Hur sjutton gör man, när man inte kan sy?

Ja, jag har länge undrat hur det skulle vara. Tänk om jag inte hade haft nån symaskin?

Jag köpte ett par gravidbyxor på rean på Väla att ha på jobbet. De satt bra, de var framför allt jättesköna, men de var lite för långa. De hade haft perfekt längd för nån som trippar runt i högklackat, men det finns en anledning till att man inte ser många gravida med sånt trams på fötterna.

Jag sydde upp dem, det tog 10 minuter och det syns knappt, men om jag inte hade haft en symaskin så hade jag inte kunnat köpa dem… eller? Alltså hur gör folk som inte kan sy alls? Har de perfekta (”perfekta”) kroppar som passar i de flesta kläder, eller har de lägre krav på hur kläderna ska sitta på kroppen? Men det finns väl ingen som struntar i att de kliver med skorna på 4 cm tyg varje gång de sätter fötterna i marken.

Eller, tänk dig att du köper gardiner hem, sätter upp dem och inser att de är 10 cm för långa. Alltså sådär så att de liksom växer upp ur i en liten tyghög på golvet under fönstret. Det finns visserligen stryka-på-tejp för sånt, och det är kanske bara jag som tycker det känns väldigt… nödlösning. Det skulle inte bli snyggt på våra naturligt skrynkliga köksgardiner, till exempel.

Jag håller på och handlar vinterkläder till barnen på Tradera. Vissa saker får man lite billigare eftersom det måste sys i en knapp eller nåt. Vissa saker kan jag köpa i lite sämre skick och sedan fixa till dem själv. Nu behöver man kanhända ingen symaskin för att sy i en knapp, men du förstår kanske ändå vad jag menar (?).

Nu är min vanliga symaskin trasig. Jag vet inte hur den gått sönder, men den har börjat skava av övertråden ca 15 cm ovanför nålen, dvs inne i maskinen. Jag har provat att trä om maskinen, byta tråd, ignorera problemet och låta maskinen vila i en vecka i hopp om att den ska komma på bättre tankar, men inget av det funkar. Därför syr jag i den mån jag kan på overlocken, men ibland behövs en vanlig hederlig raksöm och nu står jag här och kliar mig i huvudet. Hur sjutton gör jag nu?

Planen är att googla fram instruktioner till hur man monterar isär maskinhuset så att man kan se och antagligen rätta till problemet. Det ska bara göras… och under tiden står alla småreparationer stilla.

utan-symaskin

 

Planeringsdag på förskolan = solopremiär

Föris var stängt i fredags, de hade planeringsdag. Det är himla opraktiskt på kundsidan, men det är som det är. Jag tänker på alla de barn som inte har en föräldraledig förälder hemma, de som måste ha passning under dagen om inte någon av föräldrarna ska behöva ta föräldraledigt eller semester. Borde inte de erbjudas ett alternativ…?

Anyway, det var inte alls det jag skulle berätta. Poängen är att fredagen alltså blev solopremiär för denna helt färska tvåbarnsmamma.

Jag har funderat lite, och kommit på att anledningen till att jag fäster sådan uppmärksamhet vid ensamtid med barnen är att jag har den där eländestimmen innan middagen i åtanke. Den förföljer mig. Vi äter middag kl 17:30, och från ca kl 16:30 är Simon hungrig och trött och lika självständig som en kylskåpsmagnet. Är Adrian vaken samtidigt som konststycket att laga mat med en 11-kilos bläckfisk på armen förväntas genomföras så blir det en mycket rustik timme.

Fredagen, återigen. Det gick galant. Simon behöver vallas mellan frulle och lunch, leka av sig massa energi för att kunna sova efter maten, så jag satte honom i vagnen och så gick vi och handlade på affären längre bort. Sen tog vi vägen genom skogen tillbaka – den som vallades den förmiddagen var mest jag som sjöblöt i svett stretade uppför branta skogsstigar med en dubbelvagn framför mig – och jag släppte ner Simon i dungen nära huset så att han skulle få röra på sig lite grann i alla fall.

