Studenten

premiärtur med SL

Jag väljer studentdagen, studentdagen, att premiäråka med SL. Skitkonstigt tänkt. Men att ta bilen in till stan och sen leta parkering till pensionen alt betala en årslön i parkeringsgarage kändes på nåt vis värre.
Jag gillar inte folksamlingar, jag har blivit folkskygg. Idag när jag var på åhléns och köpte ett studentkort jag sedan glömde hemma så kom en kassörska runt och skulle hjälpa mig att ge nappen till Simon som skrek pga obytt blöja. Hon ville vara snäll, och inte tror jag hon bar på spetälska eller nåt, men hon körde objuden ner sin hand i min vagn. Kärring. Jag önskar jag hade dragit ut hennes hand ur vagnen och sagt ifrån, men jag var så chockad…! Jag hummade och sa att jag måste gå, att jag hade bråttom.

Får tänka ut en attackplan till nästa gång det händer.

Försök vara effektiv

Mina dagar kretsar runt Simon, han har ingen riktig rytm ännu och det går inte att planera några större saker eftersom man aldrig vet om han ska sova 30 min eller 4 timmar. Nu har han en period där han bara sover mer än 30 min om han ligger på mig (förutom på nätterna). Ungen behöver ju sova, så jag lägger mig lydigt och försöker vara effektiv ändå.

effektiv mamma

Blandad framgång.

Ett leende

Simons första

De hade flimrat förbi som skuggor på andra sidan dörren.
Första gången fanns Marie där som tryggt vittne, det var på Björns födelsedag.
Simon låg i mina armar vid middagsbordet, jag tittade honom i ögonen. Blå bambiögon mötte mina och ett leende började skymta. Den här gången stannade det inte halvvägs utan blommade ut i ett fullfjädrat smile. Under ett par andetag tonade världen omkring oss bort, jag såg bara honom, det fanns bara vi. En enda känsla, en av sammansmält kärlek, lycka och hisnande passion steg från magen upp i huvet, vällde från bröstet ut i hela kroppen, ut i armarna som höll i det käraste som går.
Min alldeles egna lilla skräddarsydda drog som jag inte överlever utan.

Klichéer, jag vet, men de är klichéer av en anledning för det känns precis så. Det hisnas av kärlek.
Passion intill tårar.

Pia fyllde år härom dan, vi skickade en hälsning till henne. Det blev många bilder innan vi fick ett halvhjärtat leende av honom.

grattisleende

Det första vi fått på bild.

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

”Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

”Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

”Vad är det?” frågar han.

”Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.

Mössa på posten

En av gårdagens utflykter gick till brevlådan. Jag kallar det utflykt eftersom det är kanske 40 m dit och jag bar på en synnerligen högljudd unge. Han var väl övertröttad, han hade ju varit vaken i säkert en hel timme.

mössa på posten

Morbror Mats vet inte om vi bestämt oss för namnet Simon än eller inte.

Anyway, han fick en glad hälsning med foto på den stolte mottagaren.

nya mössan

(Föräldra)mammagrupp 1

mammagruppDet var i fredags som det efterlängtade första mötet med min tilldelade mammagrupp ägde rum. Kl 11 skulle det börja, och jag stövlade in där med tröjan på trekvarten kl 10:56 med flera minuter till godo, vilka spenderades med att sitta i väntrummet tillsammans med övriga deltagare och blygt tjuvkika på varandra.

Vi var 11 vuxna och 10 ungar; ojämnt antal eftersom en pojke helt lyxigt hade båda sina föräldrar med sig. Egentligen heter det väl föräldragrupp, men mammorna står ju för 99%, minst, av närvaron i de här grupperna när barnen är så pass små. Pappan, som måsta ha känt sig lite malplacerad, trippade ut när alla precis hade satt sig och frågade barnsköterskan om det var ok att han var med, vilket det självklart var.

Vi fick sätta oss i en ring på kuddar på golvet, och Simons barnsköterska Susanne slog sig ner bredvid sin kollega Glömt-Namn och skickade runt en papper där vi fick skriva namn och nummer. Alla satt och svettades medan båda barnsköterskorna satt med dubbla tröjor och tyckte det var kallt; ”det är för att ni ammar” hette det.

De flesta lade sina bebbar på rygg framför sig på mattan, och hör och häpna, inte en enda unge skrek eller grät, eller ens gnällde. Rummet fylldes av den avvaktande tystnaden som alltid blir när en fråga ställts och ingen törs ta första ordet, i stället hördes bara suckandet, sparkandet, hickandet, stånkandet och flåsandet av 9 bebisar som tar in nya intryck. 9 bebisar, eftersom den tionde, Simon, redan somnat.

Gruppkonstruktion

Som alltid med nya grupper började den här snart ta form; där fanns:

  • hon som snackar och tar över. Du vet hon som hjärtligt men självcentrerat börjar alla meningar med ”jag”,
  • hon som taktfast kompar jag-tjejen med ”eller hur” hela tiden,
  • hon som inte säger nåt alls, du vet,
  • hippietjejen,
  • glasögontjejen, hon som faktiskt vet saker,
  • och så några till som liksom bildar limmet i gruppen.

Jag är en limtjej, det är i alla fall min egen uppfattning. Limtjej, alternativt tjejen som folk inte blir helt kloka på.

Gruppdynamik

Susanne är som sagt jättebra på att väga och mäta bebisar, men att leda/coacha en grupp är inte hennes grej. Långsamt och försiktigt, utom i jag-tjejens fall, kröp det fram lite info från spridda håll och det var inte förrän mötet var slut som vi faktiskt kom igång att prata med varandra.

Pojken bredvid Simon var en vecka yngre och jag upphör inte att fascineras över bebisars lika beteende, och i det här fallet, deras lika ansiktsuttryck. Simon har 2 standarduttryck som han växlar mellan när han inte tror att världen rasar; skeptisk och kränkt. Ibland ser vi förvåning, och leenden har börjat dyka upp som hägringar i öknen, men standard är ändå dessa 2 och lilla Leon låg och stirrade skeptiskt på mig, eller snarare mot mig, halva tiden. Övrig tid ammade han, liksom 6 av de andra barnen.

Simon? Nä han sov, vaknade till bara för att få tillbaka nappen och jobba på blöjan men det gick fort.

Annars pratades det lite om amningshjärna, snuddades vi förlossning och några frågor ställdes. Jag försökte få svar på min fundering om det verkligen kan stämma att ALLA barn föds med blå ögon, alltså även de allra mörkaste i Afrikas byar, varpå Susanne erkände att hon föga förvånande inte visste.

Jag la märke till hur typiskt alla utom hippietjejen klädde sina barn i pojk- eller flickkläder. Även jag. I mitt fall handlar det om bristande energi eftersom folk gärna ger bort genus”korrekta” plagg, och jag råkar vara förtjust i blått, så kanske var det samma sak för alla andra. Som nybliven förstagångsförälder behöver man väl ofta inte köpa särskilt mycket själv. Särskilt inte storlek 62/68.

Jante

Jag och Leons mor pratade förlossning med varandra när mötet var slut. Hon berättade om sin som något som inte får henne att överväga fler ungar — åtminstone inte nu. Jag bestämde mig för att vara ärlig, även om det tog emot lite att berätta att min upplevelse var den motsatta — även om inte jag heller skulle uppskatta att bli gravid igen så nära inpå — när hon precis sagt att hennes var så jobbig. Jag skämtade och sa att alla förlossningar är olika; jag kanske började med den lättaste.

Vidare så sov lilla Leon inte mer är max 30 min i taget på dagarna, och vi tittade på Simon som tappat nappen igen och dreglade i sömnen när hon sa det. Men han sov nästan 3 timmar i taget om natten, och då upplyste jag om Simons nätter som numera är betydligt längre än förut. Jag tillade att vi är medvetna om att vi har tur — för det känns nästan som att man vill ursäkta sig för att allt går så förhållandevis smärtfritt. Inte för att hon på något vis triggade det utan för att man förväntas ha det svårt. Det är jantelagen som talar, förstås. Tänk att den ska vara så djupt rotad i oss.

Nästa möte är på fredag, då ska vi få lära oss babymassage och det ser jag verkligen fram emot.

Män bondar kring bajsblöjor

Vi lämnade in bilen i förmiddags hos bilförsäljaren där vi köpte den, för att de skulle byta dragkrok för att göra en lång historia kort.
Vi kom dit 10:30, Björn sprang in med nyckeln och var borta en kvart. När han kom ut sa han
”Vi skulle tydligen ha varit här mellan 7 och 9. Men ja… de sa de skulle lösa det. Jag sa att vi har en liten unge hemma, då sa han ’ojdå, ja, själv blev jag försenad i morse på grund av en bajsblöja’. Haha, män bondar kring bajsblöjor.”

Bruten rutin

JAG KAN FAN INTE SOVA!!

morgonstök

Inte när träningen inför JSM i ryggsim pågår i sängen intill.