Det här är jag. Varenda morgon.

Den här videon har jag sett så många gånger, den dyker upp lite då och då på Facebook bland annat och jag älskar den. Den illustrerar till perfektion 6 av 7 morgnar i veckan för mig och Simon, eftersom jag inte fixar att gå upp direkt när jag vaknar blir väckt.

Idag är det casual Sunday, så jag hade sovmorgon – dvs jag låg kvar i sängen och lyssnade på Björn och Simon när de trixade omkring i badrummet och i köket och överallt. Jag hade kunnat sätta i öronproppar, det gjorde jag inte så jag får skylla mig själv men det var ändå skönt att bara ligga kvar, i lugn och ro, och veta att jag inte måste gå upp. I alla fall inte just nu.

Björn lämnade mig inatt

Björn hade ett jobb som tog honom till utlandet i 3 veckor. När han hade varit där i en vecka kom jag, mamma och Simon dit för att bo med honom tills jobbet var klart. Första kvällen, alltså samma dag som vi kommit fram, så satte han sig ner med mig och förklarade att han hade träffat en ung polska som hade det svårt, och som han hade hjälpt. De hade träffats intensivt under veckan som gått. Han satt framåtlutad med armbågarna på knäna och händerna hängande framför sig:

”Du vet att jag älskar dig, men man kan älska flera personer samtidigt. Jag vill att du ska träffa henne, ni påminner om varandra. Det betyder mycket för mig, jag älskar henne verkligen.”

Iskall förskräckelse la sig över hjärtat. Jag kände inte att jag hade nåt val, jag ville acceptera det han sa och lita på att hon inte var ett hot mot våran relation så jag gick med på det. ”Håll dörrarna öppna”, tänkte jag. ”Ge det en chans.” Jag kunde inte förmå mig själv att ta in vad det var han precis hade sagt till mig.

Jag berättade det för mamma, och jag kunde se hur hon bet ihop och envist valde att inte kommentera. Hon iakttog mig som hon alltid gör när hon undersöker hur jag mår utan att fråga.

Vi träffades allihop, alltså mamma, Simon, jag, Björn och polskan. Vi pratade inte samma språk, men jag kunde se att hon var mån om att jag skulle acceptera henne. Hon tog sällan blicken från mig, och jag visste inte alls hur jag skulle hantera situationen.

Hon var ung, kanske runt 20. Det mörkbruna vågiga håret var uppklippt i tjock page, luggen låg som natthimlen över ett stugtak i pannan. Vackra bruna ögon under markerade ögonbryn kastade förälskade blickar åt Björns håll, och han besvarade dem. Mitt i alltihop så ringde en av Björns kompisar och genom en avtrubbad dimma hörde jag Björn beskriva läget, och tillägga:

”Ja jag vet, vi har bara träffats i en vecka men när man vet så vet man, det vet ju du! Eller hur!”

Svart sorg slog upp ett hål i hjärtat, jag tittade på mamma och sa ”det här går inte, det är inte ok”. Hon skakade på huvudet, och jag började gråta. Hejdlöst. Jag reste mig och sprang ut, bort, vilse på hotellet. Björn sprang efter, jag minns inte vad han sa men han förmedlade förvirring, han trodde att det här var ok för mig, han förstod inte.

Då vaknade jag, mest för att Simon försökte skruva loss min ena näsvinge men kanske var drömmen slut där i alla fall. Situationen var för absurd för att jag inte skulle fatta direkt att det var en dröm, men känslan satt kvar. Tänk om jag skulle förlora honom. Tänk om han skulle träffa en söt liten polska. Så jag väckte honom och berättade drömmen, och han sa bara ”nej, det kommer aldrig hända”.

Det kommer aldrig hända.

Jag tror inte heller att det kommer hända… men det känns ändå ordlöst svart när det gör det. Även om det inte händer i den världen som jag delar med alla andra.

Jag har lånat ut mig själv

Ja, jag är på jobbet (hotellreception). Alltså jag jobbar, jag är inte bara här och våldgästar. Eller… jag jobbar ju uppenbarligen inte just nu då, men jag är här.

Min chef ringde mig i förmiddags och snackade lite, och frågade. Jag vet att hon aldrig skulle ringa mig under min mammaledighet och be mig jobba om hon hade tyckt att hon hade ett val, så jag hoppar in nu 4 timmar på kvällen fram till kl 23. Simon är hemma med Björn, och jag var glad att komma hit. Jag har turen att ha ett jobb som jag genuint tycker om, och jag har dessutom jobbat så pass länge att sista året pre Simon gick på vana. Jag satt bekvämt i rutiner, hade koll på stammisarna, behövde sällan skärpa mig och göra grejer som jag inte gjort förut. Ibland kan det vara skönt att ha en period där man kan luta sig tillbaka och lite slappna av i rutiner och känna att vad som än händer, så fixar man det, men de flesta brukar ju känna efter ett tag att det är dags för nya utmaningar.

