Allt gick bra, luciatåget genomfördes till en tätt packad föräldrapublik som liksom studsade på stället av undertryckt entusiasm och dog söthetsdöden om och om igen.
Simon satt bland de andra minsta längst fram och tittade storögt på publiken och på de större rödklädda barnen som sjöng och dansade i ring. Vi stod dåligt till och hade jättesvårt att se, men jag kände igen honom på mössan 😉
Vi försökte ta bilder, både Björn och jag, på utstyrseln efter uppträdandet – förbjudet att fota under uppträdandet förstås – men det var taskigt ljus och ungen pallade inte att stå still.
Det här var det bästa vi fick till.
