Kisthaveri och nattliga påhitt

Playa de las Américas, Teneriffa

Vi var på stranden 2 förmiddagar i rad för några dagar sedan. Simon älskar stranden, han älskar att sitta så att vågorna precis når honom och plaska och gräva i den våta sanden. När han blir kall går vi och sätter oss vid strandtältet och grejar med torr sand.

Sand är nytt. Det är som torrt vatten, och Simon kan inte få nog. Som med allt annat han inte kan få nog av åker det in i munnen. I början försökte jag avstyra sandintaget men insåg snart att det var hopplöst; i så fall måste vi gå därifrån. Så vi lät honom hållas, och sorterade bort allt som inte var sand (snäckskal, stenar, skräp) för säkerhets skull.

Det var inte förrän på kvällen, när sanden gått genom kroppen och började komma ut i andra änden, som vi såg hur mycket han faktiskt svalt. Nästa dag gick vi dit igen, för det var ju så roligt dagen innan. På kvällen när vi bytte blöja på blöja kom vi fram till att vi kanske skulle strunta i stranden nästa dag, så att Simons mage skulle få återhämta sig.

Det var 3 dagar sedan. Pojken har diarré till och från, men särskilt på nätterna runt kl 3. Då vaknar han och ställer sig upp i sängen, vilket han aldrig gör annars, och vi måste byta blöja, vagga, hoppas, ge upp hoppet och byta blöja igen, vagga, häpna över att den lilla kroppen kan producera äggmökar av sådan grad att man tvingas öppna fönstret, ge upp igen och byta en 3e diarréblöja på raken innan han blir hungrig av allt ståhej och ska ha välling. Sen somnar han på mitt bröst efter minst 5 minuters ihållande ryggklappande och ryggstrykning.

1-2 timmar tar det hela, men sedan somnar han till slut och vi får sova fram till kl 9 (!). Trots 3 dagars avhållsamhet kommer det fortfarande sand ur honom, men vi hyser intensivt hopp om att det ska bli bättre inatt.

Det visade sig, när jag läste ikapp lite i appen, att han i kombination med detta är inne i en ny utvecklingsfas och alltså även av den anledningen är gnällig, lite klängigare och lite kinkigare än vanligt. Tajmingen är mitt i prick, men som vanligt när det gäller hans olika faser så är visserligen humöret överlag sämre, och man märker att han störs av något, men det är inte mycket värre än så tack och lov.

Nu längtar vi faktiskt hem… Inte på grund av Simons kista eller så, men för att 2 veckor på samma ställe är för länge för oss. Det är fortfarande skönt med solen och värmen och sådär, men vi har promenerat till alla ställen inom räckhåll och åkt på den enda utflykten som är simonkompatibel (Jungle Park). Vi har till och med varit på ”Siam Mall” (Björns förslag!!), men det var inte mycket att hurra för tyvärr.

Så, inför nästa resa, som vi inte tror kommer inträffa förrän om några år när barnen har lite mer utbyte (förutom till släkt och vänner förstås), tänker vi att det bästa för oss är nog en sådan resa som vi hade planerat från början, till Thailand. Max 5 dagar på samma ställe, möjligen hyrbil så man inte blir så låst till busstider och turistscheman, med möjlighet att åka hela familjen till nöjesparker eller annat som passar alla.

Men det är då. Nu är nu och det är nästan mulet, lagom varmt, Björn matar Simon med gröt och Simon har precis fattat hur man äter själv med skeden. Det är jättekul ?

1 thought on “Kisthaveri och nattliga påhitt”

Lämna ett svar