När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Kommentera