INTE tomte. INTE!!
Adrian, förstås. Monsieur Nej. Simon har vuxit ur sin tomtedräkt och valde att vara pepparkaka i år, så jag hoppades att Adrian skulle vilja vara tomte, eftersom han vuxit i Simons gamla dräkt.
Icke.
När jag frågade honom för 2 veckor sen så tänkte han efter innan han sa nej (!). ”Nnnn-te. Nnnte tonte. Looooooo-hia. Lo-hiiia.”
”Du vill vara lucia, är det så?”
”Ja-a.” Skitnöjd.
Vi har ingen luciadräkt/stjärngossedräkt/vit klänning/dylikt alls hemma, och mina möjligheter (vi snacka tid) att greja sånt är inte vad de var för 2 år sen direkt, så igår försökte jag igen.
”Vet ni, pojkar, imorn är det lucia! Och Simon ska vara pepparkaka. Ska du vara tomte då, Adrian?”
”NEEEEJ!! NNNN-TE TONNNN-TE!! LOOOOO-HIIIII-AAAAAAAAAHH!!!”
”Ok.”
Här kan man tycka att han eventuellt inte skulle ha fått det valet, men det kändes så skevt att Simon skulle få välja sin dräkt och Adrian inte. Så igår kväll tog jag med mig Adrian till affären och köpte en stjärngossedräkt, som jag sedan tvättade, hängde på tork över natten och strök efter frukosten.
Imorse, när vi äntligen krånglat oss iväg till föris och in i hallen och fått av alla ytterkläder tillsammans med alla andra föräldrar och barn som trängdes på de 10m2 avsedda för ändamålet, så stirrade Adrian oförberett på allt folk som inte brukar vara där. Ingenting var som vanligt. Alla barn hade dräkter, och fröknarna var julpyntade, och det var nedsläckt.
När jag höjde händerna med stjärngossedräkten för att trä den utanpå hans kläder så slöt han sig. Han ville ingenting. Efter en del trixande lyckades jag få honom att gå med på att ha granarna på huvudet och glittret i handen.
Där fick jag för att jag försökt vara rättvis … men jag anade ju att det skulle kunna bli sådär, så han var ändå vitklädd från början.
Jag lyckades till och med ta en bild på honom. EN.
Sångsamling
Alla barn och föräldrar satt i en stor ring så gott det gick. Ett sånghäfte med 7 sånger delades ut, en fröken var sångledare och så sjöng alla tillsammans. Det höll i sig i kanske 15 minuter, sen var det ”varsågoda!” till fikat.
De hade gjort jättefint med lussebullar, pepparkakor, bröd, smör och pålägg. Kaffe, te, mjölk och vatten och servetter (tack och lov). Pojkarna åt lussebullar, Adrian stal en pepparkaka, sen skulle han ha en macka och de åt fortfarande när folk började gå ut.
Fikat
Björn var med, men han drog till jobbet efter nån halvtimme och liksom lämnade mig ensam. Efter fikat, som jag tillbringat bredvid Adrian för att begränsa händelseområdet – det händer så mycket runt honom jämt – så skulle föräldrarna klä på sina barn och lämna dem till personalen ute.
Mina barn ville gå ut, men de ville inte klä på sig några ytterkläder så vi blev sist ut, eftersom jag måste jaga dem med varenda plagg både över och under förskolans alla möbler och tjata om hur gärna SNÖN ville att de skulle komma ut nån gång så att de skulle hinna leka lite innan lunch.
Min luciamorgon hade med andra ord mer gemensamt med en friidrottsdag än mysigt traditionellt luciafirande … men själva sångsamlingen var ändå riktigt fin. Den är jag glad för.