Som dominobrickor faller höstens förskolebarn, ett efter ett, offer för magsjukan. Den här veckan var det barnen på 2ans avdelning (Simon går på 1an) som fick stifta bekantskap med höstsjukan från helvetet.
När vi kom dit igår morse passade jag på att fråga hur personalen klarar sig. Är det många som blivit sjuka eller tillhör de en yrkeskår som, precis som rörmokare, utsätts för så mycket skit att de utvecklat ett immunförsvar i klass med Stålmannens?
”Jaa du,” sa förskole-Monika medan hon tog över Simon i famnen, ”peppar peppar, alltså, men jag har faktiskt ett knep som jag brukar ta till, och som jag tipsat de andra om också.”
”Va?! Finns det ett knep?”
”Ja, man tar ett gäng pepparkorn, svartpeppar eller vitpeppar, och så lägger man dem i hushållspapper och så mosar man dem med en kavel. Sedan blandar man pepparn med till exempel lite yoghurt, och så äter man det. Sköljer ner det med lite vatten kanske också.”
”Ok, när gör man det? Alltså är det i förebyggande syfte när folk börjar droppa av…?”
”Man gör det så fort man känner att det börjar bli lite sådär oroligt i magen, du vet.”
”Jotack, jag vet.”
”Jag brukade alltid få magsjukan förr, varje år, men nu har jag faktiskt inte haft det på flera år. Peppar peppar.” Hon underströk sitt vidskepliga uttryck genom att knacka sig själv i tinningen i brist på träsaker inom räckhåll. ”Vi är flera i personalen som gör så, och hittills har vi klarat oss.”
Är det nån som har nåt annat tips som funkat, så känn dig fri att dela med dig!
Ja, för nu är det Björns tur. Jag har precis kommit på fötter, och istället sitter Björn och kramar toalettstolen. Jag är definitivt inte skadeglad, misstolka mig inte, men jag fann en viss tillfredsställelse i följande dialog från igår:
Björn: Shit asså, när jag tänker att det är såhär du mådde i 3 månader när du var nygravid…
Jag: Om du mår likadant som jag gjorde i förrgår, så kan jag säga att det var mycket värre att vara nygravid. Men du mår kanske värre än vad jag gjorde…
Jag tror förstås inte att han mår sämre än vad jag gjorde, varken för 2 dagar sedan eller som nygravid. Jag kommer aldrig tro det, jag kommer vinna den tävlingen i alla lägen, för alltid. Men hans tanke där kändes som balsam för själen ändå.
Jag satt hemma i soffan och ringde Björn, som var på jobbet:
Jag: Hej, stör jag?
B: Va?
Jag: Stör jag mitt i nåt möte eller nåt igen, som igår?
B: Ja.
Jag: Men varför svarar du då, om du är upptagen?
B: Jamen? Du ringer ju. Du skickar inte ett meddelande, då måste det ju vara viktigt.
Jag: Ååååå precis rätt svar. Nu får jag dåligt samvete. Ska vi lägga på så skickar jag ett meddelande istället?
B: Hah, säg bara, nu har jag ju gått ut.
Jag ringde honom för att jag ville höra hans röst, men det kunde jag inte med att säga då när han sa sådär. Jag vill ju inte undergräva viktigheten i mina samtal. Meddelandet som jag annars skulle ha skickat skulle ha gått ut på att jag fortfarande mår så kasst att jag inte känner mig kapabel att förflytta mig från soffan upp till sovrummet, än mindre ut till bilen i eftermiddag och hämta Simon på förskolan. Björn får lov att göra allt själv.
Saken är den att jag fått Simons magsjuka. Jag vet inte när jag var magsjuk senast, men jag är rätt övertygad om att det inte var i vuxen ålder så med det i åtanke trodde jag att jag skulle klara mig. Det känns som att det kanske kommer bli ett återkommande tema den här hösten för övrigt, att jag övermodigt tror att jag är osårbar ända tills jag kraschar.