Han gick runt som en bortsprungen turist en stund bland buskar och träd innan han upptäckte dagens mission; plocka skräp, pröva att äta det, ge det till mig, peka på papperskorgen i backen och föreslå, på repeat, att jag skulle slänga det.

Resten av dagen förflöt nästan som vanligt – inklusive eländestimmen. Björn var försenad och kom inte hem förrän 17:30, Adrian kinkade i två timmar innan vi släckte ljuset för natten och jag fick sova hela 6 timmar i sträck, igen. Hurra för oss mig!

 

Min andra förlossningsberättelse är nu klar

Ja, som sagt, min andra förlossningsberättelse är färdig och du hittar den i menyn ovan eller om du klickar här. Det hela gick väldigt fort, ändå är berättelsen inte särskilt kort. Med facit i hand kan jag säga att även om ”ingen förlossning är den andra lik” så är det ju för sjutton fortfarande en förlossning vi pratar om, så visst är de lite lika. Ungefär som två människor kan vara lika.

tvaan

SaveSave

Att se pseudotvillingar som olika individer

Vi sitter i bilen alla tre, jag, Simon och Adrian. Jag kör Simon till föris, och för en gångs skull är vi inte så sena. Det är kallt ute, minusgrader, men solen lyser och snön glittrar på marken. Simon tränar på olika befallande sätt att säga ”mamma” där bak i bilstolen, och Adrian sover.

Vi passerar avtagsvägen mot mataffären, och blicken faller på gångvägen intill. Så många, många gånger jag gått där med Simon i barnvagnen och pratat, jollrat, funderat, poddlyssnat och tjurat… Det känns som om det var för bara några veckor sedan.

Bilen rullar vidare mot föris, det tar inte lång tid att köra dit. Jag parkerar intill grinden, lyfter ut Simon och lämnar Adrian ensam kvar – jag blir blir bara borta ett par minuter, Simon är inte svårlämnad. Andedräkten hänger i små moln runt hans huvud och blicken är redan riktad mot sandlådan när jag pussar honom hejdå.

På vägen tillbaka tittar jag mot gångvägen igen, och tänker att snart kommer jag vara där igen. Om inte särskilt länge kommer jag promenera där med Adrian istället.

Här stannar tankegången. Alltså, det stämmer inte. Den tiden då jag kunde forma mina dagar efter min bebis sovmönster, hänga i soffan i timmar, promenera närsomhelst och glömma bort att laga mat i tid, kommer aldrig tillbaka. Det har redan varit. Jag kan inte göra nåt på nytt, bara för att jag fått en till bebis. Livet går bara framåt, och om några år kommer jag tänka på Adrians bebistid med samma sentimentalitet, trots att den ser så annorlunda ut.

Jag jämför konstant Adrian och allt runt honom med Simon i samma ålder, såklart, det är svårt att låta bli. ”När Simon var 4 veckor, då gick vi på bröllop och han sov minsann genom hela så det är inte oväntat att Adrian sover så mycket och så ostört”, och annat trams.

Jag hoppas att de blir så olika som det bara går – inom rimliga och trevliga gränser förstås. Det skulle underlätta för oss att hålla isär dem och inte jämföra så mycket. Se dem som de olika individer de är.

vårpaus

 

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden

Jag minns det som om det var igår. Vår splitter nya säng, min sovplats, var bäddad med nya mjuka lakan. På sängbordet stod min fina apdyra sänglampa och ett vattenglas, och intill låg laddsladden till mobilen. Min man pratade entusiastisk med mig från sin sida av sängen om nån ny app.

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden.

