Resultatet av dagens MVC-återbesök

”Din kropp gör precis som den ska,” sa min barnmorska idag när jag var där för återbesök efter förra veckan, och menade på att allt ser bra ut. Hon sa att när man väntar andra barnet så blir det ofta så att magen kommer väldigt fort. ”Direkt när man kissar på stickan och ser ett + sakta träda fram i fönstret så ploppar magen ut en liten bit.” Sedan tar det ett tag för magen, alltså den riktiga magen, inte den gamla gravidmagen då, att växa ikapp kurvan och det gäller alltså även min mage.

Det är sant, eller det var i alla fall så för mig. Det syntes mycket tidigare på mig att jag var gravid den här gången.

Skönt att höra att allt är som det ska. Även om jag inte oroade mig så är det skönt att bara kunna släppa det och gå vidare.

Idag var jag i centrum och handlade förskoleutrustning såsom krigsmundering för lervälling, -50 gradig vinter, översvämning samt ullsockar som gör att man ramlar om man springer med dem inomhus (dvs naturliga fartbegränsare) till Simon för en årslön och halva mina besparingar. Men jag berättar mer om det en annan gång.

Allergi”fri” pga graviditet (?)

Mitt livs första kräftskiva

Jag är allergisk mot skaldjur, så jag har undvikit kräftskivor hela mitt vuxna liv eftersom det känts så tråkigt att inte kunna delta ordentligt. Vidare är jag pälsdjursallergiker, och när vi fick inbjudan till Anna & Niclas & Baltazaar (deras blyga svarta katt) att komma på kräftskiva så tackade jag naturligtvis ja.

När vi är där brukar det sluta med att jag åker hem med pipande luftrör, svullna ögon och rinnande näsa, så jag sa att det i kombination med skaldjur och gravidtrötthet kanske skulle leda till tidig hemgång men man vet aldrig. Kanske skulle det gå jättebra.

Jag ville ha med mig Björn och Simon, men Björn är sjuk och efter att mamma ringt och meddelat att även hon låg deckad i en hemsk förkylning, med Simon som gemensam nämnare, så fick han stanna hemma med sin far.

kräftskiva med kyckling

Gissa vad? Jag mådde jättebra hela kvällen. Ingen väsande utandning, inget hejdlöst snorande, inga kliande ögon. 2 nysattacker bara! Jag skyller på graviditeten. Det händer så himla mycket konstigt med kroppen som bara kan ha sin förklaring där, så jag törs inte hoppas på att allergin magiskt skulle ha blivit så pass mycket bättre.

Anna stekte en kycklingbit till mig, så jag åt den och sallad och delade tallrik med Stockholms sötaste krabba. Vid 22 var jag så trött att jag började få ont i ryggen, men då serverades efterrätten och då kan man ju inte bara gå sin väg. Niclas hade gjort hjortronsylt på egenplockade hjortron och där fanns rabarberkräm, rullade mormorsrån, chokladsås och såklart vaniljglass.

Jag åkte hem vid 23 istället, mätt och lite lätt sockerstinn och himla tacksam över att ha sovit en stund på eftermiddagen.

Det var synd att inte Simon följde med, för han älskar såna här tillställningar, men till viss del var det lika bra eftersom 1) alla gäster nu garanterat slipper sjukanmäla sig om några dagar och 2) jag nu slapp springa runt och jaga honom på bryggan där kvällen började. Flytvästen är på landet och han avskyr selen jag skulle fått ha honom i. Hade Björn varit frisk hade inte det gjort nånting eftersom man byts av, så man hinner vara lite social också, men när man är själv är det värre eftersom man inte kan vara riktigt ”där”.

anna8101 kräftskiva

Bilden är lånad från Annas instagram. Hon tar fantastiska bilder (även dem som jag inte är med på). Gå in och titta: @anna8101

Jättenattljusolja i förlossningssammanhang

Urinvägsinfektion & svamp

Jag funderade ett tag på om jag verkligen borde skriva om detta, eftersom det är ganska… utlämnande. Det är privat, liksom, och efter att ha frågat mig själv om varför det känns utlämnande så bottnar det i att det är lite skämmigt… och i och med att jag kom på det så blev jag tvungen att skriva om det ändå, eftersom jag inte anser att något så himla vanligt (men ack så kvinnligt) ska vara någonting att skämmas för.