Men.

Jag skulle brygga kaffe som första åtgärd när jag kom hit och löste av Michaela. Det är så märkligt, för jag har inte varit här på 10 månader och ändå känns det som om jag bara varit borta en vecka. Arbetet i köket sitter i kroppen men inte i minnet (mitt minne jobbar efter principen att det här med minne är överskattat), så det var som att se någon annan brygga kaffe. Med min kropp. Jag var också tvungen att be Michaela stanna kvar medan jag loggade in på datorn, utifall att jag skulle ha glömt vad jag heter.

När kvällen börjar gå mot sitt slut kommer jag att bli tvungen att leta fram receptionens bruksanvisning, som författats av en av våra bästa (dvs mig), och lusläsa saker som hur man gör kassan och annat sånt där basic som man aldrig trodde att man skulle kunna glömma.

Enda anledningen till att jag törs hoppas på att hålla mig vaken ända till 23:45, vilket är klockslaget så mitt huvud träffar kudden hemma, är att jag sov middag med Simon kl 16. Annars hade jag nog suttit och svurit och fällt en tår eller två inne på kontoret just nu.

Grattis grattis GRATTIS!!! Till oss, er, och mammatramset ;)

Ja, jag har gett mig själv en present. Björn hjälper mig med den sen när han kommer hem, det har han lovat 😉

Fööööör…

Idag firar Mammatrams ett år!

Förstår du, kan du tänka dig, jag fattar inte. Halleluja.

Jag har haft andra bloggar, en under mitt eget namn och en jobborienterad. Den senare orkade jag inte hålla igång längre när jag gick på mammaledighet och den fyllde ett år bara ett par månader senare. Den första var inte en blogg lika mycket som det var en plats där jag samlade mina texter lite då och då.

Ingen av dem har engagerat mig som den här bloggen har gjort, men det är inte konstigt. Det här med att skaffa barn och sen inte ha nåt facit att gå efter drabbar alla mammor, och behovet att ventilera och diskutera dämpas egentligen aldrig. Ofta står man vilsen och perplex framför sin unge och tänker att wow, det här var jag inte beredd på. Hm. Är det här normalt…?

Jag har fått höra, bland annat av vår BVC-sköterska, en av mina bästa vänner som inte har barn, och Björn (!), att jag är så lugn med Simon. Jag är glad att jag uppfattas så; jag är ju en lugn människa. Mycket av det har jag från mina år som aupair i franska barnfamiljer – jag har haft gott om tid att fundera på hur jag absolut INTE vill ha det hemma hos mig, men hur jag ska lyckas med det är en annan sak.

Den här bloggen räddar mig undan det värsta av stress, press och oro (tro det eller ej). När jag skriver ner vad jag har i tankarna med idén i bakhuvudet att nån som kanske inte känner mig kommer att läsa det, gör det att jag tvingas koka ner texten till en begriplig nivå, sila bort allt ältande, (nästan) alla upprepningar i olika former och göra mig förstådd. I och med ansträngningen att göra mig förstådd fattar jag också bättre själv.

Så tack, Mammatrams, för att du finns 😉

Mitt allra första inlägg på Mammatrams var, som alla första inlägg, inte ett riktigt inlägg. Det var mer en idé om vad jag ville göra:

Ja, jag var lite ilsk, det håller jag med om. Jag var höggravid och arbetade i en hotellreception, och de första tre månaderna mådde jag så illa att jag var säker på att någon form av rekord måste ha slagits.

Anyway… nu fokuserar vi på det positiva. Jag hoppas att det blir många år till av bloggande här. Jag älskar det, verkligen. Och det kommer aldrig att bli inaktuellt – föräldraskap kan inte bli det. Antagligen är det därför som man hela tiden har nåt att säga om det 😉

Varför ändra på ett vinnande koncept?

Det här med att ”ta hand om sig själv”, dvs sova mer, är inte så lätt som det ser ut. Att sova tar tid (!), och eftersom det är en aktivitet som bara kan utövas när Simon också sover så konkurrerar det med typ ALLT.

