Fördelen med att vara sjuk, om man ska se det från den ljusa sidan, är att man under stånk och stön kan installera sig i soffan, dra upp filten till hakan och inte behöva bekymra sig om nåt… typ. Jag kan inte göra sånt, jag måste komplettera ynkligheten med att ha dåligt samvete för att jag inte gör nåt när det finns massor att göra. Världens dummaste vana, för övrigt. I know. Jag jobbar på det.
Medan jag var sjuk och Simon eftermiddagslurade igår så åkte Björn iväg och köpte ett nytt vedställ att ha bredvid kaminen. Det gamla vi hade var en sån där flätad träkorg à la 80-tal som de gamla ägarna lämnat. Sen fyllde han det med ved och satt och myste nöjt med en kopp te, medan Simon sög på min termosmugg.
Imorse, när Björn tagit med sig Simon upp och jag försökte sova av mig det sista av febern, gick brandlarmet följt av en duns och en smäll och ett ”Ja-ja-ja-ja-ja” från Simon. När jag långt senare släpade mig upp berättade Björn att han eldat lite för entusiastiskt i kaminen på morgonen, och att det var därför brandlarmet gått. För att inte väcka mig hade han hoppat upp och slitit ner det utlösta larmet från taket, vilket hade farit rakt nedför trappan.
Det kröp fram att han laddat lite väl mycket ved i samma eld (och fotat det)…
Röret, skorstensmanteln, hade blivit för varm och färgen smält och börjat hasa ner i drivor. Jösses.
Jag mår bättre nu i alla fall. Imorgon är jag nästan frisk igen och då kommer kanske mormor och lillebror på besök om gudarna vill och tygen håller – dvs om mamma känner sig tillräckligt frisk.