Vår säng är fortfarande min sovplats för det mesta, men lakanen är allt annat än nya och sängen är strösslad med ikeas småhanddukar som man köper i 10-pack. Mitt sängbord rymmer en rulle toapapper, en kräm för amningssåriga bröst, 2 halvtomma vattenglas, en laddsladd, en laddplatta, 2 nappar, några alvedon, en amningsnapp, en hårsnodd, en hårklämma, öronproppar, en papperskniv (??) och en nyckel som ser ut att höra till ett hänglås. Den dyra lampskärmen är delvis trasig. Nämnda man har flyttat in i gästrummet. Bredvid min sovplats står en babysäng fastsurrad, prydd med madrass, madrasskydd, babynest, ullfilt, fjädertassar, lolaloo, 2 mobilarmar och en mobil med mjukisdjur och inbyggd speldosa som bokstavligen sjunger på sista versen samt badlakan, min tröja, min morgonrock och ännu en hårsnodd som pricken över i. Tvätten dräller på golvet, och ett spår av otippade prylar visar var Simon senast bröt sig in och rotade i byrån.

Björns sängbord är redan dammigt.

Men det gör ingenting. Det här är en fas; lika bra att ta vara på den. Adrian och jag sover tätt intill varandra och som resultat sover han 6-8 timmar om nätterna nu. Jag saknar att ha Björn bredvid mig, men det är viktigare att han får sova för annars blir han lika odräglig som jag, och det har ingen av oss tålamod till.

Hur man tömmer en lekplats på under en minut

Björn är krasslig, och har så varit i fan 3 veckor nu. Simon snorar överallt som vanligt, Adrian hör också börjat nu och jag har börjat få lite ont i halsen, men jag antar att det är i sin ordning.

Igår var det lördag och för att göra nåt tillsammans, som JAG dessutom gillar för egen maskin, föreslog jag en utflykt.

”Javisst”, sa Björn. ”Vart då?”

Jag flirtade.

termosmugg-delux”Bromma Blocks?” sa Björn.

Jag hade redan nämnt att jag ville dit i veckan, eftersom min termosmugg försvunnit och jag har svårt att få ordning på vardagen utan den. De säljer sådana på en affär där, alltså jag menar kolla vilken skönhet! Man kan tappa den i golvet utan att den läcker, och den håller lätt värmen i 1,5 timme innan det börjar bli ljummet. Helst ville jag ha den ofärgade varianten eftersom den här inte går att köra i diskmaskinen men äsch. Det gör ingenting.

Anyway. Vi åkte dit, handlade mugg och lite julprylar och hittade lekhörnan där vi släppte lös Simon medan Adrian sov. Faktum är att Adrian både somnade och vaknade hemma, så han var liksom inte inblandad i utflykten mer än som bagage.

Simon behövde 10 min för att bli varm i kläderna och sen var det full fart i lekhörnan, precis som det var på alla andra ungar där i varierande åldrar. Han röjde järnet medan jag och Björn satt på bänken lutade mot varandra och diskuterade bänkskiva till köket.pa-leklandet

Efter kanske en halvtimme passerade en annan mamma mig och Björn. Hon var på väg in att hämta sin unge, kastade en blick på oss och sa:

”Det är ett barn som kräks där borta. Om jag var ni skulle jag inte våga vara kvar.”

”Va?! Var??” hojtade jag och Björn i munnen på varandra samtidigt som vi for upp som skållade från bänken. Mamman pekade, men jag tittade inte ens.

”Tack!” sa jag över axeln samtidigt som jag joggade ikapp Simon och tog honom i ett björngrepp. Jag kunde se nyheten sprida sig som en löpeld bland föräldrarna på plats, och alla reagerade exakt som vi.

”NEEEEEEJ!” ropade Simon.

”Joj!” ropade jag, gav honom till Björn som redan stod startberedd med vagnen, drog på mig stövlarna och snubblade efter Björn som redan rundat hörnet. Jag kastade en blick bakom oss och såg att inte ens hälften av alla barnen var kvar.

Antagligen var det ingen fara, men magsjuka skyr man som pesten och jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att tömma en lekplats än att ropa ”kräks!” så att några hör.

 

Apropå streptokocker och hosta

Här kommer en spinoff på vår havererande amning:

När jag berättade för mamma i måndags att jag fått antibiotika mot streptokocker så sa hon att Simons hosta, som han dragits med i flera månader nu, kanske också kunde bero på det och att jag skulle ringa läkaren.