När jag åkte hem från jobbet igår eftermiddag mådde jag illa, men jag trodde det var till följd av nattens helt klart undermåliga sömn (3 timmar). Jag mår ofta lite illa till och från, det är en av alla stjärnor i kanten på graviditeten, men när jag hämtade Simon började styrkan i kroppen svikta och en timme senare skickade jag ett meddelande till Björn om att han skulle fokusera på att bara komma hem.
Nån kvart innan han äntligen kom kunde jag inte stå emot längre utan hängde på toalettstolen och kräktes som… som… jag vet inte vad. Toadörren stod öppen, och lilla Simon som kände att allt inte stod rätt till redan innan blev jätterädd när jag började kräkas. Han stod bredvid mig och skrek och grät, och jag försökte samla mig och lugnt tala om för honom att ”mamma mår dåligt men det gör ingenting, det är ingen fara Simon”. Det här med att samla sig mitt under en spyattack var ganska svårt, men det gick faktiskt, hör och häpna.
Jag satte mig på knä, tog honom i famnen och upprepade att det inte var någon fara. ”Mamma kräktes, som du gjorde förut. Men det gör ingenting.” Det var nog inte den mysigaste kramen jag utdelat i mitt liv men han lugnade sig, 2 minuter senare verkade det vara glömt och sen kom Björn hem.
Natten blev förfärlig. Jag menar visst, jag mådde illa och var tvungen att gå upp några gånger och sådär, men det jag inte förväntat mig var twisten det innebär att vara höggravid i sammanhanget.
Våldsamma kräkningar är en hård ansträngning för magmusklerna, och jag fick 2 attacker under kvällen. När jag gick till sängs började sammandragningar, gissningsvis triggade under kvällen, komma och gå. De gjorde ont, de kom ganska regelbundet, de framkallade akut illamående och de verkade hålla Tvåan vaken. Han sparkade mig på magsäcken då och då som tack. I 5 timmar höll det på innan det ebbade av, men de är inte borta.
I min hopplöshet frampå småtimmarna började jag till slut undra om det var möjligt att trigga igång förlossningen via maginfluensa. Föreställ dig att åka in till BB med fullt blommande maginfluensa. Satan.
Jag ringde moster Catrine, du vet hon som är BVC-sköterska, och frågade om det nu på morgonen. Hon höll det inte för otroligt, men visste inte. När man frågar Google så verkar det som att det är vanligare att man får värkar som inte åstadkommer något än att förlossningen faktiskt kommer igång.
Nu känns det inte alls som att något är på gång i förlossningsväg… men nog blev jag lite nyfiken. Och dessutom kom jag fram till att så fort jag orkar förflytta mig så ska vi packa det vi kan till förlossningsväskan. Det är trots allt inte så långt kvar…
Jag har ju kanske nämnt att vi vill bygga en köksbänk och en köksö i köket innan lillebror kommer, och att vi tvivlat en aning på tidsupplägget. Tvivlar gör vi fortfarande, men nu är det i alla fall i rullning.
Den här helgen var jag ledig en dag, det var i söndags och då åkte vi till Ikea för att köpa alla bänkskåpen som behövs. Väl på plats kom vi på att vi lika gärna kunde välja fronter också, när vi ändå höll på.
Grejen är den att vi inte riktigt helhjärtat gillar Ikeas fronter. Flera av dem är fina men ingen är riktigt å-den-måste-vi-ha. När vi gick runt där på köksavdelningen, och väntade på att bli uppringda när det var vår tur i drop-inkön till köksplaneringen, så kom vi ändå fram till att vi må ha planer på att göra om köket helt och hållet men det kommer inte hända inom de närmaste 5 åren. Vi kan lika gärna köra på nåt som ”funkar” nu, och inte fokusera så hårt på att vi ska bli 100% helnöjda. Det kan ju faktiskt bli snyggt ändå.
Så vi valde mörkbruna fronter till alla skåpen, och så har jag planer på att få upp överskåp med vita fronter på sikt. Det är inte Björn helt med på, men jag tänker inte ge mig, jag vet att han kommer gilla det när det väl sitter uppe.
