Känslig med humörsvängningar

Jag känner mig rent generellt mycket känsligare nuför tiden än mitt vanliga jag. Jag menar mitt vanliga jag PK, pre kids. Eller kid, i mitt fall. Jag har som sagt inget tålamod.

Humöret är liksom skört. Jag är överkänslig och suger upp alla känslor jag har omkring mig och tror att de är mina egna, framför allt negativa känslor av nån dum anledning.

Johan och Ann på landet är ett bra exempel. Spänningen som låg under ytan precis hela veckan nötte ner mig helt och hållet och i flera dagar efter att de åkt kände jag mig deppig och dränerad på energi. Deppdipp.

Sen så har vi miniincidenter som i morse som kickstartar dagen på fel fot och får humöret att brinna upp som ett tomtebloss och tvärdö under askan innan jag hunnit orka öppna ögonen en andra gång.

Såhär var det:

Jag sover ganska hårt men liksom släpas i håret upp ur sömnen av Simon som ligger och gnäller. Han gråter inte; han låter förstå att han är redigt less på att ligga i sängen och det kan man förstå. Han har legat där i 12 timmar. Visserligen med 2 matpauser och 2 nappauser, men ändå. Eftersom det bara är lite gnäll, du vet den där sorten som man kan ignorera om man håller på med nåt men som man vet är på lånad tid, så vaknar jag inte helt. Jag halkar in och ur sömnen och har noll tidsperspektiv. Det kan ha gått en halvtimme eller det kan ha gått 2 minuter när jag segar mig upp på armbågen för att ta tag i gnället och får syn på Björn.

Björn ligger och läser sin bok.

Min första sammanhängande tanke för dagen blir att Björn uppenbarligen envist prioriterar sin bok över sonens gnäll och min sömn.

“Ligger du och läser”, låtsasfrågar jag.

“Ja”, säger han.

“Hör inte du att han gnäller?”

“Jo men jag orkar inte gå upp än.”

Tomtebloss. En arg blick. Jag lägger mig demonstrativt ner igen och efter ett par minuter tar Björn med sig Simon upp. Kvar ligger jag och deppar ilsket ihop. Jag underhåller vilda fantasier om hur jag tar DEN DÄR JÄVLA BOKEN ur händerna på honom, springer ut på balkongen i Carinas kök och skickar skiten över vägen och ut i hästhagen på andra sidan. Jag har världens sämsta omdöme, distans, humor och humör på morgonen. Varje morgon.

Senare på morgonen, när jag fått i mig frukost och sitter och ammar, frågar Björn mjukt hur det är fatt.

“Jag fick ett internt utbrott på din bok IGEN imorse eftersom jag tyckte att du prioriterar den framför att ta hand om Simon när han gnäller”, svarar jag surt och vet att jag egentligen inte har tillräckligt med säkra fakta för att komma med anklagelser.

“Jaha”, säger han och fortsätter samtidigt som han lämnar rummet: “men han pratade ju bara. Han lär sig ju aldrig att ligga själv om vi håller på som hönor med honom hela tiden.”

Hönor?! Tomtebloss. Höna? Jag?? FÖR ATT JAG VILL SOVA???

björns bokÄr jag rättvis? Tveksamt. Resonlig? Hm. Är det här viktigt om man bara backar ett andetag? O nej. Men där och då är svaret definitivt ja på samtliga frågor.

Så vad gjorde jag? Jomen alltså jag hade ju fått i mig frulle. Simon gnällde inte längre. Och Björn är en jättebra pappa. Alltså satt jag och glödde stilla inombords fram till lunch och avgjorde sen att jag inte orkade vara sur eftersom jag var för trött. Jo just det, jag fick en släng av paranoia också och fick för mig att Björn skulle tröttna och lämna mig om jag är sur jämt, blev därpå jätteledsen och totaldeppig och ville slänga mig i gräset bredvid promenadstråket och grina, varpå jag lät bli och tog mig samman och fotade den vackra stranden istället.

strandpromenad årestrandpromenad åre indalsälvenVi var alltså och promenerade längs Indalsälven i Åre med Carina idag. Bland annat. Men jag får berätta lite mer om det senare (också).

Kommentera