Mamma finns alltid där, dvs JAG är ALLTID här

När jag var i stan och skrev provet i tisdags var första gången på många veckor som jag var hemifrån på egen hand. Utan nån unge eller man med mig, du förstår.

Jag är alltid här, jag finns alltid till hands. Jag är konstant, kan man säga, i mina barns ögon. Och det är ju bra, för dem i alla fall, vilket är vad som räknas i det långa loppet men fy  ???  vad  ☠  tråkigt det är ibland.

När jag satt på bussen på väg hem och hade varit borta i 3 timmar och 40 minuter skickade Björn en bild, och sen ringde han eftersom Simon ville prata med mig. Det blev visserligen mer av en monolog, från min sida, men efter ett tag kom han igång:

”Har du varit ute nånting med pappa då, Simon?”

”Ja-a.”

”Jahaaa, vad kul! vad gjorde ni ute då? Regnade det?”

*säl-ljud*

”Åh! Har ni sett en hund?”

”Ja-a.”

Och sådär höll det på tills jag gick in genom dörren. Jag fortsatte prata med honom i telefonen ända tills jag stod framför honom. Han låg på golvet i Adrians bur, med huvudet på sittkudden (f.d. Amningskudden) och Björns mobil mot örat. När han tittade upp och såg mig blev det en sån där paus du vet, när man kan se hur han jobbar för att få ihop det i huvudet.

”Han har frågat efter dig hela tiden, och alltså varit ledsen och gråtit efter dig,” sa Björn glatt från soffan.

Och jag kan förstå det. Mamma finns alltid där som sagt, jag är ju ALLTID HÄR. Det måste bli ett jättehål efter mig när deras pappa är där men inte jag.

Av detta drages slutsatsen att jag är hemma för mycket, går ut och träffar kompisar för lite – så till den grad att min frånvaro blir svårhanterlig – och alltså måste råda bot på detta.

Dags att börja boka in försommarkompisdejter med rosé och blåfrusna fötter alltså!

? ☕ ? ?

12 thoughts on “Mamma finns alltid där, dvs JAG är ALLTID här”

  1. Aaa, check på den! Jag är alltid alltid hemma också. Jämt. Min tvåochetthalvtåring är såå mammig å jag fattar inte, för han har världens snällaste å roligaste pappa! Men det är bara mamma som duger, han blir även avvisande mot sin stackars far väldigt ofta, å jag tycker så synd om pappa. Och vet inte vad jag ska göra mer än att visa sonen hur mycket jag älskar hans pappa. Skulle det bli bättre tror ni om jag var borta mer? Så de får egen tid att bonda på? Vore väääldigt bra, då tvåan anländer om 7 veckor, puh…??

    1. Ja alltså om du orkar gå ut – dvs hemifrån – nån kväll efter middan så att han får ta kvällsrutin och läggning så vore det väl i alla fall ingen skada? Men kanske kanske kan det vara så att pojken känner hur du förbereder dig på förlossning, att nåt ska hända, han förstår inte riktigt, nåt är på gång och han blir orolig och svarar med att hålla i dig allt vad han kan? Jag har hört att det är vanligt.
      Simon avvisar Björn så demonstrativt ibland; jag och Björn kramas, Simon vill vara med, vi lyfter upp honom och tripplekramas och då försöker han bända isär oss inifrån och själv sitta kvar i min famn. Vi spelar aldrig med, vi går åt motsatt håll. Björn pussar honom ännu mer, och vi kramas ännu mer, tills Simon inte vill kramas med nån av oss längre. Då blir han sur och går iväg och tjurar, men han måste ju lära sig. Det funkar för oss, men jag vet inte hur hett det rekommenderas av fackfolk.
      Annars kan jag bara tipsa om mitt interna mantra ”det kommer inte alltid vara så här”. Det hjälper. Lite 😉
      Lycka till med småsyskonet!

