Med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt

Det dystra i att vara nykläckt småbarnsförälder till pseudotvillingar är att det är så svårt att känna att man räcker till. Jag hade faktiskt inte kunnat föreställa mig, konkret, till vilken grad och på vilka sätt det skulle bli tyngre med 2 små pojkar hemma jämfört med en.

En bra dag, för barnens del, så turas de om att sova. På det sättet får de mig för sig själva när de är vakna eftersom den andre antingen sover eller är på föris. Adrian är fortfarande för liten för att de ska ha så stort utbyte av varandra.

En bra dag, för min del, så sover de samtidigt. Då kan jag vila ikapp det jag förlorat under natten och vara en bättre version av mig själv, dvs ha liiite mer än tillräckligt med tålamod, när vi är alla tillsammans.

Frågan är vilket som egentligen är bäst, ur deras synvinkel. Ingen av dem kan prata så jag kan inte bara fråga dem.

Min husläkare sa, apropå att jag är så trött, så här:

”Det finns ett rumänskt ordspråk som säger att med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt. Det är kanske lite gammalmodigt…”

”Något…”

”…men det ligger mycket i det. VEM är den viktigaste personen för dina barn? Lisa, vem?”

”Jag…?”

”Just det. Tänk på det.”

Och det gör jag. Eller försöker, i alla fall. Vi är två föräldrar med lika värde, men ingen av oss kan ta den andras plats. Pappa kan inte fylla mammas skor och tvärtom. Jag tror att när barnen är så pass små, alltså under 2 år gamla, så är mamma fortfarande den centrala punkten. Navet i livets cirkel, typ. Pappa kommer komma ikapp, och eftersom de är pojkar kommer han antagligen springa om mig, och då kommer jag tänka på den här tiden med saknad.

Men just nu, här och nu, är det tungt. Just nu är jag ofta för trött för att orka uppskatta min lycka. Jag måste komma till rätta med sömnen, för som det är nu har jag svårt att sova även när jag inte blir störd. Jag är liksom övertröttad.

2 thoughts on “Med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt”

  1. Känner så väl igen mig i den här tröttheten du beskriver, och tröttledsen är jag så ofta men hade inget ord på det (tack för det!). Känns oerhört befriande att läsa om andra som har det likadant, och få känna sig lite ”normal”. Nu har jag bara en liten kille att kämpa med (i ålder som din minsta) och jag tycker du verkar vara en superbra mamma till dina pojkar och du kämpar på som tusan och hinner dessutom skriva den här underbara bloggen som gör att sånna som jag orkar lite till ? stort tack och heja dig! Kram

Kommentera