Förlossnings­berättelse

De säger att ingen förlossning är den andra lik. Min upplevelse är alltså unik — precis som alla andras.

De säger att man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv och… ja, så är det kanske. Jag ska sätta ord på min upplevelse i alla fall, för att se om det inte ändå går att förmedla. Det är intimt, och det är inte kul, så om du som läser detta har en förlossning framför dig så… ja, jag ska inte välja åt dig men tänk på att hur vidrigt det än låter så är det sant som de säger, i alla fall när de säger att det är värt allt. Allt, och ännu mer.

Jag har inte fattat vad som hände.

Jag är beräknad till onsdag, men eftersom min graviditet hela tiden följt standardkurvan och det vanligaste är att förstföderskor går över tiden, så räknar jag iskallt med att gå över ungefär en vecka.

Onsdag morgon kommer, jag kliver upp och åker iväg och köper ett skötbord jag hittat på Blocket. Steffi som säljer skötbordet tappar hakan när jag glatt kvittrar att jag är beräknad till idag, som svar på hennes fråga om hur långt det är kvar..

På kvällen innan vi går och lägger oss får jag en ytterst blygsam liten blödning, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 är jag fortfarande klarvaken. Då har jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det är stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag börjar tänka att jag inbillar mig, att det är nåt som är fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplever inte riktigt att jag får nån vila alls nu, så jag börjar klocka dem. Jag får systematiskt vila i 3 minuter mellan varje värk, så jag går upp och gör smörgåsar, bläddrar igenom hela facebook, tar en lång varmdusch, och börjar framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten. Den står inte att finna någonstans, så jag går upp och väcker Björn.

”Var är TENS-grejen?”

”Va?”

En ny värk, eller vad det nu är som händer, bränner över ryggen.

”TENS. Var. Är. Den.”

”Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

”Aj.”

”Stackare. Har du foglossning?”

”Neeeeeej….”

Han går ner och letar, hittar den bakom soffan och sätter sig ner med mig — som just nu inte har ont.

”Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

”Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han går upp, jag fipplar med apparaten, får inte igång den och lägger mig ner i utmattning. Då ebbar värkarna ut, och 05:21 blir det stilla.

Torsdag morgon kommer, och jag blir bekymrad när Björn säger att han ska åka till jobbet eftersom jag inte har ont längre. Men han lovar att komma hem så fort jag ber honom, så jag lugnar mig och somnar om. På förmiddagen ringer jag till förlossningen för att få höra att allt är normalt och det är det. Det kan dröja ett par dagar till, säger hon. Tack, säger jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller amningslinne. Jag inser att jag inte längre har all tid i världen.

Torsdag blir en sjukligt seg dag. Jag borde packa den där väskan men jag vilar och sover i stället så mycket jag kan i rädsla för att nästa natt ska bli likadan, för trots att hon på förlossningen sagt att det inte startat än så vet jag ändå någonstans att jo, det har det visst. Man blir ju knäpp av att strösova såhär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut. Trots nattens strapatser skrämmer mig inte smärtan. Den var jobbig, jo, men den var ok. Jag är så less på att vara höggravid att jag välkomnar den. Jag ser fram emot att snart kunna manövrera mitt barn så att det sparkar i luften istället för på mina inälvor.

Torsdag kväll. Vi går och lägger oss vid 23, men nu hinner jag inte ligga ner mer än en kvart innan jag ger mig och går upp igen. Värkarna följer samma mönster som natten innan, fast nu är de värre. Mycket värre. Jag försöker hantera dem själv i kanske en timme innan jag tar mig samman till handling. Jag tar mig upp för trappan till övervåningen och vräker mig in genom sovrumsdörren mitt i en värk. Profylaxflåsande och gråtande väcker jag Björn.

Värkarna kommer och går med 3-5 min mellanrum, och de gör mer och mer ont. Jag vet att jag för min egen skull måste skriva ner min berättelse senare, så jag försöker göra en mental paus och iaktta smärtan. Alla säger att man inte kan föreställa sig den, att den inte går att beskriva, så jag sysselsätter mig, distraherar mig själv, med att försöka sätta ord på den.