Jag menar föreställ dig; snön ligger blöt och varm på backen, fem tusen nyanser av grått leker med varandra i trädgården, värmepumpen är trasig så husets enda aktiva värmekälla är kaminen som det eldas entusiastiskt i. Barnet är trött, gnuggar sig mysigt i ögonen och famlar efter nappen och ber om att få sova. Du lägger barnet, som somnar på 2 min.
Nu; sätt dig INTE med en kopp rykande hett te i fåtöljen vid kaminen med datorn i knät.

Jag var duktig idag, jag gjorde som jag blivit tillsagd av både sambo och terapeut och gick och la mig i gästrummet med babymonitorn på sängramen. Jag sov, vaknade av min väckarklocka, småslumrade lite till och det var l j u v l i g t. Av nån anledning sover Simon fortfarande så nu sitter jag med en kopp rykande hett te i fåtöljen vid kaminen med datorn i knät och dunkar mig själv i ryggen.

För den som eventuellt undrar om jag kunde sova inatt (se föregående inlägg) så kan jag meddela att jo, men det gjorde Simon också och mycket lugnare än på länge så jag vaknade titt som tätt ändå (varför ändra på ett vinnande koncept?) och killade honom under fötterna. Och ja, han reagerade.

Men till dagens utflykt då; jag har lovat att gå till byggmarknaden i närheten och skaffa mer halktejp. Vi har halktejp i trappan sen jag ramlade där med Simon i famnen när han bara var ett par veckor gammal (jag tappade honom inte, inte ett strå kröktes på honom men mitt knä var svullet flera dagar efteråt), men inte på nedersta trappsteget. Jag tror vi tänkte att det inte behövdes där. Behöver jag tillägga att det var på nedersta trappsteget Björn halkade?

Anyway, det ska vi göra, och i säkerhetens anda har jag nu bestämt att det är dags att barnsäkra hela bottenvåningen. Hela huset går inte, pga renoveringen, men bottenvåningen definitivt. Vi behöver det inte akut, dvs inte idag, men möjligen till helgen eller nästa vecka för det är en kort tidsfråga innan Simon måste vaktas non stop från max 50 cm avstånd.

När Simon for i golvet

Klockan är 19, Björn och Simon är på övervåningen och jag står i köket och sköljer trasan jag skrubbat Simons matstol med. Jag vrider ur den, och hör en kraftig duns där uppifrån. Min fantasi hinner måla upp vad som hänt; Björn har tappat nåt stort och tungt verktyg rakt i golvet, och jag känner ett sting av irritation över att han gör sånt där när han är trött och vet att han inte orkar koncentrera sig. 2 kraftiga dunsar till hörs och jag hinner tänka att det tunga verktyget fallit till golvet i 2 etapper innan Björn skriker:

”JÄVLAR!”

Jag hör rädslan i hans röst. Simon börjar tokskrika. Ordlös skräck sprider sig i kroppen, jag har redan släppt allt och rusar runt hörnet. Rädslan surrar som elektricitet i kroppen:

”Vad hände?” frågar jag medan Björn håller vår vrålande son i famnen och vaggar. Jag känner hans adrenalin, det resonerar i mig. Jag går fram till dem utan att ta blicken från Simon.

”Jag halkade på sista trappsteget och tappade honom.” Björn är skärrad, jag kan inte behärska mig och tar Simon. Han gråter hejdlöst, men jag hör inte mycket allvar bakom gråten trots att han trillat rakt på klinkergolvet i hallen och slagit huvudet i badrumsdörren. Jag inspekterar huvudet så gott det går medan vi står i hallen och kramas alla 3, men ser ingen begynnande bula eller märke.

2 minuter senare var Simon som vanligt igen. Jag ringde 1177 för säkerhets skull, men tvekade när damen frågade varifrån han fallit. En del av mig ville liksom inte lägga sten på börda för Björn, som satt och kände sig som en urusel förälder, genom att säga att han tappat honom men nu var det ju det som hade hänt. Hon sa att om han inte förlorat medvetandet ens för ett ögonblick, inte kräktes, inte verkade slö och reagerade på stimulans så var det ingen fara.

”MEN,” la hon till, ”det finns ju en liten möjlighet att han fått nån blödning och då kan symptomen komma i efterhand. Nu går han väl och lägger sig snart, men kolla honom när du går och lägger dig senare att han svarar på beröring. Alltså om du killar honom under foten så ska han dra den åt sig och sådär va. Men om du märker att han inte är som vanligt, eller om han börjar kräkas, så åker ni till sjukhuset direkt.”

Hon avslutade med att säga att sånt här händer hela tiden. Under 4-5 timmar efter fallet ska man vara extra uppmärksam, sen kan man släppa det.

Tror du jag kommer kunna sova inatt?