Hela besöket, från början till slut, blev en jäkla pers. Simon, som blev magsjuk i fredags kväll och spydde sista gången i lördags morse, var till följd av det mycket tröttare än vanligt. Redan i bilen på vägen dit började han gnugga sig i ögonen, men då tänkte vi ändå att SÅ lång tid kan det inte ta. Det kan inte rimligen ta mer ä 2 timmar; vi visste ju måtten på alla skåp och lådor, vi behövde bara hjälp med tillbehör och lagerplats och sånt där.
Alla vet att man måste budgetera för dubbla tiden om man åker till Ikea en helg, men av någon anledning tillhör vi dem som aldrig lär sig. Att försöka få med sig allt på plocklistan från tag-självlagret på 2 överlastade vagnar, och samtidigt hålla reda på Simon som klättrade in bland lagerpallar och hyllor och försvann precis hela tiden, tog längre tid än jag någonsin hade trott.
Han hade det riktigt jobbigt på slutet, när vi stod och väntade vid varuutlämningen på 2 ynka täcksidor och det tog en hel evighet. Till slut ville han ingenting annat än att gå runt själv, utan sällskap, må halvdant av trötthet och sviterna efter lördagen och vinka åt folk. Kl 13:46 rullade vi ut från Ikeas trånga parkering – Simon somnade 13:47.
Det var på håret att vi fick med oss allt därifrån; hade inte fronterna råkat vara beställningsvara så hade vi fått ordna med hemkörning. När vi kom hem sov Simon vidare fram till kl 17, och under tiden monterade Björn skåpen till köksön. Jag orkade inte göra någonting alls, utflykten till Ikea tog knäcken på all fysisk energi så jag sov en stund jag med.
Det kommer att bli jättebra när det blir färdigt. Det intressanta är NÄR det blir klart.
Man har sagt mig att ingen kommer undan magsjuka, men det verkar faktiskt som om alla i lägret klarar sig den här gången. Alla utom Simon.
I fredags kom det mail från förskolan om 2 fall av magsjuka på avdelningen, tillsammans med en bestämd påminnelse om att barn som varit magsjuka måste vara hemma i minst 48 timmer efter att de kräkts sista gången.
Simon verkade klara sig bra däremot – ända tills Björn ringde mig på jobbet samma kväll vid 21:45, sa ”han har spytt ner allting” och undrade var vi har all plastad frotté till sängen hans. Stackars unge. Stackar ALLA som blir magsjuka, faktiskt. Efter 3 månaders motsvarande magsjuka i början av graviditeten är jag nästan gråtfärdigt medlidsam med alla som insjuknar i illamående och kräkningar.
Resten av natten gick bra, men i lördags morse tog det fart igen. Simon satt på skötbordet med benen över kanten. Jag höll honom under armarna medan han lutade hjässan mot min bröstkorg och kedjekräktes på mina fötter och badrumsgolvet. Han hade ingenting kvar att kräkas upp, ändå fortsatte han. Den lilla kroppen skakade ryckigt, och när han fick tillräckligt med luft uttryckte han protest så gott det gick. Ingen babygråt eller så, utan mer långa läten i stil med ”uääääääähh” medan saliven droppade i sega strängar mot golvet.
Vi har alla varit där, och ingen vid sina sinnens fulla bruk vill tillbaka dit. Magsjuka är bland det vedervärdigaste som händer oss alla nån gång ibland. Ve och fasa.
Han var vaken i 2 timmar, sen sov han till kl 15 och sen var det över. Matlusten var nedsatt igår och idag är han fortfarande sliten, så idag vabbar jag (för första gången någonsin) i 2 timmar innan Björn kommer hem vid 16 och jag kan dra till jobbet.
Förhoppningsvis klarar vi oss utan att bli sjuka i veckan heller.
Skillnad mellan första och andra graviditeten, vecka 37
Utkast till träning som blev av
För en tid sedan, jag skulle säga ett par dagar, så påbörjade jag ett utkast till ett blogginlägg med arbetstiteln ”Jag är lika rädd som sist”:
pt 10 ggr sista i v 38 tänker jag. då får jag börja i v 28/29. Det är för 17 snart!
Jag vet, det är korta utkast jag svänger mig med. Anyway … ”det är för sjutton snart!”. Ja, precis.
När jag träffade min PT i tisdags så frågade jag om han hade koll på hur många gånger jag hade kvar av mina 10 som jag betalat för. Det hade han inte, men det visade sig sen att det bara är en gång kvar nu, och jag kommer att vara i v 38 när vi träffas för sista omgången snacka-Lisa-genom-träningen-så-hon-inte-tänker-på-den.
Jag ger mig själv först och främst en förbluffad klapp på axeln för att jag planerat och följt tidsplanen så bra, nästan helt omedvetet dessutom. I övrigt funderar jag på hur det kommit sig att jag inte skrivit det där inlägget ännu.
Jag är lika rädd som sist
Överallt ser/läser/hör man att ingen förlossning är den andra lik. Inte så konstigt att det är så; inget barn är det andra likt heller, och nu har kroppen dessutom gjort det där jag har framför mig en gång förut. Det gick visserligen väldigt bra förra gången (du kan läsa min förlossningsberättelse här), men det betyder uppenbarligen på intet vis att jag kan basera några som helst förväntningar på det denna gång.
Min inställning är alltså som om jag gick, eller snarare tokrusade hals över huvud, mot min första förlossning. Jag är smärträdd, har alltid varit. Jag ställer in mig på det värsta som det mest troliga, för att bättre kunna hantera det om det händer. – Ja, inte det ALLRA värsta förstås, må Universum förbjuda det, men på komplikationer då, om vi säger så.
Jag minns att jag, när Simon föddes, blev förvånad över att han 1) skrek och förde ett herrans liv och 2) fick ligga på mig direkt. Jag insåg att jag varit så stark i mina förberedelser att jag förväntade mig att han inte skulle vakna till liv direkt, och att man skulle bli tvungen att bära iväg med honom för att få igång honom.
Den här gången är det annorlunda
Det är skillnad mellan första och andra graviditeten. Jodå, jag är lika skraj som sist, men inte av samma anledningar. Smärträdslan sitter i såklart, det är som det är med det, men den här gången vet jag ju hur bra det kan gå och skräcken för att det ska gå dåligt – och hur i all världens fasor jag ska kunna hantera det – känns mellan varven övermäktig.
Jag längtar så att det värker efter min andra son. Jag vet vad jag längtar efter, till skillnad från sist, och jag är så rädd att nåt ska gå snett i sista stund. Jag vet vad jag har att förlora den här gången, därför är det annorlunda.
Bara några dagar kvar
Om bara några dagar räknas graviditeten som fullgången. Jag ska jobba i 2 veckor till, sedan går jag på föräldraledighet för andra gången i mitt liv, 2 veckor före beräknat datum.
Härom dan, när jag och Björn pratade om att göra klart köksbänken och jag uttryckte stress över att hinna det, så sa Björn:
”Jo, jag förstår det, fast vi har ju ändå 2 månader kvar.”
Jag tittade på honom, insåg med ens att han varit lika upptagen på annat håll som jag och inte hunnit med i svängarna riktigt, och sa:
”Älskling. Det är bara en månad kvar. Jag slutar jobba om 2 veckor och den här helgen jobbar jag.”
Stackars Björn såg ut som om han fått en kalldusch, sen skrattade han högt:
”Ja, det har du rätt i! Så är det!”
Så är det
Det här är också en skillnad mellan första och andra graviditeten som spelar roll: jag vet att jag kommer hinna ändra inställning från skräckblandad längtan till renodlad sådan under de kommande veckorna. Kroppen och psyket, dvs hormonerna, är fantastiska på det sättet. När det väl blir dags kommer jag hjärtligt kunna säga ”Tack. Äntligen. Jag är beredd! Hit me! Nu jävlar!!” och mena det med hela mitt väsen.
Dregglisar har en begränsad livslängd, och det tänkte inte jag på när jag sydde dem. Jag tänkte att de skulle hålla fram tills Simon kan gå utan dregglisar utan att få fuktskador på bringan.
Härom dan när jag hämtade honom på föris* så sa en av pedagogerna* att det var dags att ta dit nya eftersom den sista rena nu låg i en smutspåse på hans hylla.
Jag har länge tänkt att jag vill göra ett gäng nya eftersom de gamla blivit lite sunkiga. Du vet, han dreglar ju inte bara saliv på de där lapparna; det är mat av alla slag, lera/jord/sand samt en hel del saker som kvalar in under rubriken ”övrigt”.
På kvällen letade jag fram ett par gamla urtvättade mjukisbyxor, strl XL, som jag fått av en kompis med säljargumentet ”du kanske vill sy nåt annat av dem, det är ju ganska mycket tyg”.
Resåren i midjan har jag redan använt till ett par simonleggings (länge leve återanvändningen av material), och totalt blev det 6 dregglisar + 3 st baksidor till lite finare alternativ.
Egentligen har jag inte tid med sånt här just nu. Egentligen borde jag montera korgar och trådbackssystem i tvättstugan… men ibland är man liksom för trött för det. Ibland behöver man bara får göra nåt som man faktiskt gillar.
*Föris = förskola = DAGIS.
Pedagog = förskolepedagog = DAGISFRÖKEN
De här nya orden, som är korrekt benämning, vägrar fastna. Jag försöker lära mig att använda dem, men de enda som fattar är andra småbarnsföräldrar. Resten av familjen fortsätter att säga ”dagis” och ”fröken”, eftersom det alltid har hetat så. Det är ord med stark känslomässig förankring i svenska folkets hjärtan, jag tror det kommer ta lång tid innan de faller sig naturligt. Antagligen hinner våra barn ta studenten innan dess.
Jag kan inte låta bli att noja över en begynnande fobi nu, apropå det här med sprutskräcken vi lyckats hjälpa Simon att utveckla.
Jag själv bär på spindelfobi. Det må vara den mildare sorten som INTE innebär svimningskänsla, panikattacker eller oförmåga att vistas i samma rum, men den irrationella rädslan och skräckfilmskänslan i kroppen finns där. Om jag känner mig skör kan jag absolut gråta en skvätt, och om de visar spindlar på TV så blundar jag och byter kanal. En stillasittande spindel klarar jag, men så fort den rör sig så liksom hisnas det av en sorts dov skräck som kommer så långt inifrån att jag inte ens kan peka på vad det är som är så hemskt.
Jag tänker ofta att jag verkligen verkligen vill försöka att inte föra över detta på Simon, och jag tycker att jag har skött mig ganska bra i hans närhet. Men… små barn utan språk styrs ju mycket av instinkt och intuition (i brist på bättre ord), precis som djur (efter vad jag förstått av mina hund- och kattälskande vänner), och nog kan han kanske undermedvetet ha snappat upp precis hur obehagligt jag tycker det är med kryp i största allmänhet, och framför allt då skräckfilmsmördarspindelmonster.
Fobi-träning
Jag vet inte hur jag ska göra. Björn tycker att jag borde gå på nån sorts fobiträning och få bort den, och ja, det är väl det ansvarsfulla och vuxna sättet. Men du vet, och jag hör hur det här låter, men om jag ska gå på nån sån kurs så betyder det att jag måste konfrontera fenomenet, och bara det är jobbigt.
Kan jag inte bara få fortsätta att stoppa huvudet i sanden, och hoppas på att Simon växer upp till nån sorts spindlarnas Crocodile Dundee som kan komma sättandes så fort jag behöver räddas?
Men vi ska inte gå händelserna i förväg
Hursomhelst, så fick jag några jättebra kommentarer på inlägget om Simons nyvunna spruträdsla (klicka för att läsa kommentarerna). Eftersom jag inte lyckats få till ett bra sätt att lämna kommentarer på mina inlägg ännu (jag jobbar på det), så har jag själv copy-paste:at in dem. Jag gillar framför allt (barnpsykolog-)Ninas slutkläm:
Kyla kan också göra ont, eller att äta för mycket glass fort, men det är få barn som är rädda för vinter och glass (bara som exempel).
Så vi valde mörkbruna fronter till alla skåpen, och så har jag planer på att få upp överskåp med vita fronter på sikt. Det är inte Björn helt med på, men jag tänker inte ge mig, jag vet att han kommer gilla det när det väl sitter uppe.
