Hur det går med vår amning?

Under mitt inlägg om vår havererande (ja, presens) amning fick jag tips från Cecilia och Nina om att det skulle kunna röra sig om kort tungband, och du vet ju hur det blir när man är desperat efter svar och lösningar på akuta problem, eller hur? Jag googlade, gick med i facebookgruppen, kollade bilder och läste om folks olika berättelser. Allt verkade stämma in på oss – eller i alla fall mer än hälften. Jag var övertygad om att min pojke har för kort tungband.

Jag skulle ju ringa amningsmottagningen för att få hjälp på den vägen, men de har högt tryck och lång väntetid sa de på telefonsvararen så jag ringde min husläkare istället.

Min husläkare har känt mig sedan jag var 12 år gammal. Hon är allergispecialist, så det är därför (jag är ju allergisk mot sånt som är gott och/eller gulligt). Hon beordrade mig att ringa en gammal kollega till henne på Alva Barnklinik, men det visade sig att han inte var tillgänglig så jag fick en tid i fredags hos hans kollega.

Kollegan i fråga, en något auktoritär herre, konstaterade att vår pojke definitivt inte har kort tungband. Jag frågade om det kunde vara svamp då, med tanke på att pojken fram till helt nyligen haft en rejäl mjölktunga. Han rådde mig att kontakta amningsmottagningen, och skrev ut svampmedicin till pojken och mig. Sen försökte han vara hjälpsam med att säga att det inte finns någon forskning som säger att amning är bättre än ersättning för barnet… vilket jag inte tror på. Amning är bättre av många anledningar, och jag säger det utan värdering. Det är upp till var och en att välja själv, och jag vill verkligen. För mig är amningen jätteviktig. Kan jag göra ens det minsta lilla för att minska risken att han ärver mina allergier så kommer jag att kämpa för det. Men om barnläkaren säger en sådan sak till mig, så kanske han inte kan se hur det ska kunna gå att lösa?

Jag kände mig ganska nedslagen efter det besöket, jag hade hoppats så intensivt på att ha hittat problemet så att vi kan börja göra något åt det. Jag ringde min läkare och berättade, och hon gav mig en tid hos henne på måndag – dvs igår.

Efter att ha uppdaterat henne om läget bad hon att få se mina bröst, så jag lyfte upp tröjan och flashade.

Hon tittade på mig, och så gjorde hon en Min. Hon såg ut som om jag just klämt en citronklyfta i ögat på henne när hon sa:.

”Det där gillar jag inte. Lisa, det där ser inte bra ut.” Sen fick jag gå tillbaka ut i väntrummet medan hon ringde några hemliga samtal, och när jag kom tillbaka in sa hon såhär:

”Lisa nu gör vi såhär att du får antibiotika mot streptokocker och en kräm mot svamp, utifall att vi har fel vilket jag hoppas att vi har. Hämta ut medicinen nu direkt när du åker hem, och börja inte amma igen förrän om 2 dagar, då borde det kännas lite bättre.”

Hon gjorde en paus, tittade på mig igen och sa att Lisa, vi löser det här.

Jag hoppas verkligen att vi löser det, för jag har inte så mycket driv kvar. Jag är rädd att mjölken ska sina när jag bara pumpar, men hur jag ska palla att amma igen imorgon vete fan.

 

När middagsvilan uteblir

På förskolan inträffar middagsvilan mellan 12 och 14. Vid 13:45 igår ringde de mig:

”Hej Lisa, Det är Monika på förskolan. Jag tänkte bara meddela att din lilla son här är pigg som en lärka så han har inte sovit. Han studsade runt som en studsboll därinne. Lena tog över efter en halvtimme men han ville inte sova, helt enkelt.”

”Gjorde han? Och jag som fick väcka honom imorse.”

”Ja, jag tänkte att du ville veta det. Du får väl avgöra om du vill hämta honom tidigare så att han får sova hemma, eller om ni vill ha en jättetrött liten pojke som kanske inte är på så bra humör ikväll.”

Det här har hänt en gång tidigare, och den gången hämtade jag honom för att sova middag hemma. Han lekte i sin säng i en dryg timme innan han somnade – jag fick äran att följa detta via babymonitorn – och sen fick jag väcka honom för att han inte skulle sova för länge. Den kvällen blev ganska odräglig.

Jag brukar hämta Simon vid 15 eller strax därefter, så jag sa att jag kommer med vagnen i vanlig tid så får han vila i den om han vill.

