När spädisen är förkyld

Han är nästan på dagen tre månader gammal. Storebror har hostat i flera månader, BVC rycker bara på axlarna åt det och nu verkar det ha smittat.

Tre månader. Det är ingen tid. För mig hade han kunnat vara en vecka gammal. Man säger att risken för plötslig spädbarnsdöd sjunker när det magiska tremånadersstrecket passeras, men inte försvinner risken för det.

Det är hemskt när ens unge är sjuk, så är det bara. Adrians förkylning håller mig inte på tårna under dagen men om kvällarna, så fort ljuset släcks och bakgrundsljuden försvinner, så hör jag honom rossla och snora stilla där han ligger tätt intill mig.

Bebisar har ojämn andning. Det är deras grej, tydligen. Adrian bökar sig till rätta och det sparkas, oroas, hostas, snoras, och så… tyst.

Kontrasten rossling/tystnad är förmodligen, i sig, nog för att väcka vilken nybliven mor som helst ur den djupaste sömn. När andningen hoppar igång igen med en hackande väsning, efter en evighets uppehåll under vilket man hunnit tända lampan och utveckla panik, är det svårt att hålla tankar som ”det gick bra, den här gången” borta. De kryper sig på och fyller mörkret runt sängen likt tung rök. Ibland skvalpar de upp över sängkanten och jag drar mitt barn närmare, puttar lite på honom så att han inte glömmer bort att andas, och sover INTE.

Till slut somnar jag förstås – det är ju inte som att jag lider av kroniskt energiöverskott här – men oron letar sig ner i sömnen och färgar den med mardrömmar. Jag är begåvad med livlig fantasi, men den lägger onödiga dimensioner till mina drömmar och får mig att tvivla på verkligheten när jag vaknar ur dem. Detaljer som… vinden i de små håren på handryggen, hettan av middagssolen på huvudet, lukten av rutten tång och sjögräs ger drömmarna karaktär, som minnen.

Känslan i natt, till exempel, av att stå i en lägenhet högst upp i Paris med utsikt över Montparnasse och se jättevågen närma sig. Se den ta det svarta tornet, se vattnet höja sig från trottoaren, känna mullret genom golvet. Inte en vägg av vatten, utan en gigantisk uppförsbacke av vatten. Känslan i kroppen när golvet börjar luta, när byggnaden ger vika och börjar rasa, när paniken tar över varenda fiber i kroppen utan att det hjälper. Och känslan av att hinna säga ”jag älskar dig” till Björn innan vattenmassorna tar oss och the Flash blixtrar förbi och räddar barnen upp på ett berg.

Det hör antagligen till saken att jag såg trailern för Noah precis innan vi stängde av TV:n. The Flash var en glad överraskning däremot.

När jag vaknar är Adrian borta – tills jag hittar honom där han legat hela tiden. Han har kvävts till döds – tills jag känner att ingenting täcker honom. Han har slutat andas – tills jag lägger handen över hans lilla kropp och känner bringan höjas och sänkas som den ska.

För första gången i mitt liv, såvitt jag kan minnas, längtar jag till våren*.

Tour Montparnasse, Paris

*Pollenallergiker

(Bildkälla: Google)

 

Lämna ett svar