Pest eller kolera

Jag tycker det verkar som om kvinnor lider av 2 underlivsåkommor i huvudsak: urinvägsinfektion eller svamp. Båda fullständigt gräsliga på sitt sätt. Det finns fler vanliga åkommor än så förstås och de flesta kvinnor kanske är problemfria, vad vet jag, men många av oss har återkommande bråk med det ena eller andra, och det beror inte på bristande hygien eller nåt annat annat sånt där dumt. Det bara är så, ingen vet varför.

Jättenattljusolja …

Jag har hela mitt vuxna liv haft besvär till och från med svamp, och det är en rent ut sagt en jävlig sak att ha med att göra. För några år sedan tipsade en kompis, som haft liknande besvär som jag, mig om jättenattljusolja. Ett kosttillskott som skulle hjälpa till att stabilisera hormonbalansen i kroppen, eller vad det nu var.

Som alltid med naturmedicin så måste man ge det tid, ca 3 månader, innan man kan döma om vilken effekt det har.

Jag har varit nästan problemfri sedan dess, eller det känns i alla fall så. Jag får inte svamp ens en gång om året längre, jämfört med 4-5 gånger per år förut. Halleluja.

… i förlossningssammanhang

Jag snubblade över ett blogginlägg för nån vecka sedan som nämnde jättenattljusolja i förlossningssammanhang. Tydligen ska det göra ”så att tappen och modermunnen blir mjuka och ’samarbetsvilliga’ när det väl är dags för förlossning”.

Jag hade ingen aning om att det även kunde ha den effekten, även om det är logiskt när man tänker på det, så jag googlade lite snabbt och det visade sig att både Fertilitetsguiden och sidan Tips på hur man startar en förlossning omnämner jättenattljusolja som något positivt.

Jag äter som sagt redan jättenattljusolja sedan länge så jag känner inget behov av att ta reda på mer om det, men det finns säkert massor att läsa på nätet för den som är intresserad. Under förlossningen förra gången refererade en barnmorska till min livmodertapp som något ”med väldigt mjuka kanter”, dvs det skulle inte ta lång tid att öppna sig mer (och det gjorde det inte heller), så det kanske hade med jättenattljusoljan att göra.

 

Markus tomatsoppa

Sist jag var på middag hos Johanna, Markus och Embla så hade de gjort tomatsoppa. Barnen fick makaroner i sin soppa, vi andra åt bröd och sallad till.

Jag har en lite kluven inställning till soppa, generellt, eftersom det i mitt tycke är svårt att göra den god. Därför vill jag bara säga att även om det inte är det minsta förvånande att få god mat hemma hos dem, så var soppan ändå en oväntat glad överraskning.

Markus mailade receptet till mig nån dag senare, men det dröjde innan vi kom på att prova den själva hemma.

Det fanns en – EN – sak man uttryckligen inte fick göra i det här receptet; man fick INTE glömma att fiska upp lagerbladet. Jag glömde så klart att fiska upp lagerbladet första gången jag gjorde soppan, men det gick rätt bra ändå. Jag rev/pressade vitlöken, och använde vitvinsvinäger (ganska försiktigt) istället för vitt vin också. Allt som allt blev smaken mer lik tomatsoppan som mamma brukade göra när vi var små än den jag fått hos Johanna, vilket inte gjorde nåt förstås … men det var ju inte rätt.

Andra försöket gick av stapeln idag och jag gjorde precis som det stod, nästan. Vitt matlagningsvin och bara färsk (inte torkad) basilika. Vitlöken hackades och lagerbladet räddades i tid.

Det blev som det skulle. Jättegott!

