Nervös, harig och orolig som standard

Hotellet där jag jobbar ligger i en industripark, så när jag går hem från jobbet följer jag en ganska kort gångväg som kl 23 är fullständigt folktom och ligger lite i skymundan från övrigt liv.

på gångvägen

För någon vecka sen när jag lämnade hotellet hörde jag att det gick några skrikiga ungkillar långt bakom mig på väg åt samma håll. Vartefter jag tog mig fram på gångvägen närmade de sig med onormal fart, de måste ha sprungit för de hann ikapp och förbi mig innan jag kommit halvvägs till tunnelbanan.

Det här var när det fortfarande låg blankis på marken, och det var mörkt och ensligt. Vid den tiden på dygnet har jag numera en toppfart som får vilken rullatorförare som helst att dra på smilbanden och bränna förbi i innerspår.

Jag hann bli riktigt rädd innan de sprang förbi mig, för att hinna med tåget antar jag. Det var riktigt obehagligt.

Det är mycket sånt nu; oroligt och harigt beteende och katastroftankar till både höger och vänster. Jag tyckte det var oroligt att ta emot sängleveransen ensam. Jag är livrädd för att halka… Jag. Rädd för att halka. Hah! Men det är så nu. Jag gillar inte när folk kommer för nära, jag fixar inte trängseln i kollektivtrafiken. Bara blicken från en främmande människa på min mage känns nästan som ett påhopp.

1 thought on “Nervös, harig och orolig som standard”

Kommentera