Det gjorde han också. Jag spände fast honom i selen, sänkte ryggstödet till fullt liggläge, fällde upp suffletten och gav honom en napp. Det tog 30 sekunders hummande innan det blev tvärtyst.

Det tar 20 min att gå hem, men jag stannade och handlade mat på vägen. Jag försökte väcka honom när vi kom ut från affären men det gick inte.

Under sista biten hem började jag undra om detta var nåt jag skulle få ångra djupt. Alltså det gör väl ingenting om Simon är uppe en timme längre än han brukar på kvällen, men det är ju vägen dit som man oroar sig för.

Jag parkerade vagnen vid köksdörren som vanligt, båda barnen tvärsov. Jag gick runt huset och låste upp, och när jag öppnade köksdörren hade Simon vaknat. Han log sitt soliga och tillgivna leende, tittade på mig och pekade på nåt han inte själv såg:

”Ta ahänä. Jåmi äni.”

”Ja”, sa jag. Det är alltid bäst att hålla med.

Kvällen blev lugn, stillsam, kramig och klängig men inte alls jobbig. Jag är fortfarande helt förbluffad.

Det gör så ont att jag svettas

Tänk dig en blödande och varig fingertopp. Tänk dig infektionen som gör så ont att man vill skruva av sig armen. Tänk dig att köra in den fingertoppen i en pennvässare. Och vrida runt.

Den smärtan. I brösten. Under varje amning. Vi har haft amningsproblem ett tag nu, någonting är uppenbarligen inte som det ska eftersom det till slut provocerade fram ångest hos mig inför amningen och jag dessutom fick sår.

Vi löste det tillfälligt genom att jag pumpade ut mjölken och gav honom på flaska, så att huden skulle få en chans att läka. Det gick bra, men smärtan försvinner inte och det känns som om ungen gnager i sig mjölk istället för att suga.

Jag ringde BVC, som rabblade tips på lösningar jag redan testat (amningshjälpen.se, olika ställningar, tag, pill med bebisläppar, amningsnappar, you name it) innan jag fick en tid dagen därpå, dvs igår.

Jag kan ju inte tro det är mig det är fel på, så vi undersökte pojken. På BVC kunde de inte hjälpa mig, läkaren tyckte inte han har kort tungband eller svamp, så jag råddes att vända mig till amningsmottagningen. De har öppet imorn, så jag ska ringa då och hoppas på en tid inom överskådlig framtid, dvs samma dag, eller möjligen igår.

Jag tror vår son har tänder egentligen. Han fäller in dem när de inte används, som en skräckfilmshaj… eller Toothless, i den där drakfilmen du vet.

Det är för övrigt INTE så jag planerar att lägga fram mitt case för personalen på amningsmottagningen.

amningsproblem
Käkarna är förbluffande lika. Jag bara säger det.

Och simon bet mig i örat igår. Han försökte äta upp mitt örhänge, så nu har jag en inflammerad örsnibb.

Ingen sa att det skulle vara såhär att ha barn… Jag får väl börja använda skuddsutrustning, som när man tränar polishundattacker. Jag tänker hockeyskydd. Och skidhjälm. Och kanske flaskmatning med tång och eldsäkra handskar.

 

Morgontimmarna: mamma dreggelsover i tvåminutersstötar

Solen bränner på huvudet, och den dallrande hettan gör det svårt att se ingången. Mina nakna fötter tar ojämna steg över den torra och spruckna jorden, de värker av värmen och den långa vägen. 

”Eh! Eh! Äääää…”

Jag närmar mig ruinen. Värmedansande minnen av andra byggnader bakom den, och blommor…

”Eh! Gääää-ää-äh! Äh! ÄÄH!!”

Det luktar hö, och bränt. Det har brunnit här. Hettan under fötterna bränner nästan hål i dem. Jag springer sista biten mot dörren…

”NGÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!”

Mörkt. Det är mörkt. Och inte särskilt varmt. Barnet skriker lite högre; kanske hörs det dåligt här? Jag ligger i min säng, det är uppenbarligen fortfarande natt. Jag gör en ansats att vända på mig för att ta barnet vid hornen men det händer ingenting, sömnen pressar mig mot sängen med hela sin tyngd. I mitt huvud trängs bilder av ökenlandskap och hägrande ruiner med vetskapen om lampan som måste tändas.

När jag lyckas häva mig upp till handlingskapabel nivå kastar jag ett öga på klockan; 04:21. Segerviss konstaterar jag att vi sovit i – trumvirvel… – tre och en halv timme!

