Äpplen till förbannelse

Vi har ett äppelträd. Det har fällt äpplen ett tag, men i veckan inföll den stora äppelfällardagen. Trädet liksom tog ett djup andetag i höstluften, njöt av årstidsskiftet, och ruskade på sig.

appelplockning

Simon skulle förstås hjälpa mig i fredags, men medan jag plockade i äpplen i korgen så plockade han ur dem igen, ett i taget, och kastade på mig. När Björn kom hem så bestämde vi oss för att ta tag i situationen och ägna lördagen åt äppelplockning och söndagen åt att musta på Ekerö. Äppelmustning funkar så att man kör dit med sin frukt, och så gör de must på den medan man väntar.

Igår plockade vi äpplen precis hela dagen, och du vet de måste sorteras eftersom man inte kan skicka maskäten frukt på mustning.

andlos-appelplockning

Det kändes som ett ändlöst arbete, men det var i alla fall bitvis fint väder.

applen-i-hangmattan

I morse, efter frukost, satt vi igen vid bordet under paviljongen och rensade de äpplen som var delvis ok. Musteriet öppnade kl 11, så vi siktade på att vara där lite innan det och åkte hemifrån strax efter kl 10 med 95 kg äpplen i bagaget.

Rosenhill Trädgård, Café och Musteri på Ekerö är ett utflyktsmål, visade det sig. Det finns en loppis bredvid, ett Hentopia med höns och så får och getter i en hage intill.

hentanamo-bay

rosenhill-musteri-far

rosenhill-musteri-restaurang

Det gick fortare än vi först trodde att komma framåt i kön – som var 12 bilar lång redan när vi kom – och på slutet kämpade Simon mot tröttheten som en sann riddare när vi åt lunch på caféet och väntade på att pastöriseringen av maxvolymen (40 l) skulle bli färdig.

must-pa-bib

40 l pastöriserad äppelmust på bib och 15 l färsk äppelmust fick vi med oss hem. Den färska musten håller max 3 dagar så den har vi lagt i frysen nu.

Vi har ett äppelträd. ETT äppelträd. Av det fick vi 55 l äppelmust, från 95 kg äpplen.

95 kg, det är som en lång och kraftig karl, eller en lite obehagligt tjock gubbe. Det har alltså trillat motsvarande en tjock gubbe från vårt träd, och då räknar vi inte alla de korgar med halvrutten frukt vi fick slänga, och det är dessutom rätt mycket kvar. Vi hinner inte med att koka äppelmos på allt, så… ja, vi vet inte riktigt vad vi ska göra med allt.

Musten är i alla fall svingod.

fran-apple-till-must

Vad tar folk sig till, när surfen är slut?

Jag har ett abonnemang som inte tillåter överdriven surf utanför wifi. Det gör ingenting, oftast; vi har wifi på jobbet och hemma som de flesta andra. Mina vänner har wifi. Det flesta hotell har wifi.

På landet finns ingen wifi, och på Öland finns ingen wifi. 1 vecka på Öland = mobilsurf slut, och då hade jag ändå det i åtanke och försökte begränsa mig. En helg på landet = mobilsurf slut och ändå, samma åtanke där.

Nu sitter jag på pendeln på väg till jobbet och undrar i mitt stilla sinne vad i hela fridens galoscher man gör med sin mobil, om man saknar internet.

Jag menar, jag bloggar, men jag kommer inte kunna lägga upp detta förrän jag kommer fram.

Jag kan inte kolla facebook – gah, abstinensen, facebook är mitt liv* – eller insta, inte fila på gamla utkast, inte whatsapp-terra mina kompisar, nothing.

Svaret på frågan måste vara att det bara är jag, i hela Stockholm, som har ett abonnemang med hela 0,5 GB surf.

Känner mig utvald.

utan telefon

*OBS! Ironi.

Bildkälla här.

Vi gav vår son sprutskräck

Jag tror att vi har gett Simon sprutskräck.

Eller vi och vi… Jag. Jag har gett honom hans rädsla för sprutor, en rädsla som han visserligen kunde ha fått ändå. Svårt att veta. Lätt att veta däremot är att jag klantade mig när han skulle få sin andra vaccinationsspruta mot TBE.

2a TBE-sprutan

Det var för några månader sedan, och vi gick in på ett vaccinationsställe i centrum på väg till landet, för att ge honom sin andra spruta av totalt 3. Vaccinationsdamen har säkert vaccinerat hundratals småbarn, och lärt sig att man absolut inte ska dra ut på det.

