Simon verkar gilla att följa med mig på mina små utflykter med bilen. Kanske är det för att det bara är han och jag, kanske för att det inte är rutin och alltså lite spännande än så länge vad det är vi ska göra.
I söndags eftermiddag fick han följa med mig till blomsterhandeln för att köpa en kruka. Du kanske minns myntan jag planterade i rabatten? Don’t do it! Alltså den har spridit sig något så kopiöst, den för biologiskt krig med de andra växterna och vägrar dö.
Vackert, förvisso, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig och inte heller vad vi hinner med att konsumera.
Krukan, alltså, var till myntan. Det tog en evig tid att ta sig igenom affären men det var inte tråkigt, han trollade fram en vattenkanna i plåt från ingenstans som han släpade efter sig i golvet (och som jag ideligen lyfte upp så den inte skulle repas så mycket) samt en ”piii-piii”, dvs en helgjuten plastfågel som hörde till ett visningsex av en solcellslampa (den var redan trasig, han plockade den försiktigt från golvet och visade sedan hela affären för den).
När vi kom till kassan höll han fortfarande hårt i vattenkannan, och expediten frågade trevande om vi skulle ha den också.
”Nej. Nej, det ska vi inte.”
”Jag förstår,” sa hon. ”Vet du,” fortsatte hon till Simon, ”den där är jättefin men den måste stanna här hos mig. Jag behöver den för att vattna alla blommorna här.”
Alltså underbara människa. Simon nickade allvarligt och räckte över kannan till henne, ingen diskussion om var kannan bodde eller så.
Det händer inte ofta att vi träffar på så sympatiskt barnvänliga (främmande) personer. Men de kanske inte är jättevanliga, med tanke på att Simon urskillningslöst ropar ”Hej hej!” till alla vi möter och att de alltså får chans att visa sina skills. Å andra sidan bor vi i ett land med ett reserverat folk, så det kanske egentligen myllrar av dem. Nevermind.