      1. Jag har snuddat vid tanken om det kan vara så, att han känner på sig att det är förändring på g, men det har känts som en hittepåförklaring för att lugna mig själv, typ…så vad skönt å höra att det kan vara så. I övrigt försöker vi ta läggningen varannan kväll, och gör faktiskt lite som du beskriver med kramar å gos. Det är så skönt att höra att det är fler som har samma typ av situation, å du har rätt, det kommer inte alltid vara såhär… Tack för en bra blogg, din är en klar favorit!!

        1. ? Tack själv, hoppas det blir bättre snart och att er Tvåa låter er ägna mycket tid åt storebror. Kram på dig

  2. Aaa, check på den! Jag är alltid alltid hemma också. Jämt. Min tvåochetthalvtåring är såå mammig å jag fattar inte, för han har världens snällaste å roligaste pappa! Men det är bara mamma som duger, han blir även avvisande mot sin stackars far väldigt ofta, å jag tycker så synd om pappa. Och vet inte vad jag ska göra mer än att visa sonen hur mycket jag älskar hans pappa. Skulle det bli bättre tror ni om jag var borta mer? Så de får egen tid att bonda på? Vore väääldigt bra, då tvåan anländer om 7 veckor, puh…😥😃

    1. Ja alltså om du orkar gå ut – dvs hemifrån – nån kväll efter middan så att han får ta kvällsrutin och läggning så vore det väl i alla fall ingen skada? Men kanske kanske kan det vara så att pojken känner hur du förbereder dig på förlossning, att nåt ska hända, han förstår inte riktigt, nåt är på gång och han blir orolig och svarar med att hålla i dig allt vad han kan? Jag har hört att det är vanligt.
      Simon avvisar Björn så demonstrativt ibland; jag och Björn kramas, Simon vill vara med, vi lyfter upp honom och tripplekramas och då försöker han bända isär oss inifrån och själv sitta kvar i min famn. Vi spelar aldrig med, vi går åt motsatt håll. Björn pussar honom ännu mer, och vi kramas ännu mer, tills Simon inte vill kramas med nån av oss längre. Då blir han sur och går iväg och tjurar, men han måste ju lära sig. Det funkar för oss, men jag vet inte hur hett det rekommenderas av fackfolk.
      Annars kan jag bara tipsa om mitt interna mantra ”det kommer inte alltid vara så här”. Det hjälper. Lite 😉
      Lycka till med småsyskonet!

      1. Jag har snuddat vid tanken om det kan vara så, att han känner på sig att det är förändring på g, men det har känts som en hittepåförklaring för att lugna mig själv, typ&#8230så vad skönt å höra att det kan vara så. I övrigt försöker vi ta läggningen varannan kväll, och gör faktiskt lite som du beskriver med kramar å gos. Det är så skönt att höra att det är fler som har samma typ av situation, å du har rätt, det kommer inte alltid vara såhär&#8230 Tack för en bra blogg, din är en klar favorit!!

        1. 💕 Tack själv, hoppas det blir bättre snart och att er Tvåa låter er ägna mycket tid åt storebror. Kram på dig

  3. Ja, man måste träna på att vara borta! När jag väl började göra det med dotter blev hon plötsligt lugnare även när jag är kvar. Tog bara 2-3 ggr för henne att inse att jag alltid kommer tillbaka. Mer frihet för mammorna!

    1. Ja barnen anpassar sig magiskt fort, det är oftast vi vuxna som behöver inskolning/invänjning till nya grejer 🙂 Väl talat, länge leve egen tid, frihet och självständighet för mammorna!!

  4. Ja, man måste träna på att vara borta! När jag väl började göra det med dotter blev hon plötsligt lugnare även när jag är kvar. Tog bara 2-3 ggr för henne att inse att jag alltid kommer tillbaka. Mer frihet för mammorna!

    1. Ja barnen anpassar sig magiskt fort, det är oftast vi vuxna som behöver inskolning/invänjning till nya grejer 🙂 Väl talat, länge leve egen tid, frihet och självständighet för mammorna!!

Lämna ett svar