November är redan här och jag letar fortfarande förgäves efter nya stövlar som kan ersätta mina trogna men ack så slitna vapendragare från 2008. Där har vi hela nackdelen med att köpa kvalitet; när man till slut måste förnya finns det inte längre kvar.
Det kommer antagligen sluta med att jag inte hittar några i år heller.
Kanske i vår då… (?).
Som tur är går det bättre på andra fronter. Jag hade ett par mockahandskar som jag köpte på eBay för 5 år sen och har misshandlat flitigt sen dess, det hade gått hål mellan fingrarna och färgen var oigenkännlig, och i brist på andra vantar hade jag dem på mig när jag åkte till skolan för några dagar sen.
Jag satt på tåget med handskarna i knät, sen gick jag av tåget och började gå mot skolan, och sen blev det kallt om händerna eftersom handskarna låg kvar på tåget.
Samma dag på vägen hem satt en tjej mitt emot mig på tunnelbanan. Hon hade satt sina vantar bakom handtaget vid fönstret och jag upptäckte att hon glömt dem flera stationer efter att hon gått av.
Klart att jag tog dem med mig. De är inte snygga, men de är svarta och alltså diskreta och det är ganska kallt ute nu.
Tack, Universum, för mina nya vantar.
På en tredje front går det mindre bra; Simon är sjuk med hög feber om kvällarna och nätterna precis som förra vintern. Resultat: dålig sömn för alla. Adrian störs förvisso inte av Simon, men han ordnar tillräckligt med störningar för egen maskin så det gör inget.
På förskolan säger det att det antagligen är samma sak som de andra barnen hade förra veckan, och i så fall får vi räkna med att det tar en vecka att bli frisk. Under tiden känner Björn sig sliten, som är ensam med båda pojkarna hela dagarna när jag är i skolan. Stackarn. Jag avundas honom inte. Jag avundas ingen av dem, faktiskt.
PS. Om du säger att vantarna är dina så kommer jag inte att tro på dig.