Tss, glöm.

Bloggat från min mobil

Jag är på gymmet för första gången på kanske 2 månader. Just nu har jag suttit på motionscykeln i 2 min och 16 sek och jag har mjölksyra i benen. Jag skriver detta för att slippa tänka på vad jag håller på med.

Jag gillar inte att gå på gym. Jag har inte disciplin för det. Jag gillar dansklasser, och det nödvändiga onda i styrketräning drabbas man effektivt av på body pump. Gymmet är helt enkelt inte min grej, men det är mitt gamla knäs grej så det är bara att foga sig.

Simon är på minisats, förhoppningsvis stannar han där utan knorr i 20 min till. Egentligen är det fortfarande inskolning – vi måste börja om eftersom det är så länge sen vi var här sist – men han var så lugn och fokuserad på leksakslådan att jag sa hej då och gick.

Jag diskuterade casual Sunday (se föregående inlägg) med Björn igår efter middan. Började med att förklara läget ur min synvinkel, la fram förslaget och Björn sa:
”Javisst.”
That’s it. Nu kör vi på det. Jag får väl ligga i lite för att driva igenom (påminna om innebörden) det men det borde ge sig.

”Men jag tvättar ju bilarna”

Senaste tiden har arbetsfördelningen i vårt hus sett ut ungefär så här:

Dagen börjar med att Björn går upp när Simon vaknat, jag ligger kvar och försöker vakna lite mjukt medan Simon klättrar runt på mig och drar mig i håret, biter mig i händerna och kramas. Jag har aldrig klarat av att gå upp direkt när jag vaknar, jag hatar mornar, de är ondsinta. Sen går vi upp, jag gör välling till Simon, han äter medan jag gör min frulle och brygger en hel termos med te. Sen äter jag min frukost medan jag passar så att ungen inte mördar våra krukväxter/fuktskadar stereo/äter för mycket vedbark/annat valfritt hyss och lyssnar på hans känslomässiga bergochdalbana som oftast är direkt knuten till ovan orsak och verkan. Under tiden, om vi inte legat kvar i sängen för länge, läser Björn sin tidning, äter sin frukost och gör sig i ordning i lugn och ro, sen cyklar han till jobbet.

Jag och Simon leker, pratar, städar/tvättar/dammsuger/lagar mat under konstant tedrickande i ca 2 timmar innan han somnar. På förmiddagen sover han mellan 30 min och 2 timmar, oftast runt 40 min så jag hinner precis duscha och se över lunch och tänka ut utflykt. Sover han längre hinner jag kanske blogga lite.

Simon vaknar, mat lagas/värms, Simon matas, jag matar mig själv, köket röjs och torkas, tvätten hängs, ny tvätt sätts på, skötväskan kollas, vi klär på oss och går ut på långpromenad/åker till öppna förskolan/nån affär/nåt annat. Vi kommer tillbaka senast kl 15, och oftast får jag kämpa för att hålla honom vaken sista biten hem. Han får havregrynsgröt med fruktkompott och sen sover han minst en timme, oftast 2 till 2,5 timmar. Då röjer jag i köket igen, tänker (förhoppningsvis) ut middag, hänger mer tvätt eller plockar med nåt annat som inte för oväsen, och sen sätter jag mig ner.

Oftast får jag sitta ner minst en timme, och det är ljuvligt. Jag bloggar, kollar grejer i Thailand, pratar lite i telefon, dricker resten av mitt morgonte som nu är ljummet, tuggar på nån chokladkola (en sån med papper runt) jag grävt fram längst in i skafferiet eller lyckligt hittat under soffan under nappjakten, eller syr.

Simon vaknar, vi går eventuellt en snabb promenad t/r till närmaste mataffären om det behövs, jag börjar laga middag med en halvtrött och småhungrig bebis runt benen eller i sele på magen. Simon gnäller tills Björn kommer hem och tar över. Då är jag oftast ganska hungrig redan. Jag hatar att vara hungrig, hunger är nåt som drabbar en som en sjukdom, och fort går det.

Björn kommer hem 18:30 därför att det tar 30 min längre att cykla nu när det är glashalt ute. Han underhåller Simon tills maten är klar och vi äter tillsammans. Sen steppar Simon omkring i kanske 20 min innan han blir trött och får välling och sen är det nattning, vilken vi turas om att ta varannan kväll.
Glappet mellan middag och välling lägger Björn gärna på att skära isolering/sätta upp vägg/spackla/slipa/googla nya prylar till huset/kolla upp resan/annan valfri nytta.
När nattningen är avklarad, framåt 20:30, pallar jag att vara vaken i ungefär en timme till innan jag bara inte orkar längre.