Tips:

  • Blanda inte i pastan i soppkastrullen. Bättre att blanda själv som man vill ha det.
tomatsoppa blanda själv
  • Ta av barnet kläderna och placera hen på större skvättavstånd än vanligt, eller använd skyddsutrustning, därför att…
tomatsoppa med makaroner
  • Du ser var stolen är vit. Föreställ dig hur ungen såg ut.
tomatsoppan

Här kommer receptet 🙂

Markus tomatsoppa

Barnvänlig – faktiskt så till den grad att det här är en stående favorit hemma hos oss sedan flera år.
Skriv ut receptet Pinna receptet
Total tid 1 timme 15 minuter
Måltid Barnfavorit, Huvudrätt, Soppa
Portioner 4 personer

Ingredienser
  

  • 2 st gul lök
  • 3 msk olivolja
  • 0,5 msk basilika
  • 0,5 msk timjan
  • 3 burk krossade tomater
  • 1,5 dl torrt vitt vin
  • 3 dl vatten
  • 2,5 st buljongtärning vi använder hönsbuljong
  • 1 st vitlöksklyfta
  • 1,5 msk strösocker agave sirap går också bra
  • 1 st lagerblad
  • 1,5 dl crème fraîche
  • svartpeppar

Instruktioner
 

  • Hacka och fräs löken mjuk i olja eller smör i en kastrull. Lägg i örtkryddorna som får fräsa med en stund.
  • Häll i vinet så att det fräser till i grytan, i med tomater, vatten, buljongtärningar, hackad vitlök, socker och lagerblad.
  • Låt soppan koka sakta i 20-30 minuter.
  • Fiska upp lagerbladet (viktigt! jag missade det en gång), mixa soppan slät och häll tillbaka den i kastrullen.
  • Tillsätt cream fresh och låt småkoka ytterligare 5-10 minuter.
  • Ta några tag med pepparkvarnen och klipp gärna i rejält med färsk basilika innan soppan serveras. Smula dessutom i mer torkade örtkryddor om du tycker att det behövs.

Tillförsikt inför förskolestarten

Förskolestarten närmar sig nu med buller och bång. Bokstavligen. För varje dag blir Simon klängigare, kramigare, och kinkigare.

Kanske är han sjuk, han snorar en del, eller så är det nån form av fysisk förberedelse för kommande år av förskolesmittande sjukdomar och konstanta snoreri som jag förstått är oundvikligt.

Igår kväll var det inskolningsmöte på förskolan, mamma satt barnvakt och jag jobbade kväll så Björn fick gå själv på mötet. Med sig hade han en kort lista på frågor, och hem hade han svar samt övrig info:

  • Ta med egna saker, typ leksak, ok?
    • Leksaker bara i början eller lämnas på hyllan.
  • Hur sent kan man lämna barnet på förmiddagen?
    • Som det passar men inte för sent vid utflykter.
  • Är det en bra idé att komma och leka på deras lekplats i förberedande syfte?
    • Ja.
  • Veckomatsedel och program på mail?
    • I veckobrev.

Allmänt:

  • Öppnar kl 06:30 med alla barn på avdelningen
  • Efter kl 8 är det lämning utomhus
  • 9:00 frukt
  • 11:00 lunch
  • 12:00 vila
  • 14:00 mellanmål + utgång
  • 16:30 avdelningarna slås ihop
  • 17:00 frukt
  • Sjukanmälan senast kl 8:30

Jag har varit lite … inte orolig, men lite nervös tror jag, inför detta. Som om det var jag som skulle börja på ett nytt ställe och få mitt liv ställt på ända för en tid. Lilla Simon liksom, är han verkligen mogen att börja på förskola…? Ska inte han vara med mig eller sin pappa tills han fyller 15 och rymmer till Norge på sin trimmade moppe?

Efter Björns redogörelse för mötet igår känner jag mer tillförsikt, och till och med lite förväntan, inför hösten. Jag gillade det jag såg när jag var och besökte dem i vintras, och Björn tyckte också det kändes bra.

Fast jag är fortfarande spänd. Det är nog tur att inskolningen inte kommer skötas av mig, jag skulle nog inte kunna låta bli att brista i gråt när jag måste lämna honom. Jag kan ju för sjutton inte ens läsa en enkel barnbok med kartongtjocka sidor (”Gissa hur mycket jag tycker om dig”) utan att orden stockar sig i halsen på slutet.

pappaharen och barnharen

Den boken* är dessutom för äldre barn, jag läste sista sidan med gråten i halsen medan Simon satt bredvid och pysslade med klossar. Helt omedveten.

