Han får mig att undra om jag verkligen är kvalificerad som förälder

Det är mycket som är jobbigt för Simon nu, verkar det som. Jag gissar blint på att han är inne i nån sorts intensivare period av en jättelång fas som får mig att ifrågasätta om jag verkligen är kvalificerad som förälder. Särskilt när jag finner mig själv skrikande i kör med min tvååring. Som två dårar kan vi stå i köket ibland och vråla.

Ingen kan driva en till vansinne så till den milda grad som ens egna barn. Det vet alla, och nu även jag.

Simon gör detta genom att gapa ”MAMMA!!” hela tiden.

HELA TIDEN.

2 timmar kan han hålla på.

”Du menar att det känns som 2 timmar?” sa Pia.

”Nej, 2 riktiga. Jag har klockat honom.”

Han ropar och ropar och ropar och ropar och ibland väntar han på svar som när man leker Marco-Polo (vilket är jättebra när man till exempel är på Ikea), men ibland struntar han i det. Varje ”MAMMA!!!” som han ger ifrån sig verkar vara medvetet, inte oundvikligt som en unge som skriker hysteriskt och inte kan sluta trots att anledningen glömts bort.

  • Om jag ignorerar honom ökar ropen snabbt till skrik. Skrik som får balansnerven att vibrera i öronen så att man blir yr i huvudet.
  • Om jag skriker tillbaka… vi behöver inte gå in på det. Dåligt.
  • Om jag går undan med honom så avtar de tillfälligt.
  • Om jag ger honom min fulla uppmärksamhet, även på nära håll, förändrar det ingenting.
  • Om jag frågar vad han vill så är det som att prata med en vägg.
  • Om jag viskar mitt svar blir han förvirrad, men sen fortsätter han.
  • Om jag försöker avleda funkar det en liten stund.
  • Om jag säger ifrån på skarpen, blir arg, håller fast honom och tvingar honom att se mig i ögonen när jag säger att man inte får skrika inne så grinar han krokodiltårar och säger att han ska sluta (”Simon, ska du sluta skrika nu?”, ”JAA!”) men det håller aldrig länge.

Vi är bra på att vara eniga och konsekventa med honom, men nu har han uppenbarligen hittat både min och Björns svaga punkt. Vi blir tokiga av det här, framför allt jag. Simon känner såklart på sig det.

Alla jag pratat med säger att det kommer att gå över, och det vet jag väl, men under tiden behöver vi ett bra sätt att hantera det på. Ett sätt som vi själva tror på. Han är ju inte sån här JÄMT, men jag lyckas inte koppla det till typiska saker som trötthet, hunger eller överstimulans.

Jag frågade Lena på förskolan, och han skriker även där men han lyssnar också. När de säger åt honom att inte skrika så kollar han hur de andra barnen gör och sen rättar han sig efter det. Han KAN alltså låta bli.

”Jag kan bara berätta hur jag gjorde med mina egna barn, om det hjälper”, sa hon. ”De fick gå in i badrummet, eller sätta sig i trappan, och skrika klart där. Hur man än väljer att göra så gäller det att vara konsekvent!”

Nu är vi inne på att rusta oss med hörselkåpor och sätta Simon på en stol avsides när han blir som mest odräglig. Jag har sett det göras på TV, men jag tror de barnen var äldre.

Finns det nån som har nåt tips? FINNS det ens nåt man kan göra? Det känns lite hopplöst när han håller på och monopoliserar allt verbalt utrymme – och lyckas, ve och fasa – och startar redan före frukost.

 

2 thoughts on “Han får mig att undra om jag verkligen är kvalificerad som förälder”

  1. Något som åtminstone tillfälligt brukar vara roligt, är när man själv nappar på och upprepar barnets namn varje gång barnet säger mamma. 🙂

Kommentera