Simon mindes uppenbarligen sin första TBE-spruta en månad tidigare, för han började gråta och rygga när han såg nålen – som så många av oss gör, för övrigt. Eller ja, vi gråter kanske mer inombords än hejdlöst skräckslaget i våra mammors armar, men ändå. Själv vänder jag alltid bort blicken och tänker att det finns värre saker, vilket hjälper lite.

Klant

Jag hann inte med riktigt. Jag trodde att jag hade fått ett stadigt grepp om hans arm, men under min sons panik/skräck/förtvivlan/proklamation av världens ände fick jag för mig att jag skulle försöka hjälpa honom. Jag skulle dölja sprutan med handen så att han slapp se, så jag släppte greppet om honom med ena handen i samma ögonblick som vaccinationsdamen stack honom.

Det var inte meningen att tajma det så bra. Allt gick väldigt fort, jag fattade inte heller att hon skulle sticka honom i samma ögonblick.

Man kunde väl förvänta sig en hastig rörelse bakåt, bort från sprutan, från Simons sida när nålen bestämt trängde in i armen. Ett ryck, ett försök att vrida sig loss, vad som helst egentligen utom att han skulle trycka sig mot sprutan. Vaccinationsdamen körde då ofrivilligt in sprutan ännu längre i armen, oförberedd som hon måste ha varit på en motattack och jag kunde ju inte hålla emot eftersom jag hade släppt med den handen som skulle ha stoppat rörelsen.

Sprutskräck

För nån vecka sen hittade jag en fästing på ovansidan av Simons hand. Vi var hemma, han åkte ruschkana på gräsmattan och hade väl fått den på sig under nån av sina utflykter i syrénhäcken.

Vi gick in, och jag hämtade en så där lång och böjd spetsig pincett att plocka bort den med. Just den pincetten påminner lite om en nål till formen, och när Björn tog ett stadigt tag om Simons vaccinationsarm under lampan och jag närmade mig med verktyget så bröt pojkstackaren ihop. Irrationell rädsla lyste i ögonen och han grät hejdlöst.

Det tog en stund att pilla bort otyget, eftersom det var lite svårt med precisionen när han samtidigt verkade försöka rädda livet på sig själv. Efter en stund började han lugna ner sig, då det sakta men säkert verkade gå upp för honom att det inte skulle bli värre och att ingen nål var i antågande.

Hur gör man?

Nu undrar jag i mitt stilla sinne hur vi ska göra för att undvika detta med Tvåan. Hur gör man för att barnen inte ska bli spruträdda? Jag menar, alltså det gör ju ont. Och tänk om man dessutom har låg smärttröskel, då är det väl klart att man blir skraj. Eller?

 

Varför får vi dåligt samvete av egen tid?

Kompisdejt

Jag var och träffade en av mina äldsta vänner igår eftermiddag. Inte så att hon är lastgammal alltså (vi är jämnåriga), även om det ibland känns som att man hinner bli det mellan gångerna vi ses.

Vi hade bokat hela eftermiddagen, utan en enda unge i släptåg – utom Tvåan då, som fortfarande åker snålskjuts överallt. Vi skulle fika, äta och gå på bio. Det blev lite tid över mellan mat och film, så vi gick runt och tittade i affärer en stund och kom in på det återkommande fenomenet med dåligt samvete när man vågar sig ut på egna äventyr utanför hemmet och bara gör saker för sin egen skull.

Dåligt samvete

?

Det är förhoppningsvis långt ifrån alla som känner så, men hon kände igen sig mycket väl och trots att hennes barn är många år äldre än mina så kämpar hon fortfarande med samma sak.

Det handlar alltså om känslan som, hos mig i alla fall, ligger som en lätt slöja över allt jag gör när min familj inte är involverad på något sätt. När jag har varit iväg och träffat min PT till exempel, vilket jag bara gör för att jag har en förlossning att förbereda, så kan jag ta en stund för mig själv efteråt och titta lite i affärerna intill. Efter kanske 20 min börjar jag bli stressad och få samvetskval för att jag inte redan är hemma. Jag kan tvinga mig till mer tid men till slut står jag inte ut längre utan måste rusa tillbaka till bilen.

Varför?

Björn har aldrig sagt nåt om det. Jag upplever inga outtalade förväntningar på självutplåning från hans sida. Simon kan inte ens prata, och visar för övrigt inga tecken på saknad när jag kommer tillbaka en timme senare.

Kompisdejten igår var bokad sedan en månad tillbaka, om inte mer. Det stod i vår gemensamma kalender. Jag hade dessutom påmint Björn flera gånger för säkerhets skull. Det fanns ingen anledning till skuld och ändå låg den där, nästan lika tydlig som ett oavslutat tjafs, och skavde.