Om nätterna sover (?) Simon i sin spjälsäng som står intill min sida. Senaste veckorna har han sovit, för att vara honom, extremt oroligt. Han nästanvaknar ofta och måste lugnas/vecklas ut ur hörnet/nappas/täckas osv, och det väcker både mig och Björn. Björn, till skillnad från mig, somnar om ganska fort och lätt; han behöver ju inte vakna helt och utöva problemlösning och människopussel titt som tätt.

På helgerna tar vi en sovmorgon var, och jag sover ibland på gästsängen i Simons rum för att ta igen lite, för jag är ofta grundligt matt när fredagen går mot sitt slut. Det blir ju ganska fort så, när man inte får sova ordentligt.

Så är läget. Vi kan inte se hur vi skulle kunna göra nåt så mycket annorlunda än vi redan gör. Att jag drar det i min mening tyngre lasset är som det är, och ändras väl sen när Björn blir pappaledig.

På helgerna får vi besök av diverse familjemedlemmar, oftast min mor som bor så nära. Vi renoverar vidare på övervåningen, och nu snart ska vi genomföra projektet att bära av den före detta väggen mellan vardagsrummet och köket.

Allt vi gör, renoveringsmässigt, tycker vi är kul, och vi är så taggade på att komma framåt. Problemet är att det inte blir mycket tid över till oss. Alltså oss, Björn, Simon och mig.

I lördags morse var det Björns sovmorgon. Jag hade i princip bara slumrat till och från sen 02:30, som resultat av Simons bökande och Björns upprepade Darth Vader imitationer. Vid 06:30 stod Simon i sin säng och drog mig i armen och sa saker. Alltså man när ju ett litet ynkligt hopp om mys i sängen innan vi måste gå upp. Att han ska ligga snällt mellan oss och vara sådär mysig och gosig och kanske slumra lite. Det har hänt.
Inte nu.
Vi låg kvar och bökade och efter en halvtimme, då jag hunnit berätta hur arg jag varit över Darth Vader-rycken framåt 04 men inte orkat göra annat än somna och drömma att jag tömde tvättkorgen och yuccapalmskrukan i sängen över Björn som hämnd, så sa Björn:

”Du vet att det här inte är mycket till sovmorgon, va?”

”Du vet att DU är anledningen till att jag inte sovit inatt, va?” fräste jag, tog Simon med mig och gick upp.

Resten av dagen var jag så… t r ö t t. Jag somnade och sov 2 timmar över lunch, men då blir man ju vilsen istället så jag kände mig mest bara ledsen och tjurig, och nu har det suttit i sen dess.

Visst fattar jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, att det inte bara är min sömn som drabbas, men ibland känns det som att jag helt enkelt inte får tillräckligt med cred för allt jag gör.

Min mor säger att det här är ett olösligt problem, lika gammalt som vårt moderna samhälle och lika vanligt som ökad tvättomsättning. Hon känner igen diskussionerna från när jag och Jonas var små, där min pappa ska ha använt ”men jag tvättar ju bilarna” som försök till motargument. Så illa är det inte för oss, inte alls. Det närmaste Björn kommit i lama argument var när han tyckte att jag inte kunde räkna middagslagningen som nåt som jag ville ha en motprestation av honom för (dvs avdukning/disk/röj), eftersom han inte är hemma när jag gör det. Jag tror han hörde vad han sa för den diskussionen tappade all fart när jag blängde på honom.

Det är svårt, för samtidigt har jag full förståelse för honom (överlag då, inte när det gäller arbetsfördelning i köket) och jag är övertygad om att jag skulle vara ungefär som han om det hade varit ombytta roller. Men jag blir vresig, eftersom det känns så orättvist.

Jag menar visst, jag får vara ledig och vara med Simon hela dagarna, och det sitter långt inne att släppa taget om honom och gå tillbaka till jobbet i april, men Björn kommer hemifrån, själv, och träffar kollegor varje dag, äter frukost i lugn och ro varje dag, slipper planera middag och slipper brottas om nätterna.

Jag vet inte riktigt vad jag vill att vi ska göra istället, annat än att om jag kunde få en dag under helgen där vi inte är bortbjudna eller ute och trixar, där det är ombytta roller så att om inget annat sägs så är det Björn, och inte jag, som per automatik tar Simon. Det hade varit skönt. Att jag kunde få en… inte ledig dag, men vi kan kalla det mammaledighetens motsvarighet till casual Friday.

Ska försöka sälja in casual Sunday till Björn när han kommer hem.