Mitt inlägg om en förhoppningsvis stundande återgång till vardagen hann bara vara online i 3 timmar i söndags innan Adrian kom och bekymrat meddelade att han hade ont i magen.
”Har du ont i magen? Vardå? Peka,” sa jag, varpå Adrian gav ifrån sig två raphickar och kräktes på mina tofflor.
Både jag och Björn kände oss så uppgivna. Vi har gjort allt vi vet om att vi kan göra för att få stopp på det här, och ändå …
På kvällen pratade vi med min käre far som, innan vi la på, skulle peppa så som bara han kan.
”Nu är det färdigt,” sa morfar och lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors. ”Det här var sista gången, jag tror det här är över nu.”
Det tror jag när jag ser det, tänkte jag och natten till igår var Simon uppe och vände ut och in på sig själv igen.
Jag tappade tålamodet med hela den här magsjukegrejen och ringde till Vårdguiden (Astrid Lindgrens vidarekopplar dit) som, efter en ingående förklaring samt ventilerande av oro över viktnedgång osv, sa ”ring vårdcentralen”.
Vårdcentralen, i vårt fall, innebär husläkaren igen. Du vet, ”vi kämpar!”-husläkaren.
Sagt och gjort. Jag ringde henne, vi fick en tid på eftermiddagen igår så jag mötte resten av familjen där efter skolan och så fick vi förklara hela händelseförloppet en gång för alla.
”Vad bra att ni är här nu och förklarar för mig, för jag har inte fattat när vi har hörts på telefon,” sa hon och underströk att allting uppenbarligen började dagen vi åkte till Björnrike, och sannolikt på Max där barnen ätit chicken nuggets.
Nu har vi fått hem ett provkit eftersom prover ska tas på deras avföring. Vi får alltså anledning att greja extra mycket med den men vad gör man inte.