Ja, tre och en halv timme i sträck är länge, det brukar bli två och en halv. Men jag är glad, vet du, för jag har en kompis med tvillingar som fick ihop till två timmar per natt under en tid. Lycka och tacksamhet är däremot inte vad som får hjärtat att hoppa över ett slag när den ljusa öknen bleknar och ersätts av någon som anser att natten säkert måste vara över kl 05 och att det är bäst att ha frukosten avklarad då så att man är redo att ta sig an dagens utmaningar – vilka för övrigt brukar bestå av att hålla sig vaken två timmar i sträck.

Men det är klart, det är bara nu. Om inte särskilt lång tid kommer han att rätta in sig i rytmen, och då kommer en del av mig sakna de där mysiga tysta morgontimmarna av (bitvis) stillsam skuggfäktning, förvånat lampstirrande, nappletande utan händer och vila på mammas bröst medan mamma dreggelsover i tvåminutersstötar.

Ensam med barnen: au pair-veteranens tips

Jag är en missunnsam kvinna ibland, vill jag medge.

Igår kväll var Björn på ”kunsultmöte” enligt vår gemensamma kalender, och kom hem efter att Simon gått till sängs.

Jag var ensam med barnen, vilket inte är ett problem i sig. Det blir bara jobbigt när man upplever akut behov av att vara på 2 ställen samtidigt, misslyckas med den manövern och måste lyssna till än den enes än den andres undergångsskrik.

Nu skrek de inte hela tiden, det gör de sällan, men under den där kritiska timmen mellan 18 och 19 så tog jag min tillflykt till min gamla aupair-repertoar:

  1. sätt ungarna i badet
  2. tumma på reglerna

Sagt och gjort. Simon badade medan Tvåan låg och luftade på skötbordet bredvid. Simon tyckte synd om honom som inte fick bada, så han försökte föra över vatten till skötbordet via alla tillgängliga medel; hink, bunke, trasa, och här ser vi sista försöket med hjälp av badleksaker.

img

Simon fick titta på Babblarna medan han drack sin välling och jag ammade, och sedan avklarades läggningen till Tvåans vredesförtvivlade köksvrålskomp. Men det gick bra.

Det hade bara gått så mycket bättre om Björn hade varit hemma.

Exklusiv förhandsvisning av trotsåldern

Simon har alltid gillat mat, han har liksom aldrig riktigt brytt sig så mycket. Jag är medveten om att vi är bortskämda med det. Nu har han börjat rata saker som han förr tyckte om, till exempel så vägrar han potatis, och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det – alltså det är inte bara potatisen såklart, och dessutom varierar det väldigt.

När jag var liten åt jag inte mycket. Jag ogillade det mesta och fasade för kvällar vi var bortbjudna på middag. Konsistensen var en viktig faktor, och jag minns livligt hur äckligt det var att behöva äta upp det man fått på tallriken när man inte tyckte om det. Jag led, och vägrade äta.

När Simon vägrar äta har jag supersvårt att försöka driva honom till det. Alltså han är 1,5 år, jag betvivlar starkt att han har nån form av konsekvenstänk.

Jag KAN säga till honom att ”potatis först, sen majs” när han redan fått massa majs och ratat potatisen. Det funkar i 2 tuggor, sen gapar han entusiastiskt (litar inte på honom om han ska hålla skeden själv under såna diskussioner), spottar ut allt och sorterar ut majsen (om där fanns nån på skeden).

Jag kan inte säga till honom att om han inte äter så får han inget annat sen. Om han inte äter så får han gå hungrig. Eller det är klart att jag kan säga det till honom, men jag tror inte han förstår och konsekvensen blir att vi får en gnällig pojke som går och lägger sig hungrig – för även om han inte är speciellt hungrig när vi sitter vid bordet, så blir han det garanterat senare.

Han är 1,5 år. Han förstår naturligtvis inte sitt eget bästa, han förstår i bästa fall här och nu, och möjligen 5 sekunder framåt. Tycker han inte om maten har jag inga problem att falla tillbaka på en barnmatburk för att han ska äta, eftersom jag vill att han ska sova gott.

Men han kommer snart att bli 2 år, och sen 2,5 år… då får vårt mönster andra konsekvenser tänker jag. Då vet han att han får annat om han bara vill och jag är rädd att det ska bli massa fejkhistorier av det här bara för att han ska se hur långt han kan driva oss.