Värken börjar smärtfritt med en sammandragning i livmodern. Livmodern når visserligen långt över naveln, men sammandragningen känns där livmodern alltid suttit, hela området nedanför naveln precis där mensvärken brukar härja. Den känns som menskramp ungefär. Sedan kommer molvärken, eller mensvärken, och lägger sig ovanpå krampen. Sedan lägger sig ett nytt lager smärta ovanpå det, men den här är vassare. Som ett band tvärs över magen från höftben till höftben. Det påminner om när man ligger hos tandläkaren och får tandställningen — rälsen — spänd. Den vassa smärtan kramar om mig på mitten och jag andas som vi fick lära oss på profylaxkursen. Nu når smärtan nästa fas; utan att någonting går över, skiftar eller avlöser föregående lager läggs ännu ett vasst band ovanpå det förra, men detta fäster båda sina ändar i korsryggen. Nästan ögonblickligen fattar korsryggen eld. Jag försöker andas rätt, samtidigt som jag frenetiskt masserar ryggslutet och planlöst hasar runt i min ateljé som en skruttig 90-åring som fått sin rullator stulen. Benen känns som styltor, det viktiga är inte distansen jag tillryggalägger utan att skifta vikten från ena benet till det andra. Jag vaggar fram, Björn går bredvid och försöker stötta. Elden får nu mer fart, någon håller en blåslampa mot min rygg och Björn påminner mig om hur man andas. I det här läget hoppas jag att jag nått toppen av smärtkurvan. Jag tror att man inte kan ha mer ont, men smärtan som driver mig framåt över golvet fortsätter att stegras i samma fart. Den tar sig in i varje del av mitt väsen och trycker mig förbi allt vad profylax, målbilder och glada tankar heter. Jag har slutat vagga, förlamad av lågor hänger jag med ansiktet i Björns armveck och ylar. Jag skriker inte, min kropp skriker. Det är inte mitt val att låta. Efter några andetag börjar smärtan avta, men jag gråter ändå av chock och trötthet.

Värkarna varar i 30 sekunder upp till 1,5 minut. De flesta håller sig runt minuten och det är lång tid när man brännmärks i ryggen som ett kreatur. Sedan får jag vila i 3 minuter. På 3 minuter försvinner 30 sek till att gråta klart och andas normalt, resten går till att försöka äta av fruktsalladen som Björn gjort för att jag ska få i mig någonting.

Strax före kl 4 på morgonen ringer vi förlossningen. De säger att det är onödigt att komma in redan nu, eftersom värkarna borde hålla i sig mellan en och två minuter och mina forfarande är för korta.

Vi försöker allt vi kan komma på; TENS, massage, andning, varm dusch, bada… Hon på förlossningen sa att många tycker att det hjälper att bada. Jag klarar inte av att ligga i badet eftersom jag inte kan parera nån värk i ryggläge, så jag står på knä. Efter ett tag börjar knäna ta stryk. Jag försöker stå på knä på golvet med ansiktet i soffan, på knä i soffan hängande över soffkuddar, jag försöker med pilatesboll, köksbord, allt. Till slut är att vanka planlöst framåt, luta mig mot Björn och tjuta det enda som går att ta sig för när det gör som mest ont.

Vid kl 13 står jag på knä i badet och peppras av värkar som knappt låter mig återhämta mig emellan. Smärtan börjar ändra karaktär; ovanpå alla lager trycker det liksom nedåt inifrån. Som om nu bäckenet med tillhörande sidekicks inte längre är ensamma om att bära upp tyngden. Det är om möjligt ännu värre nu och jag börjar må illa av det. Jag tittar upp på klockan och säger kort och enkelt till Björn:

”Nej. Jag vill åka in nu. Ring taxi. Nu.”

Björn får fart, äntligen har han konkreta uppgifter. Ringa taxi, leta fram väska, kolla packning, plocka fram babyskyddet och så vidare. Jag bara ylar och försöker klä på mig.

Taxin kommer, jag vaggar ut ur huset i 0 km/h, stannar då och då och exorcerar en ny värk med hjälp av yl, ryggmassage, tårar och andnöd.

Taxichauffören är en äldre herre, lugn och metodisk. Björn pusslar in mig i baksätet där jag inte ens försöker sitta ner. Jag står på knä, med armarna över ryggstödet på passagerarstolen och brölar förryckt medan taxichauffören lugnt sätter sig till rätta.

”Förlåt”, säger jag så fort jag kan formulera ord. ”Jag kan inte låta bli.”

”Det är ingen fara” skrattar han stilla och startar bilen.

