Att andvända munnen är Simons go to move, som Jonas sa. Han stoppar allt i munnen. När han ser nåt inom räckhåll som han vill bita på så kan han, trots att han har händerna fria, först gapa och se om han når föremålet med munnen innan han prövar att nå med nån av händerna. För honom är de likställda, förutom att munnen tydligen tillhandahåller mer info än händerna gör.
Han har gjort såhär länge. Alltid, faktiskt. På öppna förskolan i februari var första gången som jag blev konfronterat med de problem som detta kan innebära. Simon fick tag i lilla jämnåriga Vanessa som satt sig mittemot honom. Han sträckte förtjust fram båda händerna mot hennes fina röda dreggelscarf, tog rejält babygrepp om den och drog för allt vad tygen höll. Vanessa, som satt helt nära, tippade lite framåt och Simon – av allt att döma så glad att han inte visste vart han skulle göra av sig själv – bet henne i pannan.
Jag kastade mig fram och körde in handen mellan hans mun och hennes panna, medan hennes mor började lossa på Simons grepp. Ingen skada skedd. Jag tänkte väl innan att han inte skulle bita andra bebisar… Jag vet inte vart jag fick det ifrån, vi får kalla det önsketänk. Vanessa skrek lite, sen var det glömt och hon kröp närmaste vägen till nästa leksak – vilket råkade vara rakt förbi Simon som grabbade tag i hennes bak och bet henne i blöjan. Både jag och Vanessas mamma skrattade högt åt dem, för det såg riktigt komiskt ut. Numera passar vi honom på närmare håll, eftersom han inte gör skillnad på vare sig prylar, bebisar eller folk.
Han blir liksom lite som en kamphund, han håller tag så hårt han kan och spärrar upp munnen så mycket det går och närmar sig attackartat med smågaddarna först. Håller man tillbaka honom pressar han emot, utan att för den skull stänga munnen, släppa taget, eller vika med blicken en sekund.
Vi gör vad vi kan, vi rycker undan våra attackerade händer/ben/hakor/öron/näsor/valfri kroppsdel och säger nej, och lyfter undan honom, backar lite, byter fokus. Simon fattar noll och intet av detta. Han bits inte när han är arg eller ledsen, utan när han är glad och uppspelt, särskilt om han får tag i nåt nytt. I många fall kan vi jämställa hans bett med pussar. Kärleksbett, typ.
En kollega, vars son nu är vuxen, berättade att sonen gjort likadant när han var liten. Hon sa att han inte vande sig av med det förrän han var i tvåårsåldern. Jag är lite orolig för hur det ska gå för Simon på förskolan i höst, om han ska hålla på och bitas så fort de gör nåt kul. Det är svårt att korrigera också, jag menar så snart han är mentalt kapabel att sluta så kommer han ju att göra det, det enda vi kan göra är att tjata. Det hade varit mycket lättare om han hade bitits av ilska eller på pin kiv. Och det är svårt att bli arg när han uttrycker glädje och kärlek och kramas och har sig. Ha hjärta till det, liksom.
”Nej, Simon! Inte bitas. Man får pussas UTAN tänder!” är nåt jag säger kanske 15 gånger om dan med blicken spänd i hans undvikande blå ögon. Det hade jag faktiskt inte väntat mig… Men vad gör det, om man backar lite? Vi får väl uppmärksamma personalen på förskolan om det, och en vacker dag om han inte hinner sluta innan så biter han väl en unge som biter tillbaka.
Kanske fastnar det bättre då.
