Ny regel hemma: Mobilvett framför barnen

Jag vet inte var jag ska börja… Det här är ett lika laddat ämne som typ amning, känns det som.

Så här tänker vi, i alla fall. Jag säger inte att alla borde göra som oss, men alla borde tänka efter och göra ett medvetet val.

Här är några läsvärda artiklar, och anledningen till varför jag skriver om detta:

Ja, visst är det en deprimerande bild? Men den passar, för jag tror vi har en tendens att underskatta allvaret i det här.

Om det hade varit idag

Sedan jag skaffade facebook 2006 har jag tämligen ofta kommit på mig själv med att tänka att jag är så omåttligt tacksam över att inte ha behövt växa upp med sociala medier. Tack, Universum, för det. Jag pepprades INTE av intryck från sociala medier om hur jag skulle se ut, de knuffade mig inte in i tonåren långt innan jag kommit i puberteten. För det är så det ser ut som tycker jag, när jag ser små glin gå runt i moderiktiga och alltså obekväma kläder när de istället borde klättra i träd.

Jag har liksom resten av Sverige börjat kolla på SKAM på SVT Play när tillfälle ges, och jag känner mer intensivt än någonsin att högstadiet, för mig, antagligen hade blivit fullständigt gräsligt om det hade varit idag. Ve och fasa.

Idag, när barnen går hem från skolan, så följer allting med dem hem. Både bra och dåliga saker. De får aldrig vila, de får aldrig vara ifred. Deras sociala liv fortsätter trots att arbetsdagen är slut. Mobbingen når nya oanade höjder, hets- och häxjaktoffer fråntas sin möjlighet till återhämtning osv. Kanske sker exakt samma saker som skulle ha skett ändå, bara i snabbare takt, vad vet vi. Men alla behöver vila, sånt förändras inte.

Vi kan inte relatera

Eftersom vi inte vuxit upp med föräldrar som stått med ena ögat i mobilen medan de gungat oss, tysta middagsbord där de med jämna mellanrum kopplat bort från oss och slutat vara med trots våra enträgna skrik, eller mysstunder där man fått fysisk närvaro men ingen samtalskontakt därför att mamma eller pappa är distraherad av något som man varken kan eller får se, så vet vi inte hur det är. När vi gick hem från skolan så fick vi vara ifred, vi hade inte tillgång till hela världen och när jag var så ung ägde jag ingenting så ömtåligt som en mobiltelefon. Vi kan inte relatera. JAG kan inte relatera. Jag har aldrig stått framför mamma med hennes telefon som en barriär mellan oss.

För, medge, det är så det blir. Telefonen skymmer barnen. För mig som plockar upp den och kollar nåt, även om det bara är en snabbis och inte följs av ”å det har hänt nåt på FB jag ska bara kolla lite snabbt”, så bryts inte flödet av intryck och jag upplever inte någon bruten kontakt med mitt barn, eftersom det är jag själv som väljer det.

Men… du vet ju själv hur det känns när man sitter 2 pers på en restaurang och ditt sällskap plockar upp mobilen utan att kommentera det. Du försvinner för ett ögonblick, det uppstår en något osäker paus.

Vi har aldrig behövt lära oss

Jag som inte vuxit upp med mobilen i handen har aldrig behövt lära mig att begränsa användandet. Någonsin. Sunt förnuft säger mig att inte plocka upp telefonen vid bordet på restaurangen utan att tala om varför jag gör det, av respekt för mitt sällskap, men jag kollar den om sällskapet till exempel ger sig iväg på toa. Jag har fått tänka till för egen maskin runt användandet av sociala medier och har säkerligen inte samma åsikter och inställning runt det som de som är 10 eller 20 år yngre än mig.

Att plocka fram telefonen i tid och otid – googla, anteckna, spela, fejsbucka, messa, fota, läsa artiklar, blogga, whatever – faller sig efter så många år naturligt. Det går av bara farten. Det är kul, intressant, mysigt, användbart. Det har blivit lite som att äta godis när man vill, för man är vuxen och måste inte begränsa sig till lördagar.

Wake up

Så har vi fortsatt även efter att Simon kom, och nu har vi en (nästan-)tvååring som imiterar alla våra gester och rutiner och vardagssaker, träffsäkert som en jäkla spegel, och vi gillar inte det vi ser i den.

Han kräver mer närvaro och kontakt än någonsin tidigare, samtidigt har han börjat leka telefon med saker som har ungefär samma form. Härom dagen hittade han till exempel en spillbit golvlist och gick omkring med den mot örat. Jag får inte zooma ut när han är med. Så istället för att ens ha mobilen till hands i fickan hela tiden, så lägger jag den i köket och fokuserar på min son som ändå inte gör mycket annat än att skrika ”MAMMA! MAAAMMAAA!!” hela tiden och blanda kramar med provokationer.

Han behöver mig. Jag behöver inte min telefon. Inte dagtid i alla fall.

Hur gör man? VAD kan man göra?

Jag och Björn satte oss ner och pratade om det här för inte jättelänge sedan. När vi är med varandra behöver vi VARA med varandra. Vi vill inte behöva ta någon diskussion med pojkarna om att man inte får ha mobilen vid matbordet, att man lägger ifrån sig den när man är med familjen, att man respekterar sin omgivning genom att vara närvarande (i alla fall om omgivningen är det). Det ska vara självklart från början.

Vi satte därför upp nya regler för hemmet: mobilfritt framför barnen.

Undantag:

  • kamerafunktionen
  • ringa om det behövs/ta emot samtal
  • följa recept
  • inköpslista

Om mobilen ändå åker fram så säger vi vad vi gör och varför. På så sätt begränsas skärmtiden till endast det vi behöver göra, och inget extra kolla mail eller så.

Back to basics

Extra viktigt är att mobilen håller sig borta från matbordet. Men eftersom man gärna är lite impulsiv och van att notera eller agera på idéer när man får dem, så är det jättesvårt. Jag har försökt lösa det genom att lägga ett block och penna på bordet istället. Där får alla som vill kladda ner sånt de kommer på, och så får man hantera det efter maten istället.

Jag säger som sagt inte att alla borde göra som oss. Man går sin egen väg. Men alla borde tänka efter, och göra ett medvetet val. Tänk efter.


Gillade du mitt inlägg om mobilvett? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Kommentera