten gick smärtfritt, liksom resten av vår vistelse där.

Första natten borta

I lördags hade vi sedan länge bestämt att mamma skulle sitta barnvakt. Eftersom vi går mot förlossning och sjukhusvistelse är det bra om Simon vänjer sig vid att sova borta hos mormor nån gång ibland, därför skulle han sova över. Vi lämnade av honom tillsammans med vad som kändes som en veckas packning på eftermiddagen, och sen åkte vi.

Jag var inställd på att tillbringa natten i diverse skräck- och sorgtillstånd, eftersom Simon aldrig övernattat utan oss förut. På förhand gav jag mig själv ett samtal till mamma, och sen skulle jag inte ringa dem mer den kvällen.

Sagt och gjort, jag ringde vid vällingtid och och pratade lite med till Simon, och mamma berättade vad de hade gjort under eftermiddagen. Allt var bra. Han var inte ledsen, bara lite trött och slut.

Inga mardrömmar

Tvärt emot vad jag hade trott så fick jag sova hela natten. Vi gick upp vid 09:30 (!!!). Inga mardrömmar, ingenting.

Fantastiskt.

När vi hämtade honom hos mamma strax före lunch igår så kom han springande mot mig med armarna uppsträckta. Alltså, känslan… #kärlek. Han kramades och pussades och bet och slet och rev lite – det är Simon, han gör så – eftersom han låg lite efter på den fronten.

Hans första övernattning gick jättebra, jag vågar säga helt smärtfritt – för vår del. Mamma däremot hade fått ta en dust med honom på kvällen då han skulle testa henne, men som hon själv sa, han måste ju det. Hon var beredd.

Den bekväma graviditeten i vecka 28-32

gravid v 28

Under aupairtiden i min ungdom gick jag upp en hel del i vikt. Det gjorde de flesta av oss. När jag sprang så kändes det som om min rumpa var nån sorts påhängd accessoar, ungefär som en cykelkorg på pakethållaren. Den låg liksom en halv rörelse efter hela tiden. Mycket obekvämt, och jag befarar dessutom att det inte var så sexigt som det låter.

Nu, när vi befinner oss i graviditetens 28:e vecka, har min mage följt samma utveckling. Den har blivit som en del av mig som inte riktigt tillhör mig. Varje gång jag ser mig i spegeln så reflekterar jag över den, hur den liksom ser ut att inte passa in och hur fort den blir större och alltmer obekväm.

Varje gång jag sätter mig ner, och liksom välter den sista korta biten ner på sätet, så tänker jag på den. Likaså varje gång jag måste resa mig, svänga benet över cykeln, ta på mig skor eller klä på mig och återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, konstatera att nä, jag är för stor för de här kläderna också.

Jag tänker på magen varje gång jag tvättar håret, vilket jag brukade behöva göra varannan dag förut. Nu räcker det med typ en gång i veckan, vilket är en milstolpe i mitt liv för jag har alltid bara skrattat åt idén att försöka tvätta håret mindre ofta. Jag har (hade) fett hår. Om det gick mer än 2 dagar mellan tvättarna så såg jag ut som om jag var permanent blöt i håret, och känslan var lika eländig som utseendet.

Jag tänker på magen varje gång foglossningen gör sig påmind, vilket jag kan tillägga att den gör varje gång jag reser mig från golvet. Jag tillbringar en del tid på golvet, för övrigt. Främst med att torka simonkastad mat i köket, men också med att jaga Simon med kläder/välling/skor/mössa eller för att han snott nåt. Eller för att bara busa. Länge leve golvet.

Foglossningen känns vidare varje gång jag ska upp ur min säng, vilket är flera gånger om dagen, och varje kväll. På kvällen, därför att Björn är en ängel och masserar mitt stackars ryggslut. Du vet när man har gått en hel dag på museum, och man är så trött i fötterna att benen känns som stumma pålar och trampdynorna värker? Då vet du hur det känns när man får sätta sig i en fåtölj och lägga upp benen på en fotpall. Den känslan, fast i bäckenet.

bebis storlek v 28

Tvåan gillar att sparka mig på blåsan, och han är lättväckt. Så fort jag måste vända på mig på natten så vaknar han och riverdansar på min blåsa. Om jag inte vänder på mig vaknar jag för tidigt med ont i kroppen från korsryggen och uppåt. Särskilt revbenen, av någon anledning.

Jag tänker på Tvåan varje gång jag äter oekologiskt, och godis, eller för lite grönt. Jag måste ta magen i beaktande om jag har en längre promenad framför mig – dvs om jag måste gå uppför trappan hemma mer än en gång i taget.