*ej sponsrat

”Allt ser bra ut – fast kanske inte”

Jag var på MVC för rutinkontroll i måndags. Barnmorskan mätte magen och lyssnade på hjärtljud, först i en trätratt mot magen och sedan med maskinen så att jag också kunde höra dem. De lät som vanligt, dvs som pulsen hos någon som just paniksprungit 1500 m med en resväska för att inte missa tåget. Blodvärdena mättes också, och allt såg bra ut. Sedan sa hon:

”Ja, måttet på livmodern följer inte kurvan riktigt. Den beror antagligen på att bebisen lagt sig på tvären och då blir det svårare att mäta, men jag vill ändå att vi ses om en vecka så att vi kan mäta igen och kolla så att livmodern växer som den ska. Om den inte gör det så får vi boka tid för ultraljud, för att kontrollera att bebisen växer som den ska.”

Jag ska alltså dit nästa vecka igen. Jag är inte orolig, bebisen låg antagligen på tvären, han brukar kravla runt ganska mycket…

Men…

Alltså, naturligtvis sätter det igång lite tankar på temat ”tänk om” och ”vad gör vi om…”. Jag kan inte låta bli, det ligger i min natur. Nu längtar jag till nästa måndag så att jag kan släppa det för jag känner ingenting i kroppen, utöver mitt vanliga halvdana mående, som skulle kunna ge mig anledning att oroa mig.

Bild lånad från @kosogkaos

Vi kan inte lyda hans minsta vink

Jag berättade förut om Simons nyfunna svårigheter att komma till ro.

Det handlar mycket om att han behöver mer närhet och känner sig mer osäker än förut. Saker som tidigare passerat obemärkt kan skrämma honom eller göra honom utom sig av förtvivlan.

Test & trots

Han testar oss mycket mer också. Ett nej möts gärna av trots, och breda leenden när vi upprepar samma sak. Det verkar som att han blir glad av att kunna förutspå ett händelseförlopp, och om det slutar med ett tvärt nej och arga föräldrar bekommer honom mindre. Han kan hålla på i en evighet.

Jag har gjort det till en tjurskallig principsak att aldrig ge efter och backa från ett “nej”, så om man inte vill tillbringa resten av dagen med att ta ifrån honom leksaker som han försöker slå så hårt han kan mot fönstret, och sedan lyssna på gallskrik, så utvecklar man en stark arsenal av avledande manövrar.

I Simons fall brukar “Var är (valfri leksak)?” i rätt tonläge bryta bärsärkartjuten mot förvirring och ivrigt letande. Sedan är fönstret glömt – för tillfället.

Oroliga kvällar

Vad gäller kvällarna så har vi hittills kunnat lägga honom fullt vaken i sin säng, säga godnatt och gå ut och stänga dörren, utan problem. Nu börjar han låtsasgrina direkt och ställer sig upp.

Jag kallar det för låtsasgrina, eftersom man tydligt hör hur han pressar fram gråten i ren protest. Jag sitter på pilatesbollen och hoppar stillsamt med honom i famnen, och sjunger, lite längre än vanligt men sedan gör jag som jag brukar.

Hantering

Pojken grinar upprört redan innan jag stänger dörren till rummet, men jag går ändå. Det är himla jobbigt, ska jag säga dig. Men vi har bestämt oss för att när han börja gråta uppriktigt – och det hörs väldigt tydligt – så går vi upp till honom igen och börjar om. Inte annars.

Det fungerar ganska bra. Han brukar protestgrina i 10 minuter eller så innan han ger sig. Jag hanterar dessa minuter ganska dåligt, det känns inte bra att låta honom gråta där uppe i sin ensamhet, men jag är säker på att det är vad han behöver. Han ska veta att vi inte lyder hans minsta vink, men att om han verkligen blir ledsen på riktigt så finns vi där.

Ibland har det hänt att han jobbat upp sig så till den grad att han glömt varför han gråter från början, och blivit riktigt ledsen. En övergiven bebis hjärtskärande gråt går rakt in i själen och jag kan inte fatta hur någon skulle kunna missta den för oäkta. Det har funnits kvällar då Björn blivit tvungen att natta honom 3 gånger innan han äntligen somnat.