Min vän instämde. Det här var bokat, bestämt, och tydligt barnfritt… och ändå en, om än aldrig så liten, ton av dåligt samvete där i bakgrunden.

Wtf?

Vad handlar det här om egentligen? Sedan ett tag nu har jag samma känsla mest hela tiden dessutom; som om jag inte gör ”det jag ska”. Sover middag för att orka med kvällen istället för att städa köket efter lunch, leker med Simon, dvs tar vara på den tid vi ses istället för att planera köksbänken vi ska sätta upp så småningom, syr ett par leggings till honom som jag velat göra i 5 veckor men inte fått tid till istället för att sätta upp upphängningsskenorna i tvättstugen. Et ainsi de suite.

Varför ska jag känna mig otillräcklig, när i princip ALLT jag gör är kopplat till familjen eller hemmet?

En del av det handlar väl om stress, för det finns lite som vi vill bli klara med innan Tvåan kommer och köksbänken och tvättstugan är det viktigaste där, och kanske spiller det över på allt annat också. Jag vet inte.

Passande film på temat

Passande nog var ”Bad Moms” filmen vi såg. Sist jag skrattade så att tårarna rann på bio var när vi såg den odubbade versionen av ”Shrek” i Paris för väldigt många år sen. Allvarligt, jag hade sett trailern och tänkt ”typisk halvplatt amerikansk komedi man kanske ser hemma i soffan en regnig (och ensam) söndag”, inte nåt som var värt ett biobesök direkt.

Ofta när man ser filmtrailers i den här kategorin så visar de alla roliga klipp där och sen är filmen inte så mycket mer att ha. Här var det tvärtom, och jösses vad mycket igenkänningshumor…! Inte bara i egenskap av förälder utan även som kvinna – och särskilt i den här åldern när man typ glömt hur man gör när man går ut och roar sig.

bad-momsDet var skönt att komma hemifrån. Inte för att det är nåt fel på hemmet, men du vet, skönt att se nåt annat.

Vi träffas dessutom väldigt sällan. Vi vet båda varför det är så, det är inget mysterium direkt, men nog är det synd att man inte lyckas hinna med varandra mer.

OBS! Ej sponsrat såklart. Det är en FILM, för sjutton. Se den.

Skorna passar, om vi bara får på dem

När jag gick på mammaledighethejdåpresenter för 1,5 år sedan fick jag ett par toksöta converseskor av min chef som nyligen varit i New York och haft med sig dem hem.

Nu passar de äntligen, och även om de utgör en ren och skär utmaning att trä på en så liten fot som inte hjälper till, på en unge som gärna ska dra i skosnörena, gärna tugga på den stela snöränden, gärna ta av dem och slicka på sulorna, med mera, så måste jag medge att de är himla fina. När vi väl fått på dem, vill säga.

Igår var det nära att jag  gav upp, men till slut kom vi iväg på en prommis innan förskolan. Alltså, visst är de söta?

baby-converse

Den här bilden är egentligen från i förrgår, för bilderna jag tog igår blev inte helt skarpa. Min mobilkamera verkar ha lagt sig till med en Personlighet. Fokus tycks sakna all logik. Jag menar, kolla här:

ur-fokus-1

ur-fokus-2

ur-fokus-3

ryggtavla

Ryggtavlan gick bättre. Skitkamera. Om ett år borde mobilen ha tacklat av, då kan jag med gott samvete byta till ny…

Att få in rutiner runt förskolan

Inte så himla lätt alltså.

Björn glömmer

I torsdags var jag sur på Björn hela dagen eftersom vi hade pratat kvällen innan om hur vi skulle göra med hämtning. Jag skulle hämta efter jobbet, jag skulle inte ta bilen så Björn skulle gå med vagnen på morgonen så jag kunde gå med den hem. Vi diskuterade även cykelalternativet, och att han då skulle lämna sin cykel där så att jag kunde cykla hem med Simon. Av alla möjliga lösningar vi hade på bordet så var det en som vi inte skulle välja, och den valde Björn.

Varför? Därför att han glömde bort att jag inte tagit bilen, och när han upptäckte det fanns det inte tid till att ändra sig. Men det löste sig förstås; jag fick åka hem först bara – annars hade jag fått ta en trött och grinig unge OCH cykelstol på bussen. Man har ju sett andra föräldrar i snarlika situationer och svurit på att aldrig hamna där… du vet.

Jag glömmer

I förrgår morse ringde Björn mig på jobbet och undrade var cykelstolen var nånstans. ”Oj! Kvar på förskolan… Jag glömde ta hem den igår. Förlåt.”