Kort sagt så är min mage, om än inte alls lika frustrerande som min aupairrumpa, något som kräver uppmärksamhet större delen av dagen. Och natten. Och det är svårt att se förbi, när man ska ta på sig skorna till exempel och blir påmind om att man inte kan vika kroppen rakt framåt längre, i alla fall inte utan att flytta benen åt sidorna först alternativt kräkas eller kissa på sig.

Det jag gör ska göra åt detta är att boka tid med samma PT som jag hade förra gången och som hjälpte mig så bra, samt ta kontakt med sjukgymnast.

Jag har telefonnummer till båda, nu ska det bara hända också.

bebis hand v 28

gravid 28Den här bilden är lånad från Sandrhaa.blogg.se ”It’s never too late to change your life <3”

Gillade du mitt inlägg om graviditeten i v 28-32? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Hur man dödar sin bloggtrafik i 4 steg

Bloggkollegor världen Sverige över, nu händer det! ÄNTLIGEN är koden knäckt! Svaret på frågan vi alla ställer oss är äntligen här:

trafik till bloggen

Hör du också till alla dem som oroligt kollar sin bloggstatistik med en klump i magen, som får yrselattacker om antalet besökare överstiger 1 (dvs dig själv) och som ständigt söker på nätet efter nya metoder och tips på hur man undviker detta? Nu kan vi äntligen presentera lösningen!

Poängen med att blogga är som bekant att så få personer, helst inga alls, ska läsa vad man skriver. Det är därför man lägger upp det på internet, det är därför man svettas i skrivkramper sent om kvällarna när alla sover, har fixidéer om vilka tider på dygnet som är bäst att publicera på eller bryr sig om en jämnt flöde. Att hålla borta trafiken är minsann inte så lätt som många tror, även om man jobbar hårt för det.

Ingen panik

Har du råkat få en följare eller två så grips inte av panik, många följare följer utan att bry sig ett dyft om vad det är de följer så det är ganska lugnt, men om man nu haft oturen att dra på sig en och annan LÄSARE, ve och fasa, så finns det en rad olika sätt att skaka av sig dem.

För att göra det lätt(are) för dig så har jag satt ihop en liten tutorial i 4 enkla steg:

4 enkla steg
till hur man håller nere och/eller borta trafik från sin blogg

  1. Flytta din blogg. Byt bloggadress, flytta allt du förmodligen jobbat ganska hårt med till ett nytt ställe så att din läsare måste klicka vidare för att hitta dina inlägg.
  2. Sluta uppdatera under en period. Ursäkta det med nåt i stil med att du är sjuk, om du vill.
  3. När du börjar skriva inlägg igen: Börja med lågkvalitativa uppdateringar i form av en dum bild, korta texter utan riktigt innehåll, eller nåt annat som är olikt dig så att inte läsaren tror att du är tillbaka.
  4. Om läsaren är av den efterhängsna sorten kan du alltid flytta bloggen en gång till.

Detta gör underverk med statistiken, tro mig. Gör som jag och följ detta så ska du se att även den mest storögda läsaren sackar efter till slut.

 

Gillade du mitt inlägg om bloggtrafik? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Med sand i skorna

Idag var första jobbdagen efter min veckolånga ölandssementer med familjen.

Kändes… det kändes.

Vi har inte mycket att göra på jobbet nu, tvärt emot alla turisthotell så är vi inne på årets långsammaste och tröttaste period. Få gäster, få mail, ännu färre samtal. Jag har med andra ord tid att tänka på hur gärna jag hade varit med mina killar istället för att baka kladdkaka för femtioelfte gången som jag själv får lov att hjälpa till att äta upp för att det inte ska vara i onödan. Dessutom ringde sig frukostvärdinnan sjuk så det föll på mig att ta hand om, dvs städa, 4 stannarum varav en tomte uppenbarligen varit lite sjuk nära att dö under natten.

Men vet du vad, det var ändå ok. Det var ok, eftersom jag hade massa ölandssand kvar i skorna som jag gick barfota i. Jag har med andra ord gått runt med fötterna på stranden hela jäkla dagen.

När min chef kom till jobbet, ca 3 timmar efter min egen entré, tittade hon glatt på mig och sa:

”Ja, och magen har vuxit ser jag.”

”Jo, det känns. Han väcker mig om nätterna nu.”

”Jasså gör han. Vad vill han då?”

”Slåss.”

