Merinoullstest del 2

lanacare merinoull presentDet här inlägget handlar om resten av produkterna i merinoull jag fick från LanaCare i våras. De har inte bett mig skriva det, jag får inget extra för det så jag är lite osäker på om det ska märkas som sponsrat eller inte. Jag skriver om dem eftersom det sponsrade inlägget i våras rubricerades som ”del 1″… jag kan ju inte INTE följa upp det.

Vi börjar med tossorna.

De snöras ovanför foten vilket gör att de sitter kvar och inte sparkas av hela tiden. Han ser ut som en smurf med dem på. De är varma och goa, så han har dem på sig varje gång vi tar vagnen för att hämta eller lämna Simon på förskolan. De har redan börjat noppa sig, men jag läste nånstans att när det gäller ull så har det med att göra att fibrerna är olika långa och att om man tar bort nopporna så kommer de inte tillbaka i samma utsträckning. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror inte att nopporna påverkar funktionen här.

lana-care-tossor

Simons fantastiska gröna tröja

Älskar den. Det är en omlottröja som knyts i sidorna, klassisk design du vet, och det är inte helt praktiskt när man ska göra det samtidigt som man måste jaga föremålet för uppmärksamheten genom hela huset, men när den väl är på så är den både fin och varm. På förskolan kommenterade personalen den när han hade den på sig första gången för några veckor sedan, och tyckte den var jättebra.

lanacare-ulltroja
Det var omöjligt att få honom att posera; han är aldrig stilla, eller så står han 3 mm från kameran, sätter ett dregligt pekfinger på linsen och talar hjälpsamt om att den är ”där”.

Amningsbehören…

…eller vad man nu ska kalla dem gemensamt.

Återanvändningsbara amningspads; varma i kallt väder, luddiga på insidan. Jag hade bekymmer med dem, eftersom jag använde dem precis i början och det ska man nog inte göra om man är känslig. Jag hade fruktansvärt ont under första 2 veckorna som amningen skulle komma igång, och med ludd som torkat fast på bröstvårtan gjorde det hallucinerande ont att ta av dem för att amma. Nu går det bättre, de fastnar inte på samma sätt (även om de fortfarande luddar en del). Jag har tvättat dem, jag fuskade och körde dem i maskin på ullprogram vilket med tanke på storleken nog var onödigt. Det hade gått fortare att tvätta dem för hand. Men de höll, även om jag fick rätta till formen igen när de var blöta.

brostkram

Kräm för sargade bröstvårtor; jag rekommenderar den rentav. Jag hade en liten tub Purelan hemma redan, du vet den som man brukar tipsas om, så jag använde den på ena bröstet och LanaCares kräm på andra för att jämföra. Efter 2 dagar gick jag över till LanaCares kräm på båda. Varför? Därför att Purelan kräver att man masserar in den i huden, den kräver lite arbete. Min hud var så galet öm att det blev tveksam om det var värt massagen som krävdes för att applicera Purelan, när LanaCares kräm var så lätt att smörja på. Dessutom så kändes det så mycket bättre med den, möjligen för att man slapp eftersmärtorna av insmörjningsprocessen men hey, det är resultatet som räknas. Båda krämerna består av lanolin (purelan 100%), men LanaCares innehåller även ”caprylic/caprice triglyceride” så jag gissar att det är därför den är mjukare. Jag vet inte vad det är, men ”only organic and safe ingredients are being used in the production”.

SaveSave

Snökaoset vid årets första snö

”Vi måste sopa trappan innan det blir farligt att gå där”, sa Björn imorse när han gick upp.

Det har snöat i 2-3 dagar nu och vår trätrappa ner mot gångvägen har låga steg. Det behövs inte så mycket snö innan stegen försvinner och det blir backe av dem. Sen när snön smälter blir det blankis och livsfarligt att gå där.

Igår lämnade jag Simon på föris med vagnen, vi tog bussen dit men jag fick gå hem och det var tamejfan 45 graders uppförsbacke hela vägen. Vagnen bara spårade i snön och jag fick skjuta den halvt på tvären för att den inte skulle dra i diket/in i buskarna/ut i gatan/åt helvete – ingen vet varför, framhjulen hade inte låst sig, och jag var både svettig och astmatisk när jag äntligen kunde häva mig själv, Tvåan och vagnen uppför trätrappan hemma.

off-pist-med-barnvagnen

Vi tog bilen när vi hämtade honom på eftermiddagen.