”Vi har INTE bråttom”, upplyser jag när bilen rullar ned från trottoarkanten, och fortsätter sympatiskt ”STANNA JAG MÅSTE KRÄKAS!” när vi kommer ut på stora vägen och jag blir åksjuk.

Taxiresan på ca 30 min blir den värsta upplevelsen jag någonsin haft ombord på ett fordon. Jag kan inte parera värkarna ordentligt och det är fullständigt vidrigt. Varje meter bilen rullar är en meter jag slipper gå, tänker jag för jag vill inget hellre än att kliva ur och sätta eld på eländet. Plastpåsen som chauffören rotat fram ur bagageluckan för att jag ska ha nåt att spy i är dessutom smutsig och oljig och luktar fanskap.

När vi kommer fram hjälper Björn mig att få på skorna och ta mig ut ur bilen. Jag hinner ta ett lyckligt andetag frisk luft innan nästa värk, och på rampen upp till entrédörren slår det mig plötsligt. Jag kanske blir hemskickad igen.

Jag blir hysterisk. Halvvägs upp till dörren får jag en värk till och nu, så här nära ljuset i slutet av tunneln, dvs ankomsten till sjukhuset, släpper alla hämningar — om jag nu hade några kvar. Ylandet sjunker i tonart. Tanken på att eventuellt behöva sätta mig i en taxi, igen, i samma skick knäcker mig. Jag bara gråter och gråter. Några män som står ute och röker springer fram till oss och håller upp dörren.

Vi får hjälp direkt när vi kommer in — jag hörs nog ganska långt — och får komma in på ett rum. En barnmorska undersöker mig och det visar sig att jag är öppen 5 cm, “men med väldigt mjuka kanter, så det kommer nog inte ta så lång tid att öppna sig mer” som hon säger.

Värkarna blir ännu värre, jag trodde inte det gick men det gör det. Man ger mig lustgas, jag ser glittrande blå stjärnor överallt men kan inte avgöra om det hjälper eller inte. Jag har redan hunnit be om ryggbedövning och man säger att narkosläkaren ska komma om en kvart, men det tar längre tid än så. Medan vi väntar tvingas jag ligga på sidan med blottad rygg så att det ska gå fort att sätta nålen när läkaren kommer. Värkarna kommer så tätt att de går i varandra, När hon väl dyker upp ligger jag på sidan och vrålar saker som ”skjut mig” och ”15 minuter i helvete” rakt in i lustgasmasken.

När epiduralen tar börjar smärtan lugna sig nästan direkt. Efter inte lång tid klarar jag värkarna utan lustgas. De låter mig återhämta mig lite innan de säger att det vore bra om jag kunde komma upp från britsen och hålla mig upprätt.

De lämnar mig och Björn ensamma ett tag med en tallrik smörgåsar och saft. Jag stödjer mig på armarna i gåstolen och mular i mig knäckemacka, vi pratar om utsikten, Björn står bredvid mig. Barnmorskan hinner vara borta i kanske 10 minuter och jag hinner äta en halv smörgås innan jag gör en paus mitt i en tugga, tittar förvånat först på Björn och sedan mot min mage, sedan på Björn. Vattnet går. Som på film.

”Oj”, säger jag. Björn trycker på larmklockan och de kommer tillbaka direkt.

”Mina strumpor är plaskblöta”, upplyser jag barnmorskan, för det är för mig det viktigaste att ta itu med just nu eftersom mina fötter annars kommer att bli kalla. Jag gillar inte att vara kall om fötterna. Barnmorskan fejar med sängen istället tillsammans med sjuksköterskan, och säger åt mig att ta mig upp i den.

”Javisst”, kvittrar jag och försöker bestiga denna enorma möbel utan framgång. Jag får hjälp, man knuffar upp mig. ”Mina strumpor…” fortsätter jag där jag nu står på alla fyra i sängen och hoppas att nån ska reagera. Det är det ingen som gör, istället monterar man sladdar i mitt underliv. Jag frågar vad som händer och får svar, men fattar inte. Nånting om barnets puls. Jag släpper det och tänker på mina kalla fötter.

