I förra veckan när jag kom för att hämta Simon på eftermiddagen möttes jag av Monika (fröken) i dörren.

”Lisa, får jag byta ett par ord med dig? Kom, vi går in här.”

Jag följde efter henne in i det tomma tvättrummet och hon stängde dörren om oss. Jag var redan orolig, det kändes som att det var en utskällning på gång. Hon såg allvarlig ut, alltså surare än vanligt, och spände blicken i mig. Jag tänkte att herregud, någon ligger på sjukhus. Måtte det inte vara Simon!

”Det har hänt en liten incident idag. Simon bet en annan pojke i kinden riktigt ordentligt, det gick nästan hål. Vi hann inte med. Det var utomhus på förmiddagen, de var inne i lekstugan och plötsligt skrek de båda två. Han har ett sår intill ögat nu som vi tror kommer från den andra pojken när han slog tillbaka.”

Hon fortsatte och berättade att de hade ringt den andra mamman, som varit lugn men sagt att hon skulle skadeanmäla eller vad man nu gör. Monika sa också att det är deras, personalens, ansvar att se till att sånt här inte händer, de vet ju att han bits, men de är underbemannade och kan helt enkelt inte vara överallt. Hon frågade mig om jag har nån idé om vad vi kan göra, vilket jag inte alls hade, samt rådde mig att kontakta BVC.

Jag visste inte vad jag skulle göra, alltså sa jag precis det. Jag bad henne tala om för den andra mamman att vi, dvs jag och Björn, absolut tar det på allvar så hon inte tror att vi bara rycker på axlarna. Jag sa att jag skulle ringa BVC och rådfråga dem. Jag sa att vi alltid är noga med att markera för Simon när han bits hemma, och att det överlag har blivit lite bättre men att han fortfarande gör det.

Monika berättade att hon haft såna här barn tidigare, och att det alltid har blivit mycket bättre när det lossnar med talet. Det stämmer att Simon inte har många ord alls, och när han bits är det alltid frustration inblandad – inte uteslutande, men den finns alltid där. Han kan vara hur glad och mysig som helst, närma sig och vilja kramas, och så kommer det ett bett mitt i kramen. Starka känslor verkar leda till nån sorts overload, och det i sin tur leder till att han bits och han kan ta i så han skakar. Han försöker bitas när han inte vill nånting, eller när han vill nånting och vi inte uppfattar det. Ibland ser vi att han bestämmer sig för att han ska bitas långt innan han kommer tillräckligt nära och då kan vi parera det hur lätt som helst.

”Nej! Inte bitas, Simon! Man får kramas istället.” Och då slänger han sig runt halsen på mig och bits inte. Oftast.

Jag såg lilla Sebastian, det bitna pojken, dagen därpå när jag lämnade Simon på morgonen. Kinden var fläckigt blålila, som ett djupt blåmärke, och det var inte ett litet litet märke utan Simon hade tydligen försökt ta en rejäl tugga. Nu är Sebastian rund och go och med underbart runda små babykinder, kanske började det hela som tillgivenhet som det så ofta gör… vilket gör det ännu svårare att hantera.

En av Björns kusiner är barnläkare och han frågade hur vi upplever att Simon hör, för hörselfel skulle kunna vara en anledning till att talet försenas. Men Simon förstår alldeles uppenbarligen vad vi säger när vi pratar normalt med honom, han reagerar precis som vi på ljud så det är inte troligt att problemet ligger där, om det nu finns nåt fysiskt problem.

Simon pratar massor, på sitt eget språk. Han härmar träffsäkert språkmelodin och vokalerna, dessvärre är det obegripligt allt som oftast. Det känns som om orden finns där, alldeles runt hörnet – precis som resten av hans tänder. Fast de har å andra sidan funnits runt hörnet sedan han var 3 månader gammal och de är inte här än, så jag vet inte om jag törs sätta min tillförsikt till en snar framtid.

Nu har vi försökt ta reda på hur man hjälper ett barn att komma framåt med språket, vilket tydligen ska göras genom korta meningar och genom att ge barnet tid att tänka och svara.

En annan sak vi ska göra för honom är att ge honom mera vila. Jag märkte nu i söndags på kusinträffen när det var mycket folk och många som pratade samtidigt och barn som sprang omkring och sådär, att Simon vid 2 tillfällen självmant sökte sig upp på övervåningen där det var mycket lugnare. Där satt han en stund och pillade med nån leksak han hittat medan jag ammade Adrian. Jag kände hur båda barnen liksom laddade om, energin blev helt annorlunda när vi fick lite andrum.

Därför ska vi börja ha Simon på förskolan på halvdagar. Jag ska hämta honom efter lunch vid 12, så får han sova hemma för då sover han lite längre och så har vi hela eftermiddagen, som för övrigt inte är särskilt lång alls när man räknar bort mellanmål och matlagning, för oss själva i lugn och ro. Det känns helt rätt, för det ger mig mera tid med honom också och det tror jag att vi saknar båda två.

Detta börjar vi med på fredag, och sen nästa vecka är ju veckan innan jul och sen är vi lediga ett tag så det blir inte förrän i januari som det blir vardag av detta nya arrangemang. Vi kör en utvärdering i februari, kanske har det kommit lite fler ord då också.