Det jag funderar på är om vi lägger grunden för ordentliga konflikter längre fram om vi går med honom i hans matvägran nu? Eller ska vi bara sluta tänka så mycket och istället bara köra på…? Det kan ju hända att det är en fas, och att det ger sig.

När allt kommer omkring kan man tänka såhär: han serveras mat, ätlig sådan, varje kväll. Är han tillräckligt hungrig så kommer han att äta, inga barn svälter frivilligt så det kommer inte gå någon nöd på honom.

Det kommer kanske däremot gå nöd på vår nattsömn.

Nu har jag och Björn rådgjort med min mor i frågan, och kommit fram till att Simon har bara att rätta in sig i ledet. Vi äter middagen som står på bordet kl 17:30, han får välling kl 19 innan han går och lägger sig. Vi kan inte tvinga honom att äta, men han får inget annat bara för att andan faller på.

Jag har inga problem med att hålla mig till sånt som vi bestämt. Det svåra är att ta beslutet. Det känns som om vi uppfinner hjulet på nytt, liksom. Det borde finnas nåt facit nånstans.

Mamma tipsade om att läsa böcker om utvecklingspsykologi. Jag har inte ro till att läsa, men kanske finns det poddar…?

Sagoburen

Vi köpte en lekhage till Simon förra året. Tanken då var att vi skulle ha nåt ställe där vi kunde sätta honom när vi var tvungna att hjälpas åt med nåt och inte kunde ha koll på honom samtidigt.

Den här lekhagen har mest fungerat som grind mot baksidan i somras, och som skrikbur vid något enstaka försök att ha honom däri. Det var inte hans grej helt enkelt.

Vi sadlade om, och tänkte ut att vi skulle ha Tvåan i hagen istället för att skydda honom mot Simons framfart när man är tvungen att göra något på annat håll – typ laga mat – och inte kan passa hela tiden. Första gången vi la Tvåan i hagen fick Simon ett totalt sammanbrott och skrek sig hes över att inte kunna komma åt att kramas och pussas på sin lillebror, som ju låg på golvet och alltså på Simons territorium.

Vi har inte gjort så mer, eftersom målet inte är att någon ska dra på sig men för livet (jag tänker mest på Björn då som tyckte det var asjobbigt att dra bort Simon från lillebrors hage).

Men så härom dan låg han där igen, Tvåan, när Simon kom hem. Simon knallade runt hagen och pekade och pratade, och verkade vilja säga ”mamma han ligger där, vi måste öppna, han är helt själv”.

Sedan dess är hagen Simons favoritplats. Där stänger vi in oss, han och jag, och är bara vi. Vi läser mycket böcker, och leker med gosedjuren och filten, och kramas. Han fascineras av att kunna gå in och ut ur hagen, och stänga grinden om sig som han vill.

Idag är det lördag, så Björn roade Tvåan medan vi satt i sagoburen. Vi hade tänt i kaminen, jag satt med ryggen mot och myste i värmen med Simon i knät.

Ibland har man det så himla bra.

sagobur

Varje grej blir en tolvstegsraket

Är det arga snickaren som säger att man inte ska ha för många projekt på gång samtidigt?

I vårt fall är det inte möjligt att göra en sak i taget, eftersom allting hänger ihop. Här är dagens exempel:

koksbanken

Köksbänken är nästan färdig, det som fattas nu är handtag och bänkskiva men det förhindrar ju inte inflytt av prylar i skåp och lådor. Ett av skåpen ska innehålla dukar – ok inte BARA dukar, så många har vi inte – och just nu ligger alla dukar under alla gardiner i en garderob i min ateljé. Denna garderob ska inte ens vara i ateljén, egentligen. Den ska bort. Anyway, jag måste alltså ta ut alla gardiner för att komma åt dukarna. Men vart ska jag göra av gardinerna? Jomen de ska vara i linneskåpet i arbets-/gästrummet. Det linneskåpet saknar hyllor men det finns ett löst hyllplan, ett par skenor och glidskenor till elfabackar. För att montera glidskenorna behövs backarna som de ska användas till.

organisera-garderober

Så, istället för att lägga dukar i ett skåp i köksbänken så borde jag åka till affären och handla trådbackar till linneskåpet

Det är INTE vad jag har lust med idag.

Ovanpå gardinerna, kan sägas, så låg Simons gamla babynest som jag blev tvungen att fota och lägga ut till försäljning.

babynest-till-salu