Ungefär här blir min uppfattning av tid och rum så pass förvirrad att det blir omöjligt att hänga med helt och hållet. Jag står på knä i sängen och hänger med armarna över ryggstödet. Krystvärkarna drar igång. Mellan värkarna äter jag vidare på min knäckemacka och dricker blåbärssoppa ur ett sugrör. Jag talar om för min barnmorska att hon har fantastiskt hår. Hon skrattar. Min barnmorska är fantastisk hela hon. När det är som värst sätter hon en tumme mellan mina ögonbryn och masserar, och en känsla av avslappning sprider sig från pannan och ner i axlarna. Jag frågar henne vad det är för indiangrepp hon använder. Hon är glad att det hjälper, säger hon. De frågar om jag vill prova förlossningspallen en stund, och jag ser framför mig alla olika förlossningspositioner och stationer det har sagts att man kan avverka i ett förlossningsrum innan det är över. Jaa… det kan jag väl. Varför inte? Jag tar en värk till på sängen, krånglar mig ner och får hjälp att sätta mig till rätta på pallen. Björn placeras bakom mig, han håller om mig och stöttar. Jag tar några få värkar på pallen, de blir mer intensiva. Sedan börjar det göra ordentligt ont igen. Det är en ny smärta, den sitter liksom i huden, och inuti, och överallt utom i magen där den välsignade (halleluja) ryggbedövningen fortfarande slåss för mig.

Luddigt förvånat hör jag mig själv vråla avgrundsvrål ända från tårna, och fascineras över att min kropp tagit över kontrollen över sig själv.

“Man ser huvudet” säger någon. Va? Vaddå huvudet? Jag är inte ens säker på att jag vill föda på pallen. Jag misstänker att olika försök till kommunikation görs med mig men allt är förvirring och det gör så ont.

“DET GÖR ONT!” vrålar jag i falsett för säkerhets skull. Kanske var det inte tydligt för personalen. Jag hoppas att de ska göra något åt det, hålla emot eller nåt, men icke. Jag lutar mig bakåt ännu mer och känner Björn händer på varsin sida om mitt huvud. Jag känner även att han andas genom näsan och den använda luften träffar mig rakt i nyllet. Han stjäl mitt syre! Jag blir förbannad. Jag må sakna kontroll över resten av kroppen men armarna är fortfarande mina. Jag ser honom inte, så jag försöker slå bakom mig där jag tror att hans huvud befinner sig men jag är mitt i en krystvärk och missar så grovt att jag till och med fattar det själv.

“ANDAS INTE PÅ MÄJ!” brölar jag mitt på värktoppen och känner hur Björn vrider huvudet åt sidan.

“Om du tittar ner nu Lisa så ser du huvudet”, säger barnmorskan. Vems jävla huvud pratar vi om? Jag fattar vems efter att ha fått det upprepat men är inte intresserad. Jag är fan upptagen, tänker jag. Det där är inte en bild jag vill ha på näthinnan just nu. Inte en grej till att hantera.

Min uppfattningsförmåga skärper till sig när barnmorskan enträget upprepar mitt namn tills jag ser henne i ögonen. Ungefär nu upptäcker jag att det finns 2 kvinnor till i rummet, de håller i en fot var. Mina fötter, alltså. Lisa, säger hon, nu måste du ta i. På nästa värk tar du i och hjälper till allt vad du kan. Jag nickar och stirrar. Alla väntar och håller andan.

Det kommer ingen värk. Det blir en kort paus, där jag skräckslaget är på vippen att häva ur mig ett “annars då?”, innan den kommer och drar med sig allting över mig; kramp, smärta, vrede, förvirring.

Oväsen.

Barnskrik, observerar jag. Jag blundar fortfarande när man lägger honom på min mage. Varm, rörlig, högljudd. Jag fattar ingenting. Jag får gå från pallen till sängen, med lilla honom i en filt i famnen. Vi sitter fortfarande ihop.

Jag stirrar på honom. Han skriker och hackar med huvudet mot mig.

“Åh titta han söker redan”, säger barnmorskan och hjälper honom mot bröstet. Jag håller i, och stirrar, medan lilla han får tag och blir tyst.

Jag fattar ingenting.

Jag konstaterar att jag inte fattar någonting, och att jag nu måste omdefiniera bilden av mig själv. Jag är mamma. Jag stirrar och inser att det värsta som jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig förut nu bleknar jämfört med blotta tanken på att något skulle hända honom. Jag kan inte kalla det ögonblicklig kärlek, men jag kan kalla det ögonblicklig vetskap om att jag inte kan leva utan honom.

Jag är lycklig. Jag är chockad. Jag är trött.

Björn ler tårögt.

förlossningsberättelse


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

3 thoughts on “Förlossnings­berättelse

Kommentera