Idag fick jag ett meddelande om att Simon inte hade haft nån solhatt på hela dagen. Jag hade inte lämnat honom med solhatt, eftersom det var mulet och jag trodde en av dem låg på förskolan.

Stenkoll i torktumlaren

Hela veckan har vi släpat grejer fram och tillbaka för att jag ska fästa namnlappar på varenda grej. Till slut var det ganska suddigt med vad vi hade på plats och inte.

Imorgon är jag ledig, Simon ska vara på föris fram till efter lunch, sen får han komma hem och sova hemma. Jag ska träffa min PT. Fasar lite.

På måndag har förskolan ”planeringsdag”, dvs den är stängd. Jag jobbar kväll, så min bror kommer och passar Simon från kl 14 tills Björn kommer hem. Det betyder att alla kläder som ligger på föris som vi kan behöva kommande 3 dagar måste jag komma ihåg att ta med mig hem imorgon.

Det känns lite som att ha blivit inkastad i en torktumlare där alla rutiner, kläder och övriga vardagsparametrar bara far omkring.

Men det löser sig. Vi landar i det här med, precis som man alltid gör. Och Simon tycker fortfarande att förskolan är kul – för det mesta.

 

Jag är lite bäst av alla

Jag hör till de lyckliga som oftast är sjuka ganska kort tid. Hurra för mig.

Jag åkte ju hem från jobbet i förrgår, igår jobbade jag som vanligt under lätt huvudvärk pga övertryck, nu är det nästan bra. Ska träna på fredag igen.

Apropå träning så fick jag för en tid sedan ett träningsprogram av min PT att göra hemma, vilket har hänt en gång hittills. Man skulle kunna tro att jag inte tar träningen på allvar, och till viss del stämmer uppenbarligen det. Jag borde verkligen skärpa mig… Du som är gravid: boka tid med PT. Jag ska träffa denne mycket trevlige herre – för övrigt samme tränare jag hade under förra graviditeten – 10 gånger totalt. Jag hade så mycket ut av det förra gången. Det är dyrt, men det är så värt det.

Anyway, nu är jag tillbaka på jobbet och har fått blommor av en gäst. För att jag är så bra, helt enkelt. Han önskade mig lycka till med barn, och tack för ett ”mycket trevligt bemötande och väl omhändertagande under min vistelse här”, som han sa.

Jag vet. Vi är bäst allihop. Jag är bara ännu bättre.

blommor

 

 

Man säger att vila är nyckeln till snabbt tillfrisknande

Jag är sjuk.

Jag är nästan aldrig sjuk. Jag förstår att det hade varit ett under om jag hade klarat mig oskadd genom hela förskolestarten, men jag trodde ändå att det skulle hända. Jag är gravid, jag är oövervinnerlig. Jag är som en ångvält, på så många plan.

För första gången i hela mitt liv blev jag idag, håll i dig, hemskickad från jobbet. Hemskickad. Så dålig är jag faktiskt inte, men skrattretande hög smittorisk i kombination med typ noll i sjukfrånvaro, i kombination med de silkesvantar som alla daltar med mig i (i egenskap av preggo), i kombination med en chef som hellre tar den smällen idag än imorrn ledde till att jag åkte hem igen kl 9:30 – dvs efter 3 timmar.

Simon är också snorig, jättesnorig, men han är inte varm(are än vanligt) och han leker som vanligt… möjligen med lite nedsatt energi. Jag hämtade honom på förskolan efter lunch, han hinner bara sova drygt 1,5 timme där så jag tänkte att det var bättre för honom att sova hemma. Mycket vila sägs vara nyckeln till snabbt tillfrisknande.

Jag vilade också; jag plockade klart bland all tvätt, sorterade Simons garderob och babykläder till Tvåan, diskade all disk från helgen, hämtade Simon, och sen… låg jag och kände hur trycket långsamt ökade i hela huvudet i en timme innan jag gav upp.

Nu verkar den allmänna uppfattningen vara att jag borde vara hemma imorrn också. Jag ser ingen mening med det. Ingen tackar mig för att jag gör våld på mig själv, men jag mår inte bättre av att vara hemma. Sen kan man fråga sig hur kul det är att ha mig på jobbet, men det beslutet la jag på min chef.

Hon valde att ta den smällen. Jag är varmt välkommen imorgon, någon gång mellan 6:30 och 7.

Om en vecka är alla på jobbet sjuka. Eftersom typ alla av våra gäster är affärsmän, och eftersom en manlig förkylning är i princip dödlig, så kan detta få förödande konsekvenser för beläggningen på hotellet då övervägande delen av våra affärsmän dessutom är stammisar.