Ingen oro

Som jag sa förut; jag är inte orolig, jag är fascinerad. Hittills har allting gått så lätt med Simon, jämfört med vad vi förväntat oss alltså. Det känns nästan bra att han krånglar lite. Det känns liksom normalt.

Men visst, vi har våra svackor. Nån gång mitt i natten, när pojken bara gråter utan att ge sig och ingen av oss vet vart vi ska göra av oss själva till slut. När man inte riktigt orkar komma ihåg sin noga uttänkta attityd och strategi, när allt bara rasar och man till slut ligger tårögd inne på madrassen på golvet i hans rum, i mörkret, och får blodstopp i armen som man stöttat upp mellan spjälorna för att kunna hålla honom i handen och kanske sova lite samtidigt. Men de nätterna passerar också. Numera tar jag med mig min egen kudde när detta blir nödvändigt, och somnar innan Simon gör det. Men det gör ingenting. Det är ok, trots allt.

Vi överlevde

Vi åker till landet idag. Presens, eftersom jag och Simon är framme men inte Björn. Inte än. Vi tar det från början:

På min födelsedag var Björn borta på Adelsö, dvs i princip utomlands, och köpte en båt. Vi hade en båt på landet som vi ägde tillsammans med Björns bror, men de har en egen båt så den vi hade gemensamt såldes. När jag kom hem den dagen stod den nyinköpta båten tillfälligt parkerad på baksidan.

Den här helgen kör vi ut den till landet. ”Vi” i det här fallet betyder Björn. Den stod på ett 30-släp, vilket betyder att det skulle ta lång tid att köra från oss till Stavsnäs där planen var att sjösätta den på lämpligt ställe, montera isär släpet och lägga det i båten, och sen köra till landet.

Björn sa att han inte hade en aning om hur lång tid det skulle ta, och att jag och Simon gjorde bäst i att åka ut själva. Jag höll motvilligt med.

Igår kväll hade jag fortfarande inte lyckats skaka av mig motvilligheten. Tanken på att åka kommunalt med Simon i 1,5 timme och sen vaxholmsbåt i ytterligare 1,5 timme SJÄLV gjorde mig nästan nervös. Hur skulle jag få honom att acceptera att sitta stilla i bussen? Jag känner mig otymplig, osmidig, med ryggont och nedsatt stubin, och kunde inte se hur det skulle kunna bli en angenäm/uthärdlig resa.

Den blev inte heller angenäm, men att kalla den outhärdlig vore fånigt. Redan på bussen, 3 minuter efter start, skulle Simon klättra ur vagnen och klättra runt. Efter en kvart var vi framme vid pendeln, där jag hjälpte honom att kasta sig ner från en bänk på repeat tills pendeln kom. På tåget skulle han gå omkring, gärna släpa på sångboken han fått med sig, och ville INTE bli upplyft i famnen när dörrarna öppnades. Vi tog ett tidigare tåg, vilket var tur eftersom vi då hann med ett toalettbesök på Centralen. Sen var det tunnelbana 3 min till Slussen, sen ersättningsbuss för Saltsjöbanan i 25 min till Saltsjöbaden. 

När vi stod och väntade på bussen vid Slussen försökte jag tänka att det bara är 25 minuter. 25 minuter går ganska fort. Ändå kändes det som att 25 minuter i latensfasen skulle vara att föredra framför 25 minuter på en buss med en unge som inte vet vad han vill och bara vantrivs. Trots det gick den bussresan bäst, för då fick han kedjegnaga på skorpor och flörta med folk utan att behöva gå fram till dem. Sen var det bara vaxholmsbåten kvar.

Enda sättet att åka båt med Simon är att låta honom gå runt på båten och så följer man efter som en sorts livvakt. Vem som ska livvaktas – Simon som klättrar upp och ner i den tvärbranta trappan eller damen som Simon tillgivet bet i tårna – varierar, vilket ändå gör det lite intressant. Jag körde Babblarna i mobilen samtidigt som jag gav honom banan för att få i honom lite näring, men det höll inte så länge för sen tog surfen slut. 

Men även denna resa tog slut, vi kom fram, åt lunch, och nu sover han. Björn skickade ett meddelande för en stund sen: ”Ett skepp kommer lastat!” och en bild.

Det verkar ha gått bra allting, för nu kom han precis hit. Hurra.