Hon skrattade åt mig och gick in på kontoret. Men det är sant. Inatt väckte Tvåan mig vid midnatt – eller nej, han höll mig vaken fram till dess genom att sparka på blåsan så det räknas inte – och vid kl 01, 02 och 03. Då fick jag nog. Björn sov dåligt eftersom det var för varmt, så även han höll mig vaken genom att slänga sig hit och dit och skrämmas med jämna mellanrum. Detta väckte Tvåan, som trodde att vi skulle upp och röra på oss och ville… inte vet jag. Hjälpa till genom att kicka mig i revbenen som en häst, antar jag.

”Jag är ingen jävla häst!” ville jag väcka Björn och tala om för honom men lät bli, till förmån för en knuff på armen och ett tålamodsfattigt ”jag kan inte sova, du får gå och lägga dig i gästrummet.”

Björn släpade sig iväg. Jag somnade. Två timmar senare ringde väckarklockan.

Sweet.

Väl motiverad fästingskräck

Hjärninflammation, borrelia, fästingfeber – nog förser de små spindeldjuren mig med tillräckligt mardrömsmaterial för en hel semester, ändå har jag aldrig haft en fästing – vad jag själv minns.

Vi har ett landställe i skärgården tillsammans med Björns bror och hans familj. Ön hör till riskområdena för TBE, så både jag och Björn är vaccinerade men inte Simon. Inte än. Han har varit för liten; barn under 1 år får inte vaccineras mot TBE (osäker på varför). Första sprutan fick han för en månad sedan, andra ska han få nästa vecka och tredje blir väl nån gång i vinter. Han kommer alltså inte ha fullt skydd förrän nästa sommar.

Jag plockade några fästingar på honom på landet sist, efter att han bedömt lägligt att lägga sig ner och rulla runt i blåbärsriset i skogen, men ingen som hunnit bita sig fast. Det var första gången jag såg en fästing på nära håll.

Parentes i sammanhanget: hade jag inte varit mor till offret hade jag tyckt det var riktigt obehagligt, men nu var jag det och plockade bara bort dem innan jag ens hunnit med att reflektera över vad jag höll på med.

Nu är vi som bekant på Öland hos Simons farmor Annette och hennes CJ. Huset ligger på en vidsträckt gräsmatta* som kantas av stenmurar på 2 sidor och täta snår med höga träd på de andra 2. Fästingar trivs inte i CJ-klippt gräs, men det löste Simon genom att tulta rakt ut i snåret och sätta sig med vegetation upp till hakan och slå omkring sig med sin röda plastkratta.

På kvällen när jag bytte blöja på honom inför natten så satt det ett litet svart monster i ljumsken.

”BJÖÖÖÖÖRN! Han har en FÄSTIIIING! Kom och HJÄÄÄÄLP!”

Björn kom, lugnt och samlat, bekräftade diagnosen och bad om en pincett. Sedan drog han loss fästingen som inte alls hunnit sätta sig djupt i huden och Simon, upptagen som han var av att brottas med en gul plastbalja som han lyckats dra upp över sig själv, verkade inte ens märka vad som pågick.

Jag vet inte varför jag blir så handlingsförlamad. Hade jag varit ensam med Simon så hade jag gjort precis som Björn, men nu var jag inte det och alltså låste jag mig bara.

”Va? Var det inte värre än sådär?” sa jag när fästingen mördats och spolats ner i handfatet.

”Näe… varför skulle det vara det?”

”Det där behöver jag ju inte hålla på och hetsa upp mig över. Vad onödigt.”

Jag hade fått för mig, och jag tror att idén stammar från min tidiga barndom då jag enligt min mor fått en fästing i knävecket och måste ligga stilla på mage i min säng medan mamma kletade smör på besten för att den skulle krypa ut, att fästingar börjar med att ta en tugga ur huden så att de får ner hela huvudet. Sedan kryper de vidare in tills man inte kan dra loss dem utan att de går sönder och när de går sönder så… jag minns inte. Då händer det grejer. De kanske gör som kackerlackor och släpper lös all sin avkomma under huden, eller sprutar in gift så att man kan dö eller nåt.

Som du hör så har jag baserat min fästingskräck på en oklanderlig kunskapsbas av tillförlitlig forskning, så döm av min förvåning när de visade sig vara något annorlunda IRL.

Man kanske inte ska lita helt och fullt på forskningen.

 

*Det är 12 km att gå för att klippa hela gräsmattan – något CJ gärna gör. Han har mätt, och har bestämt att det är nyttig motion för honom.
”Vi kanske skulle ha en robotgräsklippare här,” sa Annette en gång.
”Över min döda kropp!” dundrade CJ engagerat – han dundrar alltid när han är engagerad. Faktum är att han alltid är engagerad, så han fortsätter att gå sina 12 km och hålla gräset golfkort. Gräsmattan är jättejämn och fin. Engagerad, som sagt.

Bilden lånad från Bogleech på redbubble.com.

Falsk marknadsföring för småbarnslivet

Bättre än TV

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Simon tillhandahåller underhållning för alla, och han gör det bättre än TV. Det är klart, att om man lyckas hamna i ett samtal runt bordet som inte inbegriper en massa ”miam-miam-miam”, ”blä-blä-blä” och ”nämen?! Ligger skeden på golvet? Hur kom den dit?” så ser Simon till att styra oss tillbaka på den vägen igen ganska snabbt, men utöver det så är det riktigt mysigt att bara titta och lyssna.

När vi kom hit i måndags så hade Annette köpt en plaskdamm/babypool/sandlåda tillsammans med strandverktygen (hink, spade, kratta – du vet). Den har Björn fyllt med kanske 15 cm vatten, och där springer Simon fram och tillbaka mellan en sandfylld fläck i gräsmattan och plaskpoolen och grejar, och pysslar, och pillar, och pratar, och involverar oss andra med jämna mellanrum. Jag passar honom genom att sitta på trädäcket i solen och titta på. Och vakta en kratta eller miniatyrkanna lite då och då. Alltså, är inte det avslappning, så vad är?

naturlig sandlåda

Glatt, socialt och nära till skratt

Med det i åtanke så slår oss tanken allt oftare att Simons lillebror, som snart kommer till oss, kanske blir Simons raka motsats. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle våga hoppas på en till pojke som får kvinnor som bestämt sig för att inte skaffa barn att ändå undra om de inte skulle gilla det. Simon är falsk marknadsföring för småbarnslivet – hittills i alla fall. Han hade en period som liten bebis då han skrek i 2 timmar varje kväll utan att vi riktigt fattade varför, men annars har han alltid varit väldigt social, alltid glad och har alltid nära till skratt. Han kramar mina vänner, som han inte kommer ihåg att han träffat förut, efter att ha flirtat med dem på håll i bara nån minut eller två. Han charmar totala främlingar på vaxholmsbåten ut till landet så att jag ibland undrat om de ska börja gråta av babycharm overload. Han är en liten sol, kort sagt.

resesäng

Han minns givetvis inte att han var i det här huset förra sommaren, vid 3 månaders ålder. Ändå är det inga problem för honom att somna i sin resesäng inne i det lilla rummet helt själv, medan han hör oss bara på andra sidan dörren, och sova som vanligt hela natten. Visst, natten punkteras av diverse gny och gråt som varar i max 3 sekunder, men så är det alltid.

Han är aktiv, nyfiken och viljestark. Än så länge kan man bryta hans vredesutbrott över saker han inte får genom att distrahera med annat. Han vet om att han kan använda charmen som vapen, så han är inte helt bakom flötet heller.

Det är lätt att vara småbarnsförälder

Det är INTE lätt att vara småbarnsförälder, men med Simon så är det himla lätt att tro annat. Kanske blir det en total chock för oss att få en pojke till. Tvåan kanske blir mer normal, eller vad man ska kalla det. För oss kanske den omställningen blir den där brutala verklighetschocken som jag förväntade mig med Simon, men som aldrig riktigt infann sig.

Om man ska vara helt rättvis så måste det tilläggas att även om jag svänger mig med uttryck som ”falsk marknadsföring” så är inte alla dagar en lång rad av positiv förvåning vad gäller lilleman. Nog har det funnits kvällar då han grinat och vrålat och ålat och bökat i timmar innan sömnen övermannat honom, dagar då han aldrig velat släppa taget om mig eller Björn, nätter där vi tillbringat minst lika mycket tid i hans rum som i vårt, och perioder då han inte riktigt varit sig själv. Absolut. Dessutom säger Annette att det var mycket struligare för oss förra sommaren när vi var här, och det minns varken jag eller Björn. Men hursomhelst… mina förväntningar på en orosfylld tillvaro som livegen småbarnsförälder utan tillgång till sömn, egen tid, lugn och ro eller tillfälle att borsta håret har nog bidragit en hel del till upplevelsen – och uppskattningen – av det motsatta.

Samma fenomen rörde även min förlossning. Jag förväntade mig i princip att tappa förståndet (permanent alltså), och med det som utgångspunkt framstod det mesta ändå såhär i efterhand som … ja, förhållandevis … ja. Du kanske fattar. Allt som allt fick jag med mig en positiv upplevelse från sjukhuset.

Nu har Simon vaknat.

PS. Måste bara skryta lite till. Simon och Björn fick besök av ett flygande tefat idag, OCH JAG FÅNGADE DET PÅ BILD!

aliens på besök