Igår ringde jag alltså samma läkare som jag själv går hos, och hon sa bestämt att ja, det kan vara samma och hon måste träffa Simon. Vi fick en tid igår, kl 13:20 dvs mitt i middagsvilan, och han fick inte äta på 2 timmar före besöket.

Jag löste det så att Simon var på föris fram till 10:30, sen åt han lunch med mig och hann sova en timme innan jag fick väcka honom för att hinna i tid.

Väl på plats förstod han att något var i görningen och blev ängslig redan i hallen, så jag fick bära honom till väntrummet. Där fanns det leksaker, men när han råkade välta en kulram i golvet och det lät ganska högt så rasade humöret. Han tröttgrät och skulle sitta i famnen, och när Ruzena (läkaren) öppnade dörren i sin vita läkarrock blev det overload. Han försökte gömma sig bakom mina ben samtidigt som han grät hejdlöst.

Vi försökte distrahera med leksaker och papper och penna och sång, men han hade redan slagit in på sitt spår och var ohejdbar. Ruzena visade mig hur jag skulle hålla fast honom så att hon kunde titta i hans öron, och Simon var som en panikslagen kanin i min famn. Snoret rann i stadig fart, dreglet for och tårarna sprutade.

”Simon, älskling, det är ingen fara” försökte jag, men det är klart, den har han hört förr.

Anyway, det gick bra till slut. Han har en lätt öroninflammation som inte kräver behandling, men inget problem med halsen eller så. Med tanke på det, och på Simons upplösningstilltånd, så strök hon bodprovet ur agendan. Vi fick en luftrörsvidgande medicin som ska mildra hostan och hjälpa honom att sova lite mer ostört om natten.

När Simon förstod att hon inte skulle bråka med honom mer, strax innan vi skulle gå, så slappnade han av lite och började trevande släppa in henne. Hon fick ett leende, och så gav han henne pennan när hon bad om den. Ruzena charmades på fläcken ända ner i skorna, och de var ”älskling” med varandra när vi gick därifrån.

Vi kallar honom Adrian

Det har tagit sin lilla tid att räkna ut vad pojken heter. Sist vi stod inför den här uppgiften tog det 3 månader, den här gången gick det fortare eftersom vi varit mer aktiva i sökandet efter namnet – vilket vi varit eftersom det var lite störigt att inte kunna kalla honom vid namn inför eller med Simon.

Vad Simon anbelangar tror jag inte det spelar någon roll, vi har kallat Tvåan för Lillebror hela tiden och nu har han full koll på att Adrian och Lillebror är samma familjemedlem.

Vi hade följande namnkriterier när vi valde:

  1. Det måste funka på engelska och franska
  2. Det får inte rimma på något taskigt, helst inte på något alls
  3. Det ska inte vara smeknamnsvänligt

Adrian var mitt förslag. Under mitt första aupair-år hade jag hand om 2 pojkar, Émeric och Adrien. Jag hade aldrig hört namnet Adrien förut, och när jag slutade hos den jubeltossiga familjen (hos vilken bara Émeric, 9 år och Adrien, 6 år, var sansade människor) efter bara 8 veckor tänkte jag att om jag någonsin fick lyckan att få en son, så skulle han heta Adrien. Jag var 19 år och fattade ju att det antagligen inte skulle bli så, men man kan alltid drömma.

Jag berättade inte det för Björn när jag föreslog namnets svenska variant, eftersom det kanske skulle färga hans syn på det. Björn, sin natur trogen, sa att han ”inte hade nåt emot det” och slog upp namnet och läste på. Efter ett tag kom det från soffhörnan:

”Haha! Det betyder ’den mörke’!”

Jag förstod att vi hittat en vinnare. När mamma hörde det berättade hon att vi tydligen haft en Adrian i släkten, på min mormors sida. Han ska ha varit spelman och schizofren.

Vi provade namnet i några dagar, varpå jag fick en svacka och tyckte att ”Tim” var bättre. Vi provade Tim i nån dag, vilket jag tror Björn gick med på för att han känner mig och visste att jag skulle komma på bättre tankar, vilket jag gjorde.

Adrian passar honom. Han kommer kanske kallas för Adde, men va fan…

pojknamn