När jag satt och åt frulle med Simon imorse kom ett meddelande från Björn:

hellre-an-vagnen

Då hade jag fortfarande inte förstått hur mycket snö som faktiskt kommit. Den insikten trängde sig på när beslutet att ta bilen var fattat, alla var påklädda, Tvåan väntade inne medan jag skulle bära Simon till bilen. Jag har bra vinterstövlar, men de bara försvann i snön.

vagen-till-bilen

Simon älskar att vara ute. Han älskar regn, vattenpölar, vatten i alla former faktiskt, sand, lera, jord, gräs, lövhögar, skogen, snö – allt. Men när jag ställde honom vid bilen i snö upp till midjan, och han valde att falla raklång framåt som första åtgärd, då var det tydligen inte lika kul. Jag flyttade honom till snett framför bilen och där stod han, utan minsta ansats att gå sin väg, och småklagade medan jag sopade bilen. Det tog 15 min att få fram den och installera bägge barnen.

forsta-snon-2016

Vi var på föris 50 min senare än vanligt, men vad gör det. Jag vet inte hur många gånger jag talade om för Simon att det var tur att vi inte hade någon tid att passa.

Väl hemma igen ringde jag Björn eftersom jag inte hittade snöskoveln, varpå han passade på att tala om att jag i alla fall inte behövde sopa trappan, för det hade han gjort innan han gick på morgonen.

”Jaha, gjorde du? Äm… det syns inte”, sa jag och skickade en bild på sagda trapp.

jag-sopade-trappan-i-morse

Sedan skottades det snö till förbannelse i 20 min innan jag tyckte att det fick räcka; det slutade ju inte snöa så efter ett tag börjar man undra om det tjänar nånting till att göra mer än absolut nödvändigt.

skotta-sno-i-november

Och sen hände detta (det är alltså foton på vår paviljong vi satte upp i somras, tagna inifrån köket):

paviljongtak-pa-vintern

Om någon ställer sig frågande till hur illa det är ställt med vår kära paviljong, så kan jag meddela att själva tygtaket är helt förstört – uppenbarligen – och att stommen är böjd i skarvarna. Frågan är om det går att räta ut eller inte. Tygtaket är inte så farligt, det skaffar vi nytt till våren. Det är värre om stommen är förstörd också, men den går förstås också att ersätta så det är inget att haka upp sig på.

Jag avslutar vinterns första snöinlägg med Simon i sin nya (”nya”) vinteroverall som jag köpt på Tradera. Storlek 92.

daligt-kop-pa-tradera

Den är så pass för stor att jag har svårt att vara upprörd över vilket skick den är i, men säljaren ska få ett dåligt omdöme för skicket är under all kritik. Det är alltså hål i fodret vid bensluten, sömmarna över knäna är lagade för hand, fothällor saknas helt och reflexerna är fläckiga av slitage.

Men men, gör om gör rätt. Storlek 86 siktar vi på, och med tanke på vädret blir vi kanske tvungna att köpa en ny.

Allt som inte går att maskintvätta, maskintvättar vi ändå

När Simon var ny fick vi massor med kläder av Johanna och Markus som Embla vuxit ur. Det var helt sanslöst 🙂 Vad bra det är att inte vara helt först i kompiskretsen att få barn alltså, och inte sist heller så vi kan forsla vidare till andra senare när Tvåan vuxit ur allt.

klader-fran-kompisar

Johanna hade märkt upp det som hon sa att det ”här vill vi gärna ha tillbaka sen, om det överlever”. Bland dessa utvalda prylar och plagg fanns 2 st tygböcker för de allra minsta, pedagogiska och mjuka saker som man kan öva igenkänning på.

Som de flesta ungar gillar Simon böcker, och de här 2 råkade Björn köra i tvättmaskinen efter att Simon gått loss extra hårt på dem.

maskintvattade-tygbocker

Det blev inte så bra.

Nu har jag fått de nya som jag beställde från Barnbokhandeln*, de hade dessutom rea så jag passade på att välja 2 st till utöver dem vi redan förstört och vill ersätta.

tygbocker-giftfria-farger

 

*ej sponsrat

Att få snurr på vardagen som tvåbarnsförälder

Ibland känns det som att det är jag som sätter upp reglerna här hemma och Björn som rättar sig efter dem. Inte så att jag inte lyssnar om han tycker saker, för det gör jag, det är bara det att det mest är jag som tycker saker. När han var föräldraledig tyckte han mycket mer, jag antar att det ingår i arbetsuppgifterna som hemmaförälder att stirra sig blind på saker och ha starka åsikter om dem.

Anyway… Jag vill inte bråka med honom, men du vet när man är hemma hela dagarna och inte sover bra (alls) på nätterna och man liksom siktar på när ens partner ska komma hem och man kan slappna av lite grann, och så liksom… ja, så liksom får man inte det.

Första spontana tanken när det inte blir som jag tänkt är att sura och säga precis vad jag tycker om saker och ting. Nu vet jag att mina första intryck nu för tiden inte är att lita på, så jag tjurar i tysthet ett tag och attackerar sedan från ett lite mer diplomatiskt håll:

”Älskling, vi behöver prata ihop oss lite. Vad har du för förväntningar på din tid hemma på kvällen efter jobbet?”

Kan man vara luddigare? Jag fick utveckla genom att svara på min egen fråga:

”Mina förväntningar, till exempel, är att när du kommer hem så är vi tillsammans alla fyra tills Simon går och lägger sig. Om vi inte är överens där, så måste vi komma överens om nåt annat för annars kommer jag bli besviken och sur varenda kväll i onödan.”

Björn, totalt avväpnad, höll med. Vad ska han annars göra? Han sa att han inte har landat i att vara tvåbarnsförälder och att det per konsekvens innebär att vi har 2 barn hemma nu, och att han inte fått in rutin på det. Det förstår jag för det har inte jag heller. Det är svårare än man tror. Inte så att man glömmer att ett av barnen finns, utan snarare att vi inte lärt oss än vad det innebär i praktiken att de är två.

Härom kvällen, alltså, lärde vi oss till exempel att en av sakerna som detta innebär är att man inte kan avlägsna sig utan att säga till. Även om det är för att betala en försenad räkning. Uppenbart, kan tyckas, men när man väl står där är det inte så enkelt.

Hur klär man på småbarn på hösten?

Jag skulle klä på Simon, som vanligt, efter frukost för att åka till föris.

Han har underställ (även känt som ”lager 1”) underst, och eftersom det är i merinoull och inte tål normal tvätt så tar man inte på honom det innan han äter och alltså måste vi börja med att byta om från pyjamas.

Sedan ska han ha fleeceunderställ utanpå understället. Sen är det ullsockar, gärna dubbla. Sen är det en merinoullkofta. Sen är det skalbyxor, tjockare dregglis, och sen ska stickade tumvantar på innan händerna bänds in i de lätt fodrade vattentäta vantarna. Sen är det fodrade stövlar, och sen är det skaljackan. Och så mössan. Och nu såhär i vått väder behöver man ibland galonkläder utanpå allt.

Ungen ser ut som en michelingubbe med nedsatt rörlighet i lederna, och jag är helt slut. Det tog dessutom bra mycket mer än 5 minuter.

Det slog mig då att förskolepersonalen gör detta på rätt många ungar, flera gånger om dagen; det MÅSTE finnas ett snabbare sätt än mitt.

Hur. Gör. De?

Jag menar, det är ju inte som att de kan ta sin tillflykt till Babblarna på datorn för att undvika spaghettiålandet eller hjulande bläckfiskfenomenet.

”Det är ju inte möjligt att ni lägger 15 minuter på att klä på en unge, liksom. Det skulle aldrig gå. Hör gör ni? Har alla andra barn såhär mycket kläder på sig?” frågade jag personalen när jag lämnade Simon strax därpå.

”Jaa… alltså det går ju fortare än så. Alla har lika mycket kläder så vi är ju lite vana, det brukar alltid ta längre tid med mamma och pappa”, skrattade hon utan att avslöja den minsta yrkeshemlighet för mig.

Nu är jag inne på att jag ska be att få gå på praktik hos dem. Eller liksom bara sitta med och studera när de ska slussa ut 10 barn på gården utan att nåt av dem hinner somna under tiden.

smabarn-vinterkladsel
Idag snöar det dessutom. Simon sätter fötterna i snöslask för första gången, och gillar det såklart. Det blir nog en skidåkare av honom också, så småningom.

 

Vem behöver preventivmedel…

…när man har barn som insisterar på att hålla otakt i dygnsrytmen?

Inspirerad av det här blogginlägget har jag nedtecknat nattens program för allmän beskådan:

Kl HELA DAGEN fram till 22:15

Bebis: sover.

Mamma: sover inte.

Kl 22:15

Bebis: vaknar.

Mamma: påbörjar kvällsrutinen.

Bebis: protesterar mot att fräschas upp och få pyjamas. Vem vill inte gå och lägga sig med dagens käk i byxan och spya bakom örat efter att ha sovit hårt en hel dag?

Kl 22:45-00:30

Bebis låter sig extremistlångsamt övertalas att sova – men bara om det sker på mamma, och bara om hon klappar bebis på ryggen och gungar samtidigt.

Kl 01:48-04:09

  • Träna grimaser: standard o, russinface, jag-kan-inte-ha-kommit-rätt, jag-sitter-på-Universums-samlade-visdom, jag-tror-DU-behöver-hjälp och fuck-off för att nämna några.
  • Låta som en pipleksak för hundar.
  • Skuggfäktas.
  • Amma och svälja luft och sätta i halsen.
  • Konsten att hålla inne en rap trots ryggdunk.
  • Torrsim med fokus på benspark.
  • Konsten att stirra omkull en lampa – mer träning kommer krävas.
  • Stirra mamma i ögonen.
  • Fisa.

random-play

Kl 07:15

Amning följt av 20 min stånk, stön och ryggsimträning utgör uppvärmningen för dagens intensiva sovpass.

Det mysigaste som finns

Det gick jättebra i morse, Tvåan sov och Simon och jag tog oss igenom morgonen som vi brukar göra. När det var dags att gå och Simon var påklädd gick jag upp och hämtade Tvåan, stoppade honom direkt i åkpåsen och babyskyddet och så gick vi till bilen alla 3. Bebisen vaknade inte ens. Det enda som var bökigt var att bära babyskydd, väska (med extrakläder till föris) och Simon samtidigt den korta biten från bilen till grinden, typ 5 meter. Jag bar Simon eftersom jag alltid brukar göra det och eftersom jag inte litar på att han inte blir distraherad och börjar gå åt helt fel håll.

Nu är huset tyst och lugnt. Klockan är inte ens 10 än och jag har hela dagen framför mig, så jag ligger i soffan och gottar mig i min alldeles egna lilla bebisbubbla. Äntligen. Det finns ingen annan som behöver mig just precis nu, jag måste inte planera middag, tvätta, sy gardiner eller simonmössa riktigt än. Jag ligger i soffhörnet med min lilla på dagen 2 veckor gamla son på bröstet och datorn i knät. Hans huvud vilar i höjd med halsgropen och bebisdoften, du vet den där som brukar få det att rycka i äggstockarna på så många kvinnor, hänger runt huvudet på mig och det känns som att tiden står stilla. Det finns bara vi i hela världen.

Det enda som fattas i den idylliska bilden är en kopp te.

Och ett blöjbyte, märker jag nu.

Småbarnsvardagen närmar sig

Idag är Björn sista pappadag; Tvåan föddes ju på fredagen så Björn jobbar imorgon. Jag tyckte han kunde ta en klämdag där, men det verkar inte som att det är aktuellt i konsultvärlden.

Under dessa 2 veckor har vi Björn påbörjat monteringen av köksbänken vi ska ha längst bak i köket. Det är tydligen lite pilligt men det går framåt och han är inte supertaggad på att återgå till jobbet riktigt än.

babyseat

Det känns lite nervöst att ha pojkarna själv hela dagen imorgon… Vilket är jättekonstigt, eftersom Simon är på förskolan 9-15 och Tvåan sover ca 18 timmar per dygn. Plus att det är MINA pojkar. Men det känns lite vingligt inför utsikten att styra upp en småbarnsvardag som funkar för oss alla 3 på egen hand.

Egentligen borde det vara en axelryckning för mig med tanke på alla mina aupair-år, men nu är det mina egna ungar, jag är relativt nyförlöst och jag har ingen – alltså NOLL – känslobuffert för motgångar.

Det kommer med största sannolikhet gå superbra ändå. Det gäller bara